Om det inte hade varit för Jan Stenbeck hade den inte kommit ut alls. Numera är den så rumsren att den säljs på Adlibris näthandel.
Kommer Julia Caesars bok någonsin bli rumsren för det hjärnutblåsande etablissemanget. Kanske, kanske inte. Men den finns faktiskt förutom på Books-on demand också på Bokus.com ,vilket är glädjande.
Som de flesta redan vet kan jag aldrig låta mig tystas. Det fick jag nog av som barn! För mig heter det: Att tänka själv! Ta reda på så mycket som möjligt av det som påstås vara sanning och sedan värdera det i min egen hjärna för mig själv.
Så nu har jag läst Julias bok och är imponerad av hennes skrivande och upplysande texter.
Boken inleds med förordet: Vad är ett land?
"Ett geografiskt område med gränser mot andra länder. En nation med ett antal invånare. Men ett land är också ett hem. En trygg plats som du delar med människor som liknar dig själv, som kommer ur samma kulturkrets och delar värderingar och sociala koder. Det land där vi föds formar oss in i en tillhörighet och gemenskap som lägger grunden för livsviktig trygghet och tillit." Slut citat.
Javisst är det så. Det är därför som svenskar som bor i Spanien, Grekland eller till och i Thailand gärna bosätter sig i de enklaver där det bor andra svenskar eller människor från andra västländer. Man känner sig helt enkelt mer hemma där. Så är det för de flesta människor runt om i världen. Man "blandar" sig ogärna med människor som inte har samma kultur och värderingar som en själv.
"Ända fram till 1960-talet var Sverige ett etniskt homogent land. I ett anförande i riksdagen 1965 sa Sveriges dåvarande socialdemokratiske statsminister, Tage Erlander, (1901-1985) mot bakgrund av rasupplopp som då pågick i USA:
"Vi svenskar lever ju i en oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."
Det är inte ens 50 år sedan. Sedan har Sverige förändrats med rasande hastighet. I dag är vårt land utropat till "humanitär stormakt", och vi tar emot flest asylsökande i Europa, inte bara per capita utan i absoluta tal." Slut citat.
Ja, det stämmer också. Jag är född i Sverige 1956 och familjen fick svenskt medborgarskap den 18 november 1963. Under min barndom levde jag i ett utanförskap och samtidigt i ett slags hedersvåld och önskade inget hellre än att få vara som mina klasskamrater ... svensk ... och det tog nästan 30 år innan jag kände mig som svensk. Men jag ska ärligt säga, att idag känner jag återigen ett utanförskap just för att jag är svensk. Jag känner inte igen mig i mitt eget land.
"I det inflammerade tumultet efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 rämnade Sverige i två läger. De som var för. Och de som var emot. Ett mentalt taggtrådsstängsel skiljer fortfarande dem som röstar på Sverigedemokraterna och därmed enligt media "röstade in hatet" i riksdagen, från dem som inte gjorde det. Landet splittrades längs skiljelinjer som fortfarande skär rakt igenom familjer och släkter, vänner, par, grannar, släktingar och arbetskamrater. Människor sa och säger fortfarande upp bekantskapen med varandra till höger och vänster. Några inlägg på nätforumet Facebook direkt efter valet vittnar om hat, oförsonlighet och mobbingmentalitet:
"En halv miljon människor röstade in SD i riksdagen -är du en av dom? Ta bort mig som vän. Vi ses aldrig mer igen."
"Skriver som alla andra, NEJ, skriver värre än dom andra. Röstade ni på SD så kan ni ta bort mig som vän och sen gå och skära handlederna av er, stoppa huvudet i arslet på er själv och gräv fram lite vett. Välkommen till 2010 och inte 1925 jävla rasisthoror!"
"Om jag, mot förmodan, skulle ha någon av Sveriges ca 450 000 Sverigedemokrater som ´vän` här på FB så ber jag dig vänligt men bestämt att ta bort dig själv, följt av ett dra åt helvete."
Ungefär samtidigt fick jag ett mail från en vän:
"Det är för jävligt att mista gamla vänner på grund av politik. Men det händer överallt, och det kommer att accelerera. Har man egentligen något val? Vad det handlar om är att man måste vara trogen mot sig själv och mot sitt samvete. Det är viktigare än vänner. Sig själv ska man leva med hela tiden." Slut citat.
