Innan jag låter dig som läsare ta del av Ingrid Carlqvist artikel om Glenn Forrestgate och hans självbiografi " När mardrömmen blev sann" vill jag att du tar dig en titt på kvinnan till vänster.
Vid fler tillfällen har Glenn Forrestgate beskrivits utifrån sitt yttre.
Biffig bredbent, var Unni Drougges kommentar i sin blogg.
Full av tatueringar sitter han hos Malou von Siwers i Efter tio med svällande muskler, skrev Monica Antonsson i början av sin recension.
Vi kvinnor blir skitförbannade när vi bedöms efter vårt yttre och med all rätt. Det är människans inre som ska räknas. Men gör det verkligen det?
Nedan Ingrid Carlqvist artikel:
I nästan tio år stod Glenn Forrestgate ut med slagen, sparkarna och förnedringen som hans flickvän utsatte honom för.
– Det föll mig aldrig in att slå tillbaka. Man slår inte kvinnor, punkt slut, säger den välpumpade gyminstruktören Glenn Forrestgate som nu skrivit en bok om sitt helvete.
När mardrömmen blev sann heter boken som finns hos bokhandlarna. I den beskriver Glenn rått och naket hur hans flickvän genom sin svartsjuka och sitt enorma kontrollbehov omöjliggjorde alla hans yttre kontakter. Till sist var det bara han och Melinda kvar, i en allt sjukare relation.
– Det tog mycket lång tid innan jag förstod att hon var psykiskt sjuk. Jag trodde hela tiden att jag kunde hjälpa henne. Om jag bara gjorde si, om jag bara inte gjorde så …
Vännerna reagerade och snart umgicks de inte med någon, Glenn förlorade till och med kontakten med sin son under åren med Melinda. Varje dag och varje natt var ett helvete av verbala kränkningar, timslånga promenader mitt i natten och slag och sparkar som haglade över Glenn. Minsta småsak kunde utlösa Melindas vrede, men trots all misshandel slog han aldrig tillbaka.
– Jag skäms inte över att jag inte slog tillbaka. Jag är stor och stark, tränar mycket och har ett förflutet i fotbollsklubbarnas firmor men jag slår inte kvinnor. Så är det bara.
När Melindas sjukdom övergick i en fullt utvecklad psykos ringde Glenn äntligen efter hjälp. Han ringde akuta psykteamet på S:t Görans sjukhus och när de kom tillsammans med polisen slängde Melinda ut alla möbler från balkongen på sjätte våningen och hotade att hoppa. En polis lyckades övermanna henne och med handfängsel fördes hon bort.
Poliserna tittade på Glenn, på det intorkade blodet i ansiktet där Melinda slängt ett hålslag på honom. De uppmanade honom att polisanmäla misshandeln men när Glenn vägrade gick de.
– Många killar vill till varje pris ta hand om sin kvinna och att slå henne är helt otänkbart. Hur hon än behandlade mig så tänkte jag bara ”jag är ingen golare”.
Efter två veckors inlåsning på psyket fick Melinda permissioner och nu hade hon fått en ny idé om hämnd i huvudet – för att sona det han gjort skulle Glenn in på dårhuset! Och efter en attack där Melinda högg en spegelskärva i Glenns mage och bröst upprepade gånger anmälde han sig själv för kvinnomisshandel och lyckades efter en farsartad rättegång bli dömd till rättspsykiatrisk vård.
– Jag var så lycklig när jag häktades med fulla restriktioner. Det var första gången på flera år jag fick vara i fred för Melinda.
Det har tagit Glenn Forrestgate nästan tio år att bearbeta händelserna och skriva en bok. Alla de stora förlagen tackade nej och först när han fick kontakt med deckarförfattaren Ramona Fransson, som ger ut böcker på egna förlaget Anomar, fick han napp. 30 mars kommer När mardrömmen blev sann. (Boken är ute, min anm.)
– Jag hoppas verkligen att boken väcker debatt, att den kan få människor att förstå att det är psykisk sjukdom och inte kön som ligger bakom misshandel i nära relationer.
Alla är välkomna att kommentera, men personangrepp är inte tillåtna. De kommer att tas bort!
Ramona
Här kan du köpa Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. Eller också gå in på bokhandel nära dig.
Adlibris
Bokia
Bokus
CDON
Vill du lägga in en bevakning på min senaste deckare Mord under Tjörn Runt kan du göra det på
Här kan du låna/köpa beställa mina böcker som e-böcker. Elib
Här finns mina redan utgivna titlar på nätet.
P.s Om du vill besöka Birgitta "Blondie" är hon understundom gästbloggare hos Amelias nya "M".D.s
Glenns berättelse kunde vara min.
SvaraRaderaPunkt för punkt känner jag alltför väl igen.
Vi är bägge stor starka män med alla förutsättningar att kunna försvara oss, han ifrån fotbollsfirmorna och jag ifrån kampkonstträning och arbete som ordningsvakt. Ingen kan tänka sig att sådana som vi skulle få stryk och allra helst inte av en tjej.
Det gläder mig att denna bok kommer fram och jag kommer med all säkerhet att läsa den trots att det kommer att vara svårt.
Det behövs en bredare synvinkel på våld i nära relationer och sådant här är sånt som ökar medvetandegraden om detta problem hos allmänheten som i alltför många år indoktrinerats i en halvsanning.
//Mr G
Ramona, om du står fast vid att kommentarer med personangrepp ska tas bort så bör du radera ovanstående okunniga kommentar.
SvaraRaderaDenna artikel av Ingrid som du nu lade ut var en betydligt trevligare text att läsa än den recension som du hade blivit utlovad och slutligen fick, mer neutral och respektfull mot författaren.
Hej Maria,
SvaraRaderadessvärre lyckades jag inte ta bort en kommentar, utan att de andra också följer med, men i detta inlägg krävs mitt godkännande från och med nu.
Och till DIG ANONYM som lade in följande rader:
Enligt Glenns egen berättelse led hans sambo av schizofreni, en behandlingsbar sjukdom.
En sjukdom som för övrigt Ingrid har berättat att hennes egen mor led av.
En sjukdom som vars uppkomst btw är starkt genetiskt beroende.
Varför Glenn inte lämnade sin sambo i stället för att stanna kvar är oklart.
14 april 2010 13.50
Jag påpekade tydligt att kommentarerna skulle handla om boken inte om vem som har vilka släktingar och vad deras eventuella sjukdomar!
Mr G,
SvaraRaderaJa det tragiska är att vi bedöms för hur vi ser ut, inte för de människor vi är. Det ytliga går före den inre.
Och det märkliga är att folk i gemen tycks tro att det ska stå "misshandlare" i pannan på kvinnor eller män.
Fölaget hoppas på en debatt vars krutrök inte lägger sig i första taget.
Glenn är stark och modig som har skrivit boken. Har tar upp ett viktigt ämne som berör. Och det är bra. Hade Glenn varit kvinna som blev misshandlad av sin man, så hade ingen ifrågasatt hans historia, så som en del gör nu. Jag blev misshandlad i många år, av en man, och ingen har hittills ifrågasatt mig och det jag har berättat om detta. Det borde man inte göra i Glenns fall heller.
SvaraRaderaKram
Carina
Hej Carina,
SvaraRaderaDet är inte politiskt korrekt att ifrågasätta en kvinna, det är det enkla svaret. Därav en del lögnaktiga anmälningar av hämndlystna kvinnor, som man inte heller vill prata om.
Självklart finns det alltid två sidor av ett mynt och om min pappa varit vid liv och någon hade frågat honom om det var sant att han misshandlade mig och min mamma skulle han säkerligen sagt: NEJ!
Men vad jag tycker är märkligt är att det i de flesta fall är kvinnorna som får sympatierna, vilket är märkligt, eftersom vi har bevis för att kvinnor kan vara allt annat än trevliga.
Arboga fallet är ju ett, som visar hur en kvinna med hammare slog ihjäl två barn och även försökte slå ihjäl mamman.
Naturligtvis är inte en person som beter sig på det här sättet frisk, någonstans är det galet men det händer och det är lika jävla tragiskt varje gång det händer, oavsett om det är en man eller kvinna som är förövaren.
Ramona, det var just det som var min poäng, att det är lika tragisk oavsett om det handlar om en kvinna eller en man. Och att uttala sig om enskilda fall, och påstå att personen mer eller mindre ljuger och hittar på allt, det är lågt. Mern det är min åsikt. Jag anser att man bör tro på vad folk berättar, så länge man inte har bevis för annat. Det är tragiskt när man dömer utan att veta. Det är en form av mobbing. Men det är också min åsikt.
SvaraRaderaKram till dig, Ramona! du är en underbar kvinna, och det tror jag nog att du vet att jag tycker.
Kram
Carina
Tråkigt Ramona att du inte kan radera enskilda kommentarer, det bör du kunna göra. Nu är min mamma död så hon lider inte av att kallas schizofren, men det gör mig ganska ledsen. Min mamma var absolut inte schizofren, hon led av djupa depressioner och, när hon var omedicinerad, ibland av det som nu kallas vanföreställningssyndrom.
SvaraRaderaNär hon var frisk var hon en underbar, otroligt kärleksfull och rolig mor. Jag älskade henne djupt och saknar henne fortfarande.
Hej Ingrid
SvaraRaderaJag ber verkligen om ursäkt, men jag hittar inte den möjligheten på blogspot.com och om någon vill hjälpa till är jag tacksam.
Jag försökte men då försvann alla kommentarerna.
Nu kan jag moderera dem.
Jag vill bara påpeka för dom som är uruselt insatta att min mormor också hade diagnosen schizofren och det förändrar inget av vad man känner för en person.
Jag tar tacksamt emot hjälp för att ta bort befintliga kommentarer.
Hälsar
Ramona
Hej Carina
SvaraRaderaTack, det värmer som alltid.
Kram
Ramona
Kom inte min sista kommentar med?
SvaraRaderaSkitbra att du ger detta ämne mer ljus.. Jag är övertygad att kvinnor är lika ofta misshandlare som män, men detta snackas inte om i feminist-Sverige.. Den psykiska misshandel som är vanlig är lika hemsk som att få stryk..
SvaraRaderaJag vet precis hur det att leva med en satmara som utsätter en för psykisk misshandel förutom de slag o det jag fick slängt på mig. Jag är glad idag det ändå tog slut.. Även om jag mådde skit just då under åren med denna elaka tjej ifrån västmanland, jag borde tagit historierna om vad hon hade gjort mot bland annat sin syster mer på allvar. Tecknena på otroheten fanns där men jag var så blind :(.. Jag har nog aldrig helt har repat mig från händelsen.. Är ensam än idag! Är man en mjuk omtänksam person ska man helt klart akta sig för översittar personer, särskilt de som har nån form av psykopatiska drag.. typ, borde insett detta i tid.
Grymt bra att detta får lyftas fram i ljuset..
Hej George,
SvaraRaderavarje fall av psykisk eller/och fysisk misshandel är en djup tragedi.
Vissa människor kan aldrig mer hitta tillbaka sina liv, andra lyckas bättre.
Att inte ta upp att båda könen är lika goda kålsupare är också en tragedi, det hjälper inte jämlikheten, utan, försämrar den.