Och i morse när jag återigen klickade mig in på Snaphanen.dk såg till min glädje att Julia skrivit sin krönika, och den kan du läsa här!
En väldigt intressant länk som också återfinns på Julias krönika är den om de pressetiska reglerna, som du kan läsa här.
Det finns ett "vi och dom" i Sverige idag, och detta har skapats av de "goda" journalisterna. "Vi" ska ses som de som inte röstar på Sverige Demokraterna och som okritiskt sväljer alla artiklar i nationell media och på nyhetsinslagen på teve. "Dom" är lika med de som röstar på SD och läser nättidningarna, vilka av de "goda" enhälligt kallas hatsajter. Så enkelt har de "goda" gjort det för sig, men så enkelt är det inte ... inte alls.
Under några år var jag gift med en journalist, och han var den som berättade för mig om "klubben för inbördes beundran". Visserligen var mitt ex mytoman, vilket framkom så småningom, och skilsmässan var allt annat än rolig, men det frångår inte att vissa saker som han berättade var sanna.
Under alla år, innan datorn på allvar gjorde sitt intåg i Sverige, hade journalisterna då som nu oftast ett enda umgänge och det var andra journalister, så som läkare umgås med andra läkare, kändisar med andra kändisar, författare med andra författare osv ... Och under de första åren som jag lärde mig dator, blev utbildad av Hogia institutet 1994 -95 och därefter på IT-Huset i Göteborg mellan 1997-98, var datorn mer av en leksak och ett sätt att få ett arbete. Då visste inte jag vad den skulle kunna bli för ett fantastiskt redskap. År 1996 skapade jag på min första dator en hemsida för min makes bowlinghall med hjälp av html-koder, vilket var en fantastisk upplevelse.
Nätet har också varit till stor hjälp för mig att få ut mina böcker och att bli en halvkändis ... Men vad nätet också har gjort är att det har blivit en ogripbar gigantisk informationskälla av alla de slag. För mig som vuxit upp i en släkt och familj utan svensk bakgrund har det möjligen varit enklare, fram tills att jag var tjugo år och skulle rösta 1976, att bli indoktrinerad, eftersom jag ofta skämdes för min bakgrund och nästan alltid kände mig utanför. Jag trodde alltid på vad alla svenskar sa och på det som stod i tidningen. Och det fanns bara två tevekanaler i Sverige fram till 1987. Och till mina kollegers stora förfäran och förskräckelse röstade jag som sjukvårdsbiträde på moderaterna, som då leddes av den gemytlige och i mina ögon ärlige Gösta Bohman, som jag fick möjligheten att träffa och prata med. När jag såg debatten mellan Olof Palme och Gösta Bohman, upplevde jag Olof Palme som en arrogant översittare, och det är det värsta jag vet.
Med nätets framfart har också journalisterna trängts ut i verkligheten. Den verklighet som de vägrar att ge sina läsare, vilket resulterat i att alltfler läser alternativ media.
Jag har inte följt Julia Caesar från början på Snaphanen.dk. Hon började att skriva där 2010, och allteftersom nationell media tog bort sina kommentarsfält, och angav att orsaken till detta var att det spreds så mycket hat, och att de inte kunde ha någon som kontrollerade fälten, så tyckte jag och många med mig att det var mycket roligare med alternativ media som tillät kommentarer.
Och det är många, många krönikor som Julia har skrivit som gjort mig både full i skratt, rörd, arg och ledsen. Krönikan som gjorde mig väldigt ledsen var den om Röda Korsets volontär Barbro Feldt. Där om någon gång såg jag tydligt nationell medias hysteri och användandet av ordet "värdegrund" ett ord som först uppkom efter 1992, innan dess hade inte ordet existerat. Den krönikan av Julia Caesar tycker jag att alla som vill bli volontärer för Röda Korset skall läsa. Värdegrunden skördar liv
I dagens Sverige är det fel att först och främst se till sina egna. Nu skall man se till alla lika mycket, vilket för mig låter absurd. En mor eller far som inte först och främst ser till att deras egna barn mår bra och har det bra, utan istället skulle ägna sig åt andras barn, vore i mina ögon mycket märkliga föräldrar. Om inte dina närmaste mår bra är du inte till någon hjälp för andra heller. Därför är det som Barbro Feldt svarar till Daban Ibrahim på hans enträgna frågor inte vare sig rasistiska eller främlingsfientliga, de numera välbekanta epiteten som Aftonbladet stämplade Barbro med. Det är helt enkelt ett sunt mänskligt beteende, men detta sunda och mänskliga beteende är något som de "goda" har fått för sig att de ska sudda ut genom att stämpla folk som inte tycker som dem.
Bland annat är detta en av orsakerna till att det uppstått ett "vi och dom". Och " dom" kan också ses som de som inte vill låta sig pådyvlas ett tankesätt som de inte känner igen som sitt eget. Att "Vi" uppträder arrogant och som översittare gör inte saken bättre. Numera är Sverige i ett cementerat tillstånd av ett "vi och dom", vilket har och kommer att skapa enorma spänningar och som också med all säkerhet kommer att explodera.
Vad framtiden har i sitt sköte är det ingen som kan förutspå, men att inte framtiden ser ljus ut för alla är nog inte svårt att erkänna oavsett om man tillhör "vi eller dom".
Ramona