Jaha, det var också väldigt överensstämmande med verkligheten. Och för de som nu inte visste vem eller hur det gick till när Sverige som det enda landet i världen bestämde 2013 att alla syrier, oavsett vilka de är, oavsett om ingen vet vilka de är eller varifrån de egentligen kommer, ska få PUT, permanent uppehållstillstånd, så var det en enda person som tog beslutet, en tjänsteman vid namn Mikael Ribbenvik, rättschef och ställföreträdande generaldirektör på migrationsverket, 46 år ung. Tilläggas bör att Mikael Ribbenvik har inget ekonomiskt ansvar för sitt beslut.
Och här några utdrag ur boken där Julia Caesar berättar om när Margit Silberstein, rutinerad journalist, politisk reporter född 1950, och som Julia uttrycker det: Terapeuta Mikael Ribbenvik.
"Det var du, Mikael Ribbenvik som ensam fattade det här beslutet. Så min första fråga till dig är hur var det att besluta i en så här omfattande, genomgripande fråga?"
För Margit Silberstein är det Mikael Ribbensviks känsloliv som är intressant. Inte konsekvenserna för ett litet land och dess befolkning av ett beslut som potentiellt ger en mer än dubbelt så stor befolkning (Syrien 22,4 milj.inv. 2012 min.amn.) som Sveriges ( 9,517 milj. inv. 2012. min.anm.) automatisk rätt att flytta hit. Jo, själva beslutet var enkelt att fatta, får vi veta, Ribbenvik är stolt över detta. I hans tjänstebeskrivning ingår inte några hänsynstagningar till Sverige eller det svenska folket. Inte heller Margit Silberstein är intresserad av hur beslutet påverkar svenska folket. Som kvasiterapeut på daddanivå ägnar hon sig istället åt att utreda Mikael Ribbenviks känslor." Slut citat.
Ja, det är inte utan att jag skrattar högt när jag läser fortsättningen av utfrågningen och Julias beskrivningar. Och ja, det är sant. Det är en enda person som beslutat, men säkerligen inte utan att en mängd höga politiker och maktgalna myndighetspersoner visste om det. För de flesta svenskar var var detta beslut säkert en chock, för mig var det definitivt en chock.
I ett kapitel som heter: Dags att vakna Sverige! påminner Julia oss om det som säkert många glömt bort.
"Den 11 december 2010 är en lördag. Stockholms city är fyllt med julhandlande människor. Då smäller två bomber. Den första på Olof Palmes gata, vid 16.50 tiden. En vit Audi 80 Avant exploderar och brinner. Strax därefter kommer nästa explosion, på Bryggargatan, en tvärgata till shoppingstråket Drottninggatan. Sverige har fått sin första islamistiska självmordsbombare, Taimour Abdulwahab, 29, född i Irak och uppvuxen i Tranås. Han ville ta så många svenskar som möjligt med sig i döden. Det var enbart på grund av hans tekniska klantighet som det enda dödsoffret blev han själv.
Någonting är allvarligt fel med svenskarna, i synnerhet svenska politiker. Men vad? Som yrvakna skogstroll tumlar vi fram under våra lavbevuxna stenar i ändlösa skogarnas land och plirar misstroget mot ljuset från en självmordsbombares bländande fyrverkeri. Vi vill inte tro våra ögon. Inte kan sånt hända, inte i Sverige!
Jo, sånt kan hända. I Sverige. Det kommer att hända igen, och då kommer det inte att räcka med en självmordsbombares död. Taimour Abdulwahab, 29, var en klantig bombmakare. Annars hade hans politiska-religiösa extremism kostat många människor livet. Vi hjärntvättade svenska trygghetsnarkomaner i full tillit till Den Goda Staten måste kasta av oss skygglapparna. Det är hög tid att vakna ur en behaglig törnrosasömn och se vad våra politiker och media har gjort Sverige till - ett land där terrorister släpps in fullkomligt okontrollerat utan ID-handlingar och där den trygghet vi tog för given har gått förlorad." Slut citat.
