Nedan ett urklipp från den numera f.d. journalisten Marika Formgrens blogg, som jag anser är värd ett besök och att du läser hela inlägget.
"Det finns undantag, men generellt uppträder journalistkåren som ett gammeldags prästerskap, som ska uppfostra folket till den rätta värdegrunden och hålla dem i herrans tukt och förmaning. Men medan prästerskap förr brukade ha konservativa värderingar har våra nutida överstepräster antikonservativa värderingar. Vi ska inte hedra familjen och fosterlandet, vi ska tvärtom göra revolt mot kärnfamiljsnormen och monogaminormen, vi ska riva gränserna och upplösa nationalstaten. Vi ska inte ens inbilla oss att vi finns som folk. När Fredrik Reinfeldt råkade använda uttrycket "etniska svenskar" fick journalistkåren hjärnsläpp: Svenska Dagbladet gjorde en så kallad "faktakoll" som påstods bevisa att det inte finns något sådant som etniska svenskar, och Dagens Nyheter menade att bara nazister använder begreppet etniska svenskar.
Att kritisera den svenska journalistkåren så som jag nu gör brukar viftas undan som konspirationstänkande, eller att man inte klarar av att "få mothugg". Jag håller inte med. Jag skrev nämligen en text om Reinfeldt och de etniska svenskarna. I maj 2012, några dagar efter att statsministern hade gjort sitt uttalande och när drevet var i full gång, skrev jag på Correns ledarblogg hur vettlösa reaktionerna var, och påpekade att etnicitetsbegreppet förekommer på många ställen i vår lagstiftning och våra myndighetsföreskrifter.
Några veckor senare, efter att jag skrivit ännu en text om den åsiktskorridor som då ännu inte fått namnet åsiktskorridor, kallades jag till chefen. Jag fick en utskällning, och beskedet att jag nu hade skrivförbud i frågor som gäller invandring, integration, feminism, jämställdhet och familjepolitik eftersom jag inte ligger i den liberala mittfåran. Jag fick också veta att mitt blogginlägg om Reinfeldt och de etniska svenskarna hade plockats bort, eftersom en "brun" person hade länkat till det.
Apropå "den liberala mittfåran" vill jag påpeka att Correns ledarsida inte har beteckningen liberal, utan borgerlig.
Jag är alltså ingen konspirationsteoretiker när jag säger att obekväma åsikter tystas ‒ jag har själv varit med om det. Och mitt problem är inte att jag inte klarar "mothugg" ‒ tvärtom. Ingen skulle vara gladare än jag om de konservativa åsikter jag hyser kom upp till riktig diskussion, med genomtänkta sakliga motargument. Men det händer ju inte, eftersom vi som inte befinner oss i den liberala mittfåran ‒ åsiktskorridoren ‒ förvisas från den offentliga debatten. Jag är övertygad om att skrivförbudet jag fick inte är det enda exemplet, men de flesta journalister vågar inte berätta om skrivförbud och utskällningar från chefen. De skäms, eftersom de har visat svaghet i tron på värdegrunden." Slut citat. (Läs vidare på bloggen via länken i början av inlägget)
Jag och många med mig har länge undrat vad det är som pågår i Sverige och då främst inom media. Efter att ha lyssnat på Danmarks Röst med programledare och journalisten Mikael Jalving förstår jag att det är som jag befarat. Som journalist har du två val: Antingen skriver du som chefredaktörerna anbefaller och har " rätt" åsikt eller så kan du se dig om efter ett annat jobb. Låter det kusligt? Det är kusligt eftersom detta har gjort att yttrandefriheten och demokratin i Sverige krymper för varje vecka ...
Danmarks röst är producerat av Danmarks Public Service, vilket jag återigen än en gång tackar danskarna för. Det kan inte vara så himla kul att lyssna och betala för ett program där alla de som intervjuas pratar svenska och att det handlar om Sveriges problem. Så mange tak!
Under flera års tid har jag också följt en annan svensk journalist som skriver under pseudonymen "Julia Caesar" på den danska bloggen Snaphanen, som firar 10 års jubileum i år, och förhoppningsvis skriver Julia fler krönikor, vilka jag och en dryg halv miljon människor läser med stort intresse.
Här ytterligare en märklig händelse inom den svenska journalistkåren:
" Visste ni att Julia Caesar som nykomling placerat sig på plats 80 på listan över 2013 års viktigaste opinionsbildare? Det är en lista som sammanställs årligen av tidskriften DSM, (som ni för övrigt måste prenumerera på).
Det är nog första gången som en pseudonym placerat sig på den listan och dessutom så högt upp.
Listan tas fram genom röstning bland 300 politiska reportrar och ledarskribenter, dvs. just de som aldrig ens låtsas om att ”Julia” finns. Än mindre skulle de nedlåta sig att citera något som ”Julia” har skrivit. Så hur förklarar man att några av dem har röstat på henne? På något egendomligt sätt tycker de att det är bra att ”Julia” finns, för att hon skriver saker som de själva inte vågar.
Read more: http://www.exponerat.net/pseudonymet-julia-caesar-utsedd-till-sveriges-80e-viktigaste-opinionsbildare/#ixzz38Hh1SGNf " Slut citat" ( taget från bloggen exponerat.net.)
Jag rekommenderar alla som är intresserade av Sverige och hur landet fungerar att läsa och lyssna på fler röster än de som kommer från det vi kallar Public Service och Svensk nationell media. Det är alltid bra att ha något att jämföra med. Allt är inte sant som skrivs eller sägs, men det blir inte mer sant bara för att alla skriver "samma" sanning...
Ramona
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar