Om du inte läst "Blondie" ännu, gör det!Birgitta Andersson berättar utan omsvep, på ett rakt och tufft sätt om sitt liv. "Varning, detta är inte bok för veka violer"! (min anm.)
Redan när du öppnar boken och läser de första raderna på omslagets vänstra flik förstår du att resan med Birgitta Andersson kommer att bli ett livslångt sökande efter kärlek, ömhet och trygghet. Birgitta hittar kärleken, flera gånger, men är det den rätta kärleken?
Jag blev djupt berörd av Blondie och ville inte släppa den ur händerna. Birgitta Andersson fick mig att se gestalterna, hennes lillasyster Cecilia, den lilla vackra änglalika flickan och mötet med Hinsehäxan på kvinnofängelset Hinseberg. Skildringen av hur det går till på fängelset borde vara något för "betonghäckarna" att läsa. Förresten boken "Blondie" borde läsas av alla som vill lära sig om vad som kan göras för att det ska bli människor av alla de som sitter innanför murarna, så att inte bara att ett fåtal, som Birgitta, lyckas överleva mot alla odds!
De flesta har någon gång sett den "ryska dockan" som kallas Matrjosjka är en variant av Matrona (som kommer från latinets mater – mor) vilket var ett vanligt förnamn bland ryska bondkvinnor vid tiden för dockans tillkomst.
Och var det något som Blondie hade var det en mor, Maja, som ställde upp i alla väder, även om Maja vid ett tillfälle, i samband med Blondies födelse, ville kasta sitt nyfödda barn i en snödriva. Men efter att ha läst boken, är jag övertygad om att Maja aldrig skulle gett upp ett enda av sina tre barn. Maja var som den ryska dockan, omöjlig att knuffa omkull. Maja reste sig varje gång.
På något sätt, via gener eller med jätteportioner av kärlek, överförde Maja sitt överlevnads sega virke på sin dotter Birgitta "Blondie" Andersson. Därför passar Matrjoska in på Birgitta också.
Tack, Birgitta för att du var modig och överlevde så att vi fick möjligheten att få läsa en sann historia, som vida överträffar alla fantasier om hur det kunde och kanske till och med fortfarande ser ut i Sverige. Landet där de styrande gärna slår sig för bröstet för att det ser så fint ut. Ja på ytan, men om man som du varit bakom fasaderna, vet man vad som är värdefullt i livet och det är inte det som glittrar och glimmar.
Hälsar
Ramona Fransson