Idag för ett år sedan var det kaos i vår familj.Papsen (min styvfar Gösta) låg på SSU och hade anlänt dit kvällen före. På morgonen den 14 januari 2009 skulle vi besöka honom. Vi hann inte fram.
Jag minns när papsen satt på vår altan, blickade ut över Hakefjorden och alltid sa samma sak: Det är så vackert här, precis som i Bodensee. Jag kan se honom sitta där än idag.
Papsen avskydde att bli gammal. Han avskydde att kroppen blev stel och att han inte kunde gå lika fort som i sin ungdom. Att vid 79 års ålder ta på sig skorna tog tjugo minuter, i stället för de 30 sekunder när man var ung och frisk. Morgonrutiner, som var överstökade på tjugo minuter i ens ungdom tog plötsligt två timmar. Allt detta följer med när man blir äldre och papsen förlikade sig aldrig med sitt åldrande.
Han drömde sig alltid tillbaka till tiden på SKF, där han och hans arbetskamraterna satte upp mängder med revyer, som roade kollegorna. Själv spelade han saxofon och hammondorgel.
Papsen älskade att sjunga och varje gång de varit hos oss på middag avslutade han middagen med en sång och alltid samma sång, Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet, trist varar länge, men underbart är kort, alldeles för kort , som är skriven av Povel Ramel. Den låten spelades på papsens begravning och varje gång jag hör den minns jag middagar, jular och annat roligt vi hade tillsammans.
Vi har alla saknat honom och kommer alltid att sakna honom. Gullemenchen, som mamma alltid kallade honom, sover nu gott och för alltid.
Född 1929-09-09
Ps. Fotot är taget på papsens födelsedag 2006-09-09 och bakom dem ser man Hakefjorden.D.s