Ja, det är lätt att glömma och det är ju skönt på ett sätt att göra just det - glömma. Det blev ingen massaker i Stockholm, som den i London den 7 juli 2005 där 52 människor dog och 700 skakade. Men de som förlorade sina nära och kära och som skadades har garanterat inte glömt! Inte heller de i Nairobi den 21 september 2013 i Westgate ett shoppingcenter, där uppskattningsvis över 70 människor miste livet. Kenyansk polis mötte en makaber syn. Offren bar spår av tortyr, utstuckna ögon, kroppar upphängda i krokar, avskurna könsdelar och avklippta fingrar. Tillbaka till boken:
"Det har dessutom rapporterats att al-Shabaab-jihadisterna skilde ut icke-muslimer från muslimer genom att bland annat ställa frågor om koranen eller vad Muhammeds mor hette. De som inte kunde svara sköts eller fick halsen avskuren.
Jihadisterna i Nairobi handlade helt i enlighet med koranen.
"Döden dem varhelst I påträffen dem och driven ut dem från varje plats, från vilken de driva ut eder,... och strida de mot eder så döden dem! Sådan varder de otrognas lön!"
(Sura 2;187)
"Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som äro otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna!" ( Sura 8;12)
" Att separera muslimer från "otrogna" och bara mörda de sistnämnda är en metod som regelbundet används vid jihadistattacker" skriver den egyptisk-amerikanske författaren Raymond Ibrahim, född i USA och son till koptiska egyptiska invandrare.
Kyrkor och kloster bränns eller bombas, präster, munkar och församlingsmedlemmar mördas - även kvinnor, barn och gamla.
Förföljelsen pågår i Afghanistan och Algeriet. Den pågår i Azerbajdzjan, Bahrain, Bangladesh, Egypten, Etiopien, Filippinerna, Guinea, Indien, Indonesien, Irak, Iran, Jemen, Kashmir, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Nigeria, Pakistan, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Syrien, Tanzania, Thailand, Tunisien, Turkiet, Turkmenistan, Uganda, Uzbekistan och Zanzibar. Ungefär 200 miljoner människor riskerar förföljelse, våld och mord." Slut citat.
Jag börjar känna mig tjatig när jag säger: Ja, så är det! Men när man vet att det är just så kan man inte säga annat än ... ja, det här stämmer också. Nu till ett av de mest intressanta kapitlen av tjugo ur boken. Och det är kapitlet som Julia döpt till: Cirkusen Mustafa vilket handlar om samarbetet mellan det Islamiska förbundet och socialdemokraterna.
"ISLAMISTEN OMAR MUSTAFAS Six Days of Fame började som en skakning på nedre däck. De fick Sveriges största parti, socialdemokraterna, att skaka nerifrån gräsrötterna och upp till översta partitoppen, och skakningarna fortsätter under jorden långt efter att Omar Mustafa sparkats ur partistyrelsen och skandalrubrikerna klingat av. Skandalen avslöjade inte bara en spricka i det socialdemokratiska partiet. Den blottade ett slukhål av djupaste okunnighet, gränslös naivitet, nonchalans och politisk cynism.
Den första stora pinsamheten i Cirkus Mustafa är tron att Islamiska förbundet är jämförbart med vilken liten idrottsförening eller biljardklubb som helst. Socialdemokraterna verkar tro att islamister kan dresseras till socialdemokratiska värderingar om "solidaritet", "alla människors lika värde" "jämlikhet mellan könen", och "kampen mot homofobi och antifeminism" - bara för att de befinner sig i Sverige. Socialdemokraterna tror verkligen att islam är "fredens och kärlekens religion". De verkar inte ha en aning om att islam också rymmer en totalitär politisk ideologi.
- Valberedningen, ledd av Berit Högman, har inte läst på.
"Hos oss finns ingen kultur/tradition av överprövning" försöker hon förklara sig senare.
- Stockholms arbetarkommun med ordföranden Veronica Palm och kommunsekreterare Olle Burell i spetsen har inte läst på. Här flimrar bara det inre räkneverket vid tanken på en muslim som röstmagnet.
