lördag 23 juli 2011

Chock, sorg, ilska och medmänsklighet är vad jag känner.

Jag försöker sätta mig in i ungdomarnas skräck och föräldrarnas vanmakt efter att de fått veta att barnen är mördade, men jag kan inte.

En norsk kille, Anders Behring Breivik, i trettioårsåldern, högerextremist, har iskallt mördat unga människor genom att meja ner dem med ett automatvapen. Dessförinnan hade en bomb briserat i Oslos centrum, också detta samme killes verk.

Nu undrar alla inkluderat mig själv, varför? Hur kan man förtäras av ett sådant hat? Hur kan hatet lägga en ridå över hjärnans normala beteende? Hade verket varit en terrorrangrepp från någon islamistisk grupp, vet vi åtminstone vilka knäppa åsikter de har.

Nu var det en kille som är född i Norge, med norskt ursprung. En gång var Anders Behring Breivik någons baby och hans föräldrar (om han nu har några) gjorde troligen vad de kunde för att uppfostra honom till en empatisk och medkännande människa. Vad gick snett på vägen? Kommer vi någonsin att få veta?

Norrmannen är som tur är i livet, och därmed kanske vi kan få svar på varför han är så hatisk. Varför han inte tycker att det räcker med alla de krig som pågår runt om i världen. Varför det inte räcker med alla grymma ledare som sitter vid makten i länder, där folket trampas ner, tvingas svälta till döds, samtidigt som deras ledare vältrar sig i pengar, vapen och makt. Räcker det inte med dessa svin som förstör mänskligheten? Varför kände norrmannen att han ville vara lika grym och hatisk som dem?


Hur ska man trösta alla de som drabbats? Jag vill bara omfamna dem alla...

Ramona