torsdag 8 april 2010

Dubbelmördaren Eddie Jönsson är ute och kutar igen!


Eddie Jönsson är 23 år och har dömts för dubbel mordet på två 18-åriga flickor på Hallandsåsen 2004.

Detta är helt klart oacceptabelt. Killen har varit på rymmen sedan i februari och misstänks för att ha fört bort och rånat en man från Halmstad. Nu har han begärts häktad.

De två mördade 18-åriga flickornas familjer kommer aldrig någonsin få tillbaka ett vanligt liv, de fick ett livstidsstraff. Dessutom riskerar de två flickornas familjer, anhöriga och vänner, att när de minst anar det, stå öga mot öga med flickornas mördare. Är det någon ansvarig som överhuvudtaget tänker den tanken?

Vad fick Eddie för straff? Permission och bowlingträffar efter ett år? Lisebergsbesök med vakt vid sidan? Vad fick Eddie för vård under tiden som han satt inne? Fick han vård överhuvudtaget? Vem tog beslutet att ge honom möjligheten att kuta iväg?

Flickorna på Hallandsåsen blev så kraftigt misshandlade att de dog i samband med kylan. Eddie och hans "kompisar" drog järnet. Lät de misshandlade och medvetslösa flickorna dö i en snöhög. Flickorna hade inte använt droger.

I Sverige dömer lagen inte utifrån brottet, som 12 åring kan du massakrera en person hur grovt som helst och när du vill. Straffet, eller ska vi kalla det vård, är att kratta löv i närmsta park!

 Naturligtvis är inte detta ett normalt beteende från en 12 åring, men att dö av grovt våld gör garanterat inte mindre ont även om handen som håller i vapnet är 12 eller 42 år.  Men brottet är som sagt inte det intressanta i Sverige, inte heller hur en människa blivit mördad, i Sverige är det viktigare att se till förövarens ålder.

Alltså har inte lagen någon större koll på vad en 23 årig dubbelmördare har för sig, eftersom han kutade iväg.
Tänk om Eddie slagit ihjäl ytterligare några människor och samtidigt förstört resten av livet för de anhöriga, hade någon tagit något ansvar?

Vad är det som de ansvariga inom psykvården har svårt att begripa, eller de politiker som stiftar Sveriges lagar? Är det själva mordet? Är det att de inte har erfarenheten av att vara brottsoffer. Eller vad är problemet?

Hur många chanser ska en mördare få innan det är dags att säga: Nej, nu får det jävlar i mig vara nog!

Samma problem med 22 åringen som slog ihjäl Nancy Tavsan. Han hade en mindre novellsamling av begågna brott bakom sig. Han är uppenbarligen en starkt psykiskt störd ung kille, men även han var ute och kutade. Hade han fått vara ute och kuta om han varit 42 år?

Det som får mig att känna ett starkt agg, är att våra myndigheter är mindre aktiva än åldersdigna flatlöss. De ansvariga myndigheterna verkar skyffla runt dokument, som vi andra sorterar sopor. Ingen läser vad det står i dokumenten, bara staplar högar, lapar kaffe och skyndar sig hem från jobbet.

Nu säger jag om det finns någon som INTE gör på det här sättet, ge dig tillkänna, du kommer att bli vald till århundradets personlighet, enbart för att du vågar ge dig tillkänna och har mod nog att säga ifrån.

Det är vad som saknas i Sverige, någon som kan ta ett stadig tag i dårarnas paradis och ryta ifrån, innan vi låter mördare kuta igen!

Ramona



Här kan du köpa Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. Eller också gå in på bokhandel nära dig.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON


Vill du lägga in en bevakning på min senaste deckare Mord under Tjörn Runt kan du göra det på

Biblioteksttjänst BTJ gav, När mardrömmen blev sann, en lysande recension!


Jag hade mer än gärna givit den en fanfar och trumpetat ut hela recensionen, men reglerna är sådana att det är inte tillåtet.