- Partisekreterare Carin "Butler i tunnelbanan" Jämtin har inte läst på. Redan 2012 varnades hon av ett kritiskt mail avseende Omar Mustafa. Hon beslöt sig för att strunta i det.
- Partiledaren Stefan Lövfen har inte läst på.
Uppvaknandet blir chockartat. Som av en händelse är det tidningen Expo som uppmärksammar att Islamiska förbundet, där Omar Mustafa är ordförande, har bjudit in de utpräglat antisemitiska egyptierna Salah Sultan och Ragheb al-Serjany som föreläsare. Under påsken 2013 arrangerade Islamiska förbundet tillsammans med studieförbundet Ibn Rushud och Sveriges Unga Muslimer (SUM) en konferens i Stockholm, "Muslimska familjedagarna", med Yvonne Ridley, som inbjuden talare. Även hon har gjort starka antisemitiska uttalanden. En annan talare på på samma konferens, Azzam Tamimi, har sagt att "Israel är en cancer" uppmuntrat till självmordsattacker och under ett seminarium i Cambridge försvarat hustrumisshandel med motiveringen att arabiska kvinnor ber om att bli slagna av sina män.
2005 var Azzam Tamimi inbjuden av Sveriges Unga Muslimer, SUM, och den socialdemokratiska kristna broderskapsrörelsen (numera Socialdemokrater för tro & solidaritet). Det är alltså inte bara Islamiska förbundet som har bjudit in antisemitiska föreläsare till Sverige, utan också flera socialdemokratiska organ; Palmecentret, Broderskaparna och S-studenter.
Den som mest entusiastiskt har krattat manegen inom socialdemokratin för islam och Omar Mustafa hukade under skandalens gång i skymundan. Hans namn är Peter Wiederud, ordförande i Socialdemokrater för tro & solidaritet. Han anser att Muslimska brödraskapet är ett moraliskt rättesnöre för den muslimska världen. I augusti 2009 antog Broderskapsrörelsen under Peter Weideruds ledning ett "Manifest för kristen vänster". Här finns en grundläggande paragraf om jämlikhet:
"Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan etniska och religiösa klyftor, utan ojämlikhet mellan kön eller sexuell läggning, där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde."
Men i motsvarande "Manifest för muslimska socialdemokrater" som antogs av Broderskapsrörelsens förbundsstyrelse den 28 maj 2010, ströks kampen för hbt-rättigheter. Där låter det så här:
"Vi strävar efter en värld utan över- och underordning, utan klasskillnader, utan klyftor, ojämlikhet och förtryck på grund av hudfärg, religion eller kön, där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och värde."
Även detta uppdagat av Per Gudmundson. Strykningen var helt medvetet gjord - man ville inte förolämpa muslimska medlemmar genom att säga sig kämpa för en princip som går stick i stäv med islam, lika rättigheter oavsett sexuell läggning." Slut citat.
Sammanfattningsvis är detta en både upplysande, rolig, intressant och kärleksfull bok. Julia berättar om sitt barndomshem och uppväxt i en litet samhälle i Norrland, om sina förfäder, sin farfar och mor och far. Det är en resa som mer eller mindre påbörjas i 1930-talets Sverige, där människor svalt, bodde trångt utan rinnande vatten, med utedass och där sjukdomar som tbc frodades, och fram till dagens Sverige.
Vem ska läsa boken? Jo, du som inte vet på vem eller vad du ska tro på. Du som känner dig osäker på vart Sverige är på väg och varför, borde läsa den här boken. Du som känner dig svensk, skäms och har ångest över det, borde läsa den här boken. Du som tycker att socialdemokraterna var rasistiska och hade helt fel när de hystade ut Omar Mustafa från partistyrelsen, behöver inte läsa den ... alls ...
Mitt personliga intresse för boken kommer sig av att jag för cirka två eller kanske tre år sedan av en händelse ramlade över en av Julias krönikor på den danska hemsidan Snaphanen.dk och när jag väl börjat läsa krönikorna var jag fast. Någon gång hoppas jag att jag springer på Julia och får en möjlighet att sitta ner och prata. Det hade varit otroligt intressant och roligt.
Här kan du köpa boken bokus.com
Ramona