tisdag 6 september 2016

Egor Putilov, ryskt ursprung, svensk journalist och förföljd ... av Aftonbladet

Egor Putilovs egen berättelse om sig själv på hans blogg.

Jag började arbeta på Migrationsverket i november 2012 som mottagningshandläggare för barn utan vårdnadshavare (som omnämns i medier som ”ensamkommande flyktingbarn”) i Örebro. Då tog jag hand om så kallade ”mottagningens utredningssamtal” som syftade till att utreda barnens hemvist, resväg och familjebild. Samtidigt fick vi hjälpa till i några återvändandeärenden. Maj 2013 började jag jobba som asylhandläggare i Flen – i mina arbetsuppgifter ingick att genomföra asylutredningar, värdera bevis, förbereda och skriva beslut i asylärenden. Jag avslutade min tjänst på verket i mars 2015. Jag jobbar även som frilansjournalist sedan 2010. Mitt fokus ligger på Mellanöstern, postsovjetiska republiker och migration. Bland mina arbetsgivare var Aftonbladet, Expressen, SvD, Arbetaren och andra tidningar samt Sveriges radio. Som journalist rapporterade jag om arabiska våren från Syrien och Egypten, om Majdan och från östra Ukraina, samt från andra oroshärdar. "Slut citat".

Så varför förföljs Egor Putilov ( är en pseudonym) av Aftonbladet? Min gissning är att det hänger ihop med dels att Egor skrivit sin sanning om vad han upplevt på Migrationsverket under de år han arbetade där, och dessa sanningar stämmer inte överens med dem som Aftonbladet skrivit om och dels för att Egor Putilov numera är anställd på Sverige Demokraternas kansli.

Det hela, om jag förstått saken rätt, började med att Aftonbladet tog in en artikel där ett blindstyre som påstod sig heta: Tobias Lagerfeld, vänsteraktivist, som propagerade för att ge asylsökande och papperslösa rösträtt. Jag kan säga att jag såg och läste artikeln på Aftonbladet och ruskade enbart på huvudet ...








När det visade sig att Tobias Lagerfeld inte existerar brann det på redaktionen på Aftonbladet. Det gällde att hitta syndabocken, och av någon outgrundlig orsak pekade redaktionen finger mot Egor Putilov, och påstod att det var hans verk. Till dags datum har de inte producerat ett enda bevis på att de skulle vara Egor Putilov, och det verkar inte som att vissa journalister behöver bevis. De bara påstår och därmed är saken klar.

Aftonbladet vill också göra gällande att Egor Putilov är en rysk propagandaminister. Och läser man hans artikel från Arbetaren 14 juni 2015, fattar man att det är en lögn. Varför svensk media och politiker de senaste åren ägna sig åt att uttala ordet Ryssland och Putin med darr på rösten är enligt mina erfarenheter av Ryssland rena rama löjan!

Putin gör exakt det han sagt att han ska göra hela tiden ... Allvarligt talat! Här är vad jag skrev om Putin för drygt fem år sedan ... men då var intresset för Ryssland föga intressant ...   och en kommentar från en Anastasia på det inlägget, antydde att hon bodde i Ryssland och var överförtjust i Putin ...

OM, och jag säger OM Putin skulle vilja ha Sverige hade han tagit oss i förrgår ...

Att sedan inget EU-land lyfte ett finger när Putin annekterade Krim, är jag inte heller förvånad över. Däremot stod alla ministrar på rad och fördömde handlingen, som om Putin skulle bry sig om tomma ord. Vad jag däremot inte visste då var att Krim en gång tillhört den Sovjetiska delrepubliken men sedan getts bort till Ukraina, och att på Krim bor 90% ryssar. 

Nåväl, nu är i alla fall Egor Putilovs rätta identitet avslöjad och naturligtvis är det ett övergrepp av Aftonbladet, som låtsas vara en god aktör ... Varför har Egor Putilov använt sig av ett alias? Jo, för att om man arbetar som utlandskorre och dessutom skriver negativa artiklar om Putin kan man riskera sitt liv. Därför har Egor haft skyddade uppgifter såsom var han bor och vem han egentligen är.

