Vi äter bättre mat, vi röker mindre, vi motionerar mera och ändå mår vi sämre????

Ja, nu är det undersökt och tabellformaterat. Vi blir äldre, vi är färre som röker (jag har den lasten och dricker också alkohol) vi motionerar också mera ( jajamensan, två ggr om dagen långpromenad med vofsingen) vi äter bättre mat och nyttigare och nu kommer paradoxen:

Vi mår sämre!

Hur gick det till?

Varför mår vi inte bra i själen? Okej, okej, nu menar jag inte alla, många mår finfint, men alldeles för många har en trasig själ i en sund kropp. Då är något fel. Är det bara en enda sak som fattas?

Nej det tror inte jag. Det kan vara så himla mycket som finns runtomkring att man inte vet vilket ben man ska stå på. När jag var 18-20 år hade jag redan lägenhet och jobb. Det var för 33 år sedan! Idag bor unga vuxna fortfarande kvar hemma hos mamma eller pappa. Detta när de är över 20 år. De får inga jobb, ingen egen lägenhet och har de dessutom inte ett högt avgångsbetyg från minst gymnasiet eller helst högskola och universitet kan de inte bara hälsa hem utan flytta hem igen från studentlägenheten.

Var ska dessa ungdomar hitta optimismen, kreativiteten och livsglädjen? Dessutom kan faktiskt inte alla ungdomar flytta till Stockholm. Sveriges rike är format som en banan och alla kan inte bara gnaga i mitten på bananen och bli mätta.

Det måste finnas en möjlighet för alla ungdomar att få jobb oavsett om de har gått färdigt gymnasiet eller inte. Skaffa fram lärlingsjobb och ändra lagen om lön för lärlingar.

När du kommer till ett företag, Mc Donalds eller vad det än är och inte har någon som helst erfarenhet så är det ju tvunget att någon ska lära dig! Personen som ska lära dig kommer under en längre tid ha två jobb. Dels lära dig och dels sköta sig eget. För detta extra arbete får mig veterligen ingen extra betalt, iallafall inte på ett litet företag. Under tiden som du lär dig kan inte företaget ge dig en fullvärdig lön eftersom du inte gör ett fullvärdigt arbete. Dels måste de veta om du passar för jobbet, lär du dig snabbt och så vidare.

Det tar c:a 3-6 månader att känna sig som hemma på en ny arbetsplast, beroende på vad som ska läras ut. När du äntligen begriper kassaapparaten eller hur varorna skall exponeras och har eget ansvar, först då kan du få en vettig ingångslön eller ett "tack å adjö" om du inte gillade läget.

Allt detta har tagits bort i Sverige. Jag prövade jobbet som hårfrisörske elev, fick 400 kronor i månaden, men det jobbet passade inte mig. Bingovärdinna, lite kul, " Bertil 2:a, enkel 2:a" men skitdåligt betalt.

Barnflicka för tre barn, också slitigt med städning, men roligt för jag har alltid gillat barn, även om jag inte kunde få egna.

Nåväl, jag tror eller är snarare övertygad om, att för att må bra i själen måste du ha hopp! Hopp om att få jobb som du kan försörja dig på. Hopp om att få ett eget boende som du har råd med. Hopp om att få kärlek, smek och uppskattning av någon som står dig nära.

När hoppet inte är väl synligt, ja då hjälper det inte om vi slutar röka, kröka, eller inte äter pizza och ägnar tiden åt att kuta runt i joggingspåret fyra dagar i veckan, för då känns det hopplöst!

Jobb, boende, trygghet, kärlek och medmänsklighet är vad som gör att vi mår bra!

Bilder på en lycklig och glad vofsing.

P.s Skriv gärna på för Elisabeth Hermon. Länken ligger på höger sida.D.s.