Marks kommuns socialnämnd ( säkert fler än dem) är mördande för barn i Sverige!

Hur många gånger har jag inte ställt mig frågan: När ska barnen sättas i fokus? När kommer detta att ske? År 2010 är det fortfarande en utopi i Sveriges socialnämnder.

Barnens bästa, Bris eller FN:s barnkonvention är rena rama bluffen, det är bara svarta ord på ett vitt papper, som man lika gärna kan använda till toapapper!

Anita Lomander, nytillsatt ordförande ( den gamla är på reperation och återkommer inom kort någon annanstans) i socialnämnden i Marks kommun,  är fullkomligt skräckslagen inför reportern från Uppdrag Granskning, så till den milda grad att den darrande rösten rostar samman.

De båda barnen, Rasmus och Fanny, som i sitt familjehem hade fosterpappa Anders och fostermamma Eva, bodde i ett paradis och tack vare Marks kommuns socialnämnd är de nu i helvetet.

Vi ska nog aldrig mer fråga oss varför "vissa" barn begår brott och sedermera växer upp till fullfjädrade brottslingar. Vi ska nog helt enkelt ställa frågan: Vilken jävla socialnämnd har varit inblandade i de här barnens uppväxt!

Rasmus och Fanny är ingen vuxen människas egendom. De ägs inte heller av sina biologiska föräldrar. Däremot ska de på allra bästa möjliga sätt ges en trygg, kärleksfylld uppväxt. Familjehemmets fostermamma Eva, hade den stora fräckheten att starta en blogg och i bloggen berätta vad som hade hänt. Ve, ve, ve den människa i detta land ( som har barn) som vågar kritisera en socialnämnd. Jisses, det är förenat med livsfara för alla familjer med minderåriga barn. Socialnämnderna i Sverige är att jämföra med DDR:s Stasi. Ja, faktiskt tycker jag det!

Den nya ordföranden Anita Lomander fick flera gånger frågan av reportern: Tycker du att de som tog beslutet att flytta barnen från (paradiset) gjorde fel?
På den frågan skruvade hon sig som en pastarätt i en bakmaskin. Men i sin sista mening föll hon i gropen likt förbannat. Efter att ha tjatat om att "det nu minsann pågår en utredning"  och att socialnämnden inte tänker säga något, att det inte tjänar någonting till hur många reportrar som ställer frågan: Om det begicks några fel, plaskade Anita Lomander fram: "Vi vill inte göra fel igen!"

Ni har redan gjort dubbelfel! Första felet var att rycka Rasmus och Fanny ur en trygg familjefamn, bara för att mamman ville "ha" barnen. Därefter när det återigen visade sig att mamman inte klarade av barnen återförs inte barnen till tryggheten, Nehejdå, nu flyttas barnen till en ny familj för utredning om vart de ska ta vägen. Det var fel nummer två. Vad säger jag om det? Ni på socialnämnden i Marks kommun är ena jävla skitstövlar! Och vet ni vad? Ni har ingenting att hämta hos mig, jag har vare sig barn eller barnbarn! Därför kan jag tycka exakt vad jag vill.

Har nu de nya inom socialnämnden överhuvudtaget en enda frisk hjärncell som går att använda, använd den då till att återföra Rasmus och Fanny till Eva och Anders, då kommer dessa barn åtminstone få en chans i livet.

Här finns artiklar på Newsmill som är inlägg i debatten.

Lisbeth Pipping, "När socialtjänsten misshandlar barn vem finns där då som skydd för utsatta barn?" 

Patrik Nyberg,  " Vem vågar hjälpa utsatta barn? "

Lisbeth Pipping, " Säkerställ omhändertagna barns rättsäkerhet" 

Ingrid Carlqvist på sin egen blogg, "Låt fosterbarnen få komma hem"



Ramona

Nedan hittar du mina ljudböcker. Inte klokt hur många det är som säljer ljudböcker och då har jag bara med en bråkdel av alla näthandlare av ljudböcker. Hade jag ingen aning om!

Böckerna finns också att ladda ner som e-böcker för dig med läsplatta eller Ipod, dator m.m.

Naturligtvis kan du också låna dem via biblioteket!

Adlibris
Bokus
Bokia
Muntligt 
Load2hear.
Mobook

"Keith och jag" en berättelse om brott och straff, av Ingrid Carlqvist

Mina första tanke efter att jag läst de sista raderna ur boken "Keith och jag" var: Tänk om alla barn på riktigt kunde få en kärleksfylld och trygg uppväxt, vilken skillnad det kunde ha blivit!

I berättelsen följer man Keiths uppväxt parallellt med Ingrids. På samma gång som deras uppväxt är varandras likhet är de samtidigt som natt och dag.

Keith har en ung vacker mamma, Iris, som redan i tonåren fick sina tre söner. Hans pappa Kermit driver tillsammans med släktingar ett tivoli. Och Keith älskar att sköta om djur och är aldrig rädd för att hugga i var helst det behövs. Han älskar sina syskon, pappa och mamma.

Ingrid växer upp med en vacker mamma, en pappa hon älskar och en bror hon dyrkar.

Keith är en ung pigg kille med mörkt lockigt hår och med en charm som får flickorna att få dåndimpen bara han kom i närheten.

Ingrid fick öknamnet "ful-Ingrid".

Och när livet förändras till det sämre kan man, som det barn man är, inte välja vilken väg man ska ta. Det är bara att ta plats i baksätet och åka med.

Boken är sensibel och ofta upptäcker jag att jag nickar igenkännande, ler och till och med skrattar när jag läser om Ingrids kärlekseskapader, vilka säkert påminner om det som de flesta av oss upplevt. Men så kommer sorgen inklampande, brutalt och naket och jag tvingas sluta läsa, gråten sitter i halsen.

Keith blir också förälskad så till den milda grad att han vill vända blad, byta sitt stormiga fartfyllda och brottsliga liv till ett vanligt Svenssons liv. Han vill satsa på sitt livs kärlek Christina. På polissationen faller poliserna ur sina stolar när Keith ärligt och rakt erkänner allt som han kan minnas. Totalt blir det 35 åtalspunkter och Keith är stolt över sig själv, nu kan han börja om från början. Men säg den lycka som varar? Anklagelsen om mordbrand skakar sönder det lilla liv som borde ha kunnat bli.

Boken "Keith och jag" är både en mjuk och en hård historia. En stark berättelse om livsöden som kanske kunde ha blivit ogjorda, men som dessvärre kommer att upprepa sig likt ett invevat positiv så länge vi inte sätter barnen främst.

Ingrid Carlqvist har med sin bok lyckats få fram båda sidor av ett mynt, där ingen av sidorna fick större värde än den andra.

Grattis Ingrid!


Ramona