Däremot har man som förlag tillåtelse att citera 2-3 meningar och tydligt namnge vem som har recenserat och i vilket häfte den kommer.

Så här är det:

Recensionen av, När mardrömmen blev sann, har skrivits av Per-Åke Walton och kommer i häfte 9/2010.

Och jag har valt att ta med de tre sista meningarna av Per-Åke Waltons recension:

"Det är en otrolig skildring av misshandel och förnedring som berättas. Som läsare undrar man om texten ger hela sanningen. Boken är en våldsskildring som både skrämmer och förvånar."

Meningen "Som läsare undrar man om texten ger hela sanningen" är den som beskriver boken kristallklart! Hur många gånger orkar du som läsare, läsa om Glenn Forrestgates blodutgjutelser, förnedring, skräck och att han gråter så förtvivlat över situationen att ens hjärta vill brista?

Vi har under ett flertal dagar kunnat läsa och lyssna om sexövergrepp av katolska kyrkans män, och de som utsatts för dessa sexövergrepp har i övervägande del varit unga pojkar.

Vi hör och läser också nästan dagligen om kvinnor som blir misshandlade av sina män.

Nu ställer jag frågan öppet: Varför anser inte Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att Glenn Forrestgates bok, När mardrömmen blev sann, som handlar om hur Melinda (fingerat namn) utsätter Glenn för psykisk och fysisk misshandel, passar in på kultursidorna? Kultursidan tar upp det motsatta, att män misshandlar kvinnor, det passar in!

Nu ska jag också vara ärlig och säga att det inte bara är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som fegar,utan det är även en stor del av riksmedia, förutom TV4:a Efter Tio med Malou och P4 Extra med Erik Blix, som var modiga att presentera och intervjua Glenn.

Jag minns en gång för många, många år sedan hur svårt det var för en viss journalist vid namn Liza Marklund att få upp kvinnomisshandel på redaktörernas skrivbord. De ville inte skriva om kärringbråk! Liza Marklund tog steget och skrev Gömda, som hon kallade en sann berättelse, tagen direkt ur verkligheten och som kunde verifieras med hundratals dokument. Liza, trixade, gjorde en ful och lyckades. Sveriges samtliga medieredaktioner slukade Gömda-berättelsen utan så mycket som att begära ut ett enda papper som styrkte Mias berättelse. Här kan du läsa när Trixa Marklund chattade med sina läsare i Aftonbladet i samband med att efterföljaren till Gömda kom ut "Asyl". Rubriken för ämnet var " Våld mot kvinnor är en svensk tradition" Lägg märke till "Jenny säger: Hej! Har läst din bok Gömda och blev väldigt berörd, undrar om allt är sant eller är det några saker som är påhittade bara för att få en bättre story..."
Liza, Trixa, Marklund lyckades med sitt politiska projekt. Fick bland annat jobbet som programledare för "Lite stryk får dom tåla". Sedan kom Monica Antonssons bok, Mia sanningen om Gömda som förändrade bilden av sanningshalten i Gömda och även detta har tagits upp av riksmedia om än i en mycket blygsam omfattning om man jämför med Gömda och Asyls pressbevakning.

Jag som förläggare har inga politiska motiv bakom att ge ut Glenn Forrestgates bok, jag vill bara ge honom chansen att få tillbaka sin värdighet och självkänsla. Jag vill också att det blir debatt om hur många andra män som gömmer sig och skäms över att de blir slagna. Men än så länge verkar det mediala intresset vara svalt. Undra vad som ska till för att ett ämne som handlar om kvinnors förtryck av män ska hitta sin väg upp på agendan? Ett manslik på påse?

Ramona Fransson
anomaR Förlag

Här kan du köpa Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. Eller också gå in på bokhandel nära dig.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON


Vill du lägga in en bevakning på min senaste deckare Mord under Tjörn Runt kan du göra det på