Dramaten är bra till väldigt mycket mer än man tror

Ja, nu var det ju inte den fina "Dramaten" jag menade, utan den som man drar maten med.

Just den är oerhört praktiskt för en sån som mig och alla andra som inte orkar eller klarar att bära tunga prylar.

Här använder jag den för att ta tvättkorgen ner till tvättstugan. Och för mig är det kanon!

Sedan finns det naturligtvis mycket roligare saker än att tvätta, men dessvärre är detta ett måste-göra...

Lite kul är det där med tvättstugor också, för som alla som varit i ett sådant utrymme vet ju att det där med att städa efter sig, är det lite si och så med.

Jag ska ärligt säga att jag inte alltid är noga, men tvättmaskinerna gör jag alltid rena efter mig. Men det är inte alltid jag torkar golvet i tvättstugan eller sopar i torkrummet, men ibland när det finns ork gör jag både och.

Och som på de flesta tvättstugedörrar sitter skylten som berättar att tillvaron blir trevligare för alla om det städas, men det enda den kan göra är att vädja till ditt samvete.

Ramona

November, dimmig, grå, trist och bara en transportsträcka...

Bilden kommer från den här bloggen! 

Så här upplever jag november. Man befinner sig i en dimma och hittar inte ut.

Det är grått och trist, regnigt och blåsigt!

För mig är november en transportsträcka till 1:a december och julmånaden.

Då blir det pyntat med julprydnader i varje vrå: tomtar, juldukar, julrosor, doftande  hyacintgrupper, röda julgranskulor, ja i stort sett allt som får det att se hemtrevligt ut inför julen.

Så nu gäller det att hålla ut och se ljuset!

Så här såg det faktiskt ut på Tjörn på juldagen 2010.

Jag håller tummarna för en upprepning!













Ramona

Recension av "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell

Hela boken genomsyras av en längtan och en oro, skam och tvivel. Är jag normal? Är jag en människa som alla andra?

Jag skulle kunna skriva ett enda ord: Enastående

men jag vill säga mer. Det här är boken som du ska läsa om du känner dig utanför. Oavsett om du är homosexuell eller inte. För det är vad jag känner när jag läser. Utanförskapet och jakten över att hitta sin grupp. Att inte få känna en gemenskap och som Jonas Gardell skriver, om gestalten Benjamin från Jehova, med sådan känsla att det slår dig rakt i ansiktet:  
"Jag ... vill i mitt ... liv ... få älska någon ... som älskar mig."

Och är detta inte vad livet handlar om? Att få bli älskad? Att bli älskad för den man är?

SVT:s serie kommer säkerligen i repris i samband med att den andra boken "Sjukdomen"  i trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" kommer våren 2013 och den sista "Döden" kommer på hösten 2013.

Jag tittade på alla tre delarna i SVT och har nu läst den första delen, vilket inte förändrade utan enbart förbättrade boken.

Jonas Gardell har skrivit i mitt tycke en bit av svensk historia, som jag tycker att alla borde läsa. Till och med ha med i undervisningen i skolan. Att vilja vara en människa, sedd och respekterad, är en rättighet som alltför för få i vår värld får uppleva.

☼☼☼☼☼


Ramona

Detta är den finaste musik jag vet... den ger mig rysningar av välbehag.

Första gången jag hörde den var på Gotland när jag var sommarbarn. Jag blev förälskad!

Av min sommarmamma fick jag låna en resegrammofon, och varje morgon i mitt lilla rum, satt jag vid fönstret och tittade ut över slöjor av morgondimma som likt älvor dansade över ängarna och bara njöt... av livet och musiken.

Ramona

Förläggardag på Elite Park Avenue Hotell i Göteborg

Det var en fantastiskt rolig dag. Publiken underbar och arrangemanget perfekt.

Jag hade äran att presentera förlagets böcker.

Dessvärre har min kropp och jag inte samma synsätt på vad vi ska orka med, så idag straffar den mig med att jag måste ligga i sängen. Nåja... om några dagar brukar vi vara vänner igen och då är det mer jämna plågor som gäller...

Ramona

Varför är jag rojalist?

Hur enkelt som helst att svara på! Kungafamiljen är opolitisk.

Naturligtvis skulle jag bli förvånad om de inte hade politiska åsikter, men de är inte tillåtna att öppet tala om dem och har inte heller rösträtt.

Svenska röda partier ser helst att kungahuset avskaffas. Socialdemokraterna har det till och med inskrivet i sitt partiprogram. Vad vänstern tycker vet alla!

Dessa partier kallar kungahuset för "odemokratiskt".

Men hur demokratiskt hade det varit att välja president? Se bara i USA hur det går till. Vad handlar det egentligen om? Jo, pengar och makt. Ponera att moderaterna och socialdemokraterna puttar fram ett så kallat president-ämne. Och att sossarnas fick flest röster. Hur många svenskar skulle då känna samhörighet med den presidenten? Jo, ex antal röster som han/hon fått! Kanske 25 % av alla röstberättigade. Hur demokratiskt är det? Skulle en president bli billigare? Knappast!

Skulle en president i puttelandet Sverige få den uppmärksamhet från den övriga världens media, som vårt kungahus har idag? Not a chans!

Idag kan nästan alla i Sverige känna samhörighet och glädjas åt Sveriges kungahus, enbart för att de inte har en politisk agenda. Bröllop, dop, födelsedagar m.m. får en stor del av Sveriges befolkning att bänka sig framför teven och gilla vad de hör och ser. Det kallas sammanhållning! Och är det något som än så länge får många att känna att de är en del av Sverige är just kungahusets representation.

Så därför är jag rojalist!

Och önskar prinsessan Madeleine och Christopher O´Neill all lycka i världen!


Ramona

Jag kan inte sluta förundras av naturens under!

Bilderna får tala för sig själva. Är tagna i Slottsskogen idag.

Tur att Lina drar iväg med mig annars hade jag stått där än.

Ramona

Att jag inte garvar ihjäl mig!

Njut av 30 minuter med Joan Rivers. Komediennen med den vassaste tungan och tuffaste skämten!
Vilket kroppsspråk!

Här på Live at the Apollo gör hon en fullständigt underbar show! Men du måste kunna engelska! Det är inte textat på svenska. Och enligt de senaste rapporterna är vi svenskar bäst i Europa, utom britterna, på just engelska, fast det inte är vårt modersmål...

Njut, ta fram papper. Jag grät och skrattade närapå på mig!

Ramona

Stötta Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime!

Sara Mohammad ser jag som en av de modigaste kvinnorna i Sverige och du kommer också förstå detta när du sett filmen.

Du kanske ger pengar till Röda korset, Frälsningsarmén eller annan organisation, men om du kan undvara 150 kronor om året kanske du kan rädda en ung kvinnas liv, en kvinna som kanske just nu är förtryckt och hotas att bli mördad. Snälla klicka på länken GAPF och läs! Jag är medlem och stolt över det!

Ramona




 

www.deckarhuset.se fyllde 4 år!

Deckarhuset fyllde fyra år! 

Don´t ask don´t tell, DADT, is one of many reasons why you shall wote for Obama!

Många har säkert inte hört talas om den amerikanska lagen DADT= Don´t ask don´t tell, vilken handlar om att homosexuella i armén skulle göra just detta!

Avskyvärt för alla oss som anser och aldrig tvivlat på alla människors lika rätt.

Igår såg jag en mycket intressant dokumentär på SVT 24 " Gay i USA:s armé. Och en av många tusentals bögar inom armén var mannen på Times omslag, Leonard Matlovich, som genom att berätta att han var bög fick sparken från armén.

Nedan en bild på hans gravsten, som också Birgitta Stenberg berättade om när hon lyssnade på mitt föredrag på Bok & Bibliotek förra året!

Låten "In the Navy, var en låt för att locka nya rekryter, men när armén begrep att en del av artisterna var bögar, drogs den in bums. Alla vi andra, som hittills njutit av den, vilket är över 7 miljoner bara på youtube, kan inte förstå den hysteriska inställningen som människor har över homosexualitet. Det är ju för allt i världen kärlek det handlar om!

Inatt är den sista debatten mellan Obama och Romney, och jag hoppas att alla som vill ha en värld där kärleken till människor ska ställa främst, röstar på Obama.

Ramona

Varför blev jag korv-oman? Jo, jag minns...

Bilden kommer från den här bloggen!

Jag bodde i Borås och året var antingen 1962 eller möjligen 1963.

Jag hade legat sjuk i lunginflammation, varit väldigt dålig och var nu på bättringsvägen. Mamma hade en väninna, Tante Ivon, som jag kallade henne. Familjen kom från Jugoslavien och bodde i Gånghester.

Mamma och jag åkte ensamma till Tante  Ivon och vi tog tåget från Borås Centralstation. Innan tåget avgick, köpte mamma mig en kokt Sibylla korv, som serverades med ett tunt rosa papper kring korven. Det var det godaste jag ätit! Jag hade aldrig sett en korv tidigare. Till korven köpte mamma en flaska Mer, drycken utan kolsyra, som uppfanns i Sverige. Den var väldigt god och till stor hjälp för mig när jag skulle svälja ner de gigantiska penicillintabletterna mot lunginflammationen.

Tågresan, korven, flaskan med Mer, träffen med Tante Ivon och hennes familj, är ett mycket positivt tillfälle i mitt liv och därför är det högst troligt att det är på grund av den händelsen som jag blivit en korv-oman.

Ibland är det så skönt med nostalgi.


Ramona  

På 3:dje plats efter "50 nyanser av Honom" på iTunes

Hur chock-glad blev inte jag när jag fick reda på det här?

Tusen tack till alla läsare! Vilken fantastisk lördag det blir!


Ramona

Sara Mohammad är med i slutet av filmen

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är chockad, ledsen, arg, bedrövad, frustrerad och känner nästan som om att allt hopp är ute för en fredlig värld. Snarare har hatet spridits.

Vi önskar oss fred på jorden.
Kan lika gärna gräva ner dom orden.

Det kommer inte att bli något över.
Utom för dom som bara räknar klöver.

Nedanför texten finns länken till filmen som gjorts av :

 This is the first part of a four-part Israeli documentary by Zvi Yehezkeli and David Deryi about the Islamization of Europe. It has been translated from the Hebrew and subtitled in English. The filmmaker is an Arabic-speaking Israeli whose appearance and flawless Arabic accent were sufficient to allow him to mingle freely with the Muslims in several “no-go zones” in Sweden and France, and to get an inside look at the Islamic mindset within the greater European community.

Svenska: Detta är den första av fyra israeliska filmer som handlar om islamiseringen av Europa. Det är dokumentärer av Zvi Yehezkeli och David Deryi. Filmaren är en arabspråkig israel, som genom sin perfekta arabiska accent tillåter honom att mingla fritt med muslimer i ett flertal " no-go zoner" i Sverige och i Frankrike,  bland annat i Montfermeil där upploppet var 2005. Genom sin språkkunnighet kan han också få en insides beskrivning av hur en del muslimer tänker i Europeiska områden. (Ber om ursäkt att inte översättningen är perfekt)



Kopiera och klicka in länken till filmen nedan på din webbsökare:  (Filmen är textad på engelska)


http://www.mrctv.org/videos/israeli-infiltrates-european-muslim-community-part-1-4


Ramona

Sorgband och sorgflor. Vart tog det vägen?

Jo, men det finns ju, säger säkert någon. Fotbollslagen har det ju ibland!

Visst, kollektiv sorg, svarar jag då. Men den som är ensam i sin sorg bär idag nästan aldrig sorgflor eller ett sorgband.

Förr i tiden var det något man såg så gott som varje dag, men det verkar som om det försvann i samma ögonblick som de klämkäcka författarna/föreläsarna gjorde entré och uppmanade oss att "Söka lycka, framgång och glädje i livet!"

Nej då, det är inte alls fel med ovanstående ord, men i varje normal människas liv kommer inslag av sorg. Ens mamma eller pappa avlider. Eller ens syster, bror eller barn dör och det verkar som att så fort begravningen är överstökad, ska den sörjande omedelbart ta upp sitt liv, som om ingenting hade hänt. Tillbaka till jobbet, till det sociala livet, till det nya modet osv...  Alla sörjande har ju inte möjligheten att sitta i TV och berätta om sin sorg. Inte heller använder alla de sociala medierna för att underrätta sina vänner och bekanta om hur de mår. Alla kanske inte ens vill berätta öppet om sorgen, men med ett sorgband berättar de utan ord!

Personligen tror jag att många människor hade upplevt en stor lättnad i att öppet få visa sin sorg genom att fästa ett sorgband på sina kläder. Om jag hade kommit till kassan på ICA och där mötts av en person med ett sorgband, hade jag automatiskt varit återhållsam och visat vördnad.

Idag har vi rosa band ( vi visar att vi stöttar bröstcancerinsamlingar), blåa band ( vi stöttar prostatacancerinsamlingar), och även andra pins som visar vad vi tycker och vad vi inte tycker om. Så varför inte återta rätten att visa sin sorg?

Få människor kan idag vara sjukskrivna i månad efter månad "bara" på grund av sorg. Samhället ( läs de politiska lagstiftarna) förväntar sig att vi efter begravningen snabbt ska studsa tillbaka till jobbet och le så munnen spricker. Lycka, lyckas, framgång och glädje är vad som förväntas att vi ska prestera, utan paus... Det är omänskliga krav! Livet är en berg-och dalbana ingen jävla motorväg!

Ramona