Ett liknande foto, där jag tittar in i kameran, är uppförstorat och hänger på väggen i vardagsrummet. Varför har man då ett foto på sig själv kan man ju undra. Tja, dels är det roligt att se att man varit ung en gång och dels tänker jag på att trots många komplimanger på den tiden ( även nu faktiskt) var jag inte nöjd med hur jag såg ut. Och det är väl detta som är ett dilemma att hur man än ser ut, är man inte nöjd.
Jag minns att när jag var ung och i sällskap med andra i samma ålder kunde jag aldrig låta bli att jämföra mig själv med hur de såg ut. Kunde stirra på någon tjej och hennes tjocka blonda hår och tänka: Sånt tjockt fint hår skulle jag vilja ha ...
Kunde närmare stirra på någon annan tjej som hade långa vackra ögonfransar och hy som en persika och jajamensan ... Varför har inte jag det?
Så du som nu är ung och stirrar som jag en gång gjorde, du ska veta att du är aldrig ensam i dina funderingar. Är övertygad om att alla någon gång under sin ungdom tänkt eller tänker så. Men självklart berättar man inte om det för någon. Jag gjorde i alla fall inte det. Så därför är du alltid ensam i dina tankar men å andra sidan tänker andra på samma sätt och därför är du inte ensam ...
Numera när jag närmar mig 60 år, född 1956, så struntar jag i hur andra och jag själv ser ut. Nu för tiden är det mycket, mycket viktigare hur människor beter sig än hur de ser ut!
Som min älskade lilla mamma alltid sa när jag beklagade mig över mitt utseende:
Utseende förgår men förstånd består ...
Ramona