Hur ser jag och många fler på den här saken? Jo, att det finns vissa vänstervridna redaktörer som inte tål att deras brallor åker ner till anklarna och att deras artiklar blir hånade och idiotförklarade. Så vad gör man åt det? Jo, man hämnas genom att använda sig av hackare, sådan som också hackade Flashbacks konto och drog fram många signaturer ut i ljuset. Deras brott? De var hatiska, rasistiska och skrev gärna om det på Flashback under anonymitet, vilket jag anser vara en ynkedom.

En annan viktig aspekt är också att skarp kritik mot asyl-och flyktingpolitiken är något som staten och deras propagandaministerium av chefredaktörer på nationell media vill ha stenkoll på. Här ska inte skrivas något negativt, som inte de har godkänt först ...

Vi som följt Julia Caesar på den danska bloggen Snaphanen.dk vet vad som hände. Julia Caesar fick fler och fler läsare av sina söndagskrönikor och när hon hade dryga 100 000 -500 000 varje vecka gällde det att få stopp på henne illa kvickt och återigen användes hackare och vem vet kanske kommer de från den skumma researchgruppen, med sina f.d. dömda brottslingar. 

DN var den tidning som höll i yxan när den bildligt föll över Julia Caesars hals, deras före detta kollega sedan många många år tillbaka ...

Det som jag tycker är obehagligt i Sverige idag är att alla med någon som helst samröre med ett demokratiskt invalt parti i riksdagen, som i dagsläget har någonstans mellan 17 -25 % av svenska röstberättigade väljare, anses som paria och ska skämmas, skrämmas, hotas och hatas ...



Jag har själv en gång i tiden engagerat mig politiskt, först i Moderaterna på Tjörn i början av 1990-talet för att 1992-93 gå med i Ny Demokrati. Jag var fruktansvärt naiv på den tiden och anledningen till varför jag gick med i NYD var att de var det enda partiet som tyckte att miljonärer inte skulle ha barnbidrag, vilket jag fortfarande anser att de inte ska ha. Men som alla vet bestod NYD inte bara av smarta politiker utan av en salig blandning före detta centerpartister, folkpartister, vänsterpartister, socialdemokrater, ja från alla partier faktiskt. Och en del var på riktigt rasister och hatare. Så jag lämnade partiet efter 1994. Sedan tog det några år innan jag engagerade mig politiskt igen och den här gången återvände jag till moderaterna. Men så fick jag se deras rätta ansiktet och det var fult. Här kan du, om du är intresserad, läsa om vad som hände. 





Och efter det fick jag nog av allt som stavas politiker. De flesta är en samling egocentriska golddiggers som ser till sitt bästa, inte vårt ...

En annan journalist som också valt att gå sin egen väg är Marika Formgren, som bytte yrke och läser till ingenjör, smart kvinna. Varför hon valde bort journalistiken var av samma orsak som jag misstror dem. Att de väljer bort en del av sanningen. Den som de anser vara "skadlig" för oss läsare, och inte passar deras syfte.



Vad det gäller politiska partier har de flesta något i sitt partiprogram som är bra, men också sådant jag inte kan ställa upp på och därför får det vara för min del. Dessutom avskyr jag valfläskandet inför varje val. Om inte ett parti får över 50% kan de inte göra ett smack av allt sitt valfläsk utan tvingas till kompromisser, och i sådana fall är sällan de eller någon annan nöjd, men de låtsas utåt att de minsann är just nöjda ...

Vem är då jag som tar mig ton?

Jag har under många år läst, hört och tittat på svensk media och utländsk media och kan bara konstatera att det är en massa skit under ytan ... Därför skriver jag deckare som är baserade på verklighet, för att det är i böckernas värld jag kan få utlopp för min ilska, besvikelse och med humor berätta hur saker och ting ser ut i världen och i Sverige. Det jag skriver är skönlitteratur och vad som är sant och vad som är min fantasi, är min alldeles egna hemlighet.

Ramona





Inga kommentarer: