MonaLisa (överst i bild) och Rebecka är borta för alltid. Familjerna är förkrossade och jag vet vad de går igenom. Att förlora ett barn, eller en syster, nära släkting är en chock och det kommer ta lång tid innan livet kommer tillbaka om än i andra former. Det blir aldrig detsamma igen. Det kan det inte bli.
Varför skriver jag om detta? Inte för att vi bara bor någon mil från platsen, utan för att Thommy, min make, körde förbi platsen någon minut efter att detta fruktansvärda hade hänt. Thommy såg, vad han först trodde var ett djur, som låg orörligt på gång- och cykelbanan. Han såg tre personer med chockade ansiktsuttryck stå med mobilerna i örat. Han saktade in och blev djupt chockad när han förstod att det han såg var en människa. Några meter längre bort låg ytterligare ett orörligt bylte, återigen en människa. Thommy blev så chockad att han inte klarade av annat än att köra förbi så fort han kunde. Thommy såg också att tåget stod still på och eftersom det redan stod tre personer och ringde fann han det lämpliga att lämna platsen inte stå och stirra.
Det finns en sida på nätet som heter Flashback, det är en sida för många olika karaktärer. En del av dessa är som kloakråttor. Listiga och illa omtyckta. En del vettiga. Flashback har en moderator. Men denne har tydligen tagit Time Out i det här fallet. Det finns en mängd skräp som i den här tragedin är klart olämplig.
Jag vet hur familjerna känner sig. Jag har som barn upplevt döden på nära håll och våra familjer blev sig aldrig lika igen. Visa respekt. Två unga liv är borta, två liv som hade så mycket att ge. Jag hoppas att alla de ungdomar som fanns i dessa fina och vackra flickors närhet inser allvaret i livet och hur snabbt livet kan förändras. Vi , jag och min make Thommy, ger vårt djupaste deltagande i familjernas sorg. Det tycker jag att alla ska göra.
Ramona
Jag fick ont i magen när jag hörde nyheten.
SvaraRadera2 unga liv som släcktes på några sekunder. Det är ofattbart.
Och stackars konduktören som körde på dem. Tänk hur den mår! Den synen glömmer personen aldrig och får leva med detta hela sitt liv. Man får väl hoppas att han/hon orkar och vågar köra tåg igen. Personen gjorde ju allt den kunde för att förhindra tragedin genom att signalera så fort de kom i sikte. Det fanns ju inget annat att göra.
Nu hoppas jag att konduktören och flickornas anhöriga o vänner får rejält med stöd o hjälp för att komma igenom sorgen. Kanske det behövs proffesionell hjälp o då hoppas jag att det finns möjlighet till det.
Hej Catrin,
SvaraRaderaja, vi har pratat och tänkt på det sedan Thommy kom hem och berättade om vad han hade sett.
Ja, stackars han/hon som körde tåget och de båda flickornas vänner som såg det hända. En syn som de sent ska sudda ut, om än någonsin. Jag hoppas också att alla inblandade får en högst professionel hjälp. Länge...och när de vill... inte att myndigheter erbjuder och sedan glömmer bort...
Mycket bra skrivet Ramona!
SvaraRaderaJag känner djupt med de anhöriga och alla som blev vittnen till denna fruktansvärda olycka.
Jag hoppas att din Thommy får stöd så han kan bearbeta det som han såg vid olycksplatsen.
Ja, detta var verkligen en tragisk olycka - och en tragedi för alla inblandade.
SvaraRaderaBegriper inte riktigt hur de kunde ske. Och jag frågar mig bara: "Varför, varför?"
Mitt djupa deltagande till såväl familjen som konduktören och till flickornas kamrater. Här behövs sannerligen professionell hjälp för att bearbeta sorg och frustration.
Fruktansvärt också för Thommy! Det måste ha varit en upplevelse som ger avtryck i hjärta och själ!
Var rädda om varandra!
Kram Biba
Det är svårt att inte tänka på detta. Familjens sorg är oändlig och jag hoppas hela tiden att de får all den hjälp och stöd som de vill ha.
SvaraRadera