Min vilda gissning är att det avsnittet blir det mest sedda när alla avsnitt summerats vid årets slut.
Facebookgruppen: Stå upp för Peter Springare är vid dags datum uppe i 207 852 medlemmar.
Naturligtvis var jag en av alla som satt framför teven med ögon och öron på helspänn. Vi visste att programmet var inspelat i förväg och därmed kunde också vissa saker ha utelämnats av platsbrist.
På det stora hela tyckte jag att programmet var bra men jag hade önskat att Peter fått orera mera. Men jag kunde också konstatera, efter att ha kastat in ett öga på Peter Springares privata Facebooksida att det var en del som inte kom med i programmet.
Det enda jag reagerade på var när programledaren Camilla Kvartoft ställde frågan:
Var det tabu som du skrev? Hon syftade på det inlägget där Peters första ord på sin privata Facebooksida som började med: Jag är så jävla trött ...
Först slog mig tanken, vilken urbota dum fråga? Klart som korvspad att det var tabu, annars hade inte Peter Springare suttit bredvid dig! Det hade knappast startats en Facebooksida för honom eller skickats hundratals blomsterbuketter till polisstationen i Örebro om hans skriftliga uttalande hade varit vanligt förekommande.
Men sedan slog det mig. Alla i Sverige hänger inte på Facebook. Hur många i Sverige som inte har ett Facebook konto eller har ett, har jag aldrig sett siffror på. Alla läser definitivt inte alternativ media, även om det är välkänt att svenska main stream media journalister och deras chefredaktörer gör det, men samtidigt gör dessa också allt för att " Nisse i Hökarängen" ( numera ett nedsättande epitet om läsarna, min.anm.) inte ska läsa alternativ media och skriver om dem som hatsajter och "bruna" och rasistiska, vilket naturligtvis gör att många räddhågsna människor inte på kafferasten glatt berättar vad de läst om i Fria Tider eller Nyheter Idag, utan hellre pratar om annat eller om något som stått i lokaltidningen annars sitter de troligen ensamma vid nästa kafferast.
Så vad Camilla Kvartoft gjorde var helt enkelt att upplysa alla icke-Facebookare varför Peter Springare satt där som deras gäst.
Det är inte bara Sverige som har förändrats inom media och teve. På bara cirka fem år har nätet fullkomligt exploderat av all sköns information. När jag för första gången satt med en dator som kopplade upp mig på internet var året 1994, Hogia Trainee, och 1996 fick jag min egen dator som fyrtioårspresent. Datorn kopplade upp sig via ett modem och via telefonlinjen, så under tiden man satt uppkopplad kunde ingen ringa och ja i dag vet vi hur fort utvecklingen har gått och fortfarande rusar framåt.
Det har också blivit allt viktigare att få information om vad som händer runt om i Sverige och även ifrån våra närliggande länder och Europa. Men det tycker jag att det är skralt med. Media koncentrerar sig till länder som Kongo Kinshasa och andra länder runt om i Afrika. Det känns inte som att det är nästgårds. Att det ständigt rapporteras om det pågående kriget mellan islamister i Syrien är fullt förståeligt, men för att få information om vad som händer i till exempel Frankrike, Storbritannien, Holland, Tyskland, Norge, Finland och Danmark läser jag deras tidningar på nätet.
Men som sagt, när det gäller Peter Springares medverkan i Veckans brott hade det aldrig hänt om vi som sitter framför våra skärmar och suktar efter yttrandefrihet, och den har inskränkts med små små steg, inte kastat oss över hans information som utsvultna vargar. Kanske kommer yttrandefriheten nu återigen att bli på riktigt. Kanske ... Men vi behöver många fler Peter Springare på olika håll i Sverige. Många! De som kallas visselblåsare är de som berättar om oegentligheter på sina arbetsplatser, och jag skulle vilja döpa Peter Springare och de som följer i hans spår för "vardagsvisslare", människor som öppet berättar om vad som händer på deras arbetsplatser, där vi vanliga dödliga inte har tillträde. Och att deras arbetssituation har klivit långt över gränsen. Måtte vi få fler vardagsvisslare!
Ramona
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar