Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det här landet längre. Min make är utrött och vill flytta! Som om han är ensam om att känna så. Inte alls.
Det flyttar svenskar varje vecka till vad de upplever en tryggare tillvaro, men jag är fortfarande väldigt förtjust i Sveriges natur med alla årstidsväxlingar, och kan inte se mig själv stirra på en palm alltför länge.
Men visst är Sverige inte längre ett land jag känner igen som det jag vuxit upp i. Själv är jag född 1956 i Borås av utländska föräldrar som överlevde andra världskriget och kom hit 1947 respektive 1954. De är båda avlidna och i min självbiografi "
Ändhållplats Sverige" berättar jag om deras och mitt liv fram till jag fyllde femton. Den finns också som ljudbok inläst av Alexandra Rapaport.
Så vad händer i Sverige? Jo, till att börja med ska det ju vara
mångkulturellt och vad betyder det egentligen? Det beror på ... även på Wikipedia finns flera olika betydelser av ordet, men om jag själv skulle beskriva vad jag ser som mångkultur är det att flera kulturer från olika länder samsas och byter erfarenheter i vad som kan gälla mat, konst, musik, teater och uppväxt. Men att man samtidigt erkänner det landets kultur som man bor i, som den regerande. Så är det inte i Sverige. Helt plötsligt är inte svensk kultur viktig. Däremot ska svenskarna anamma särskilt en religion och ideologi som stavas islam.
Varför? Ja, det är det ingen politiker som vill svara på, men jag kan göra det för dem. Orsaken är att vi just nu kanske har drygt 600 000 muslimer i Sverige eller fler, och dessutom tillhör dessa muslimer olika falanger inom islam. En del är
salafister och
wahabister, och den gruppen är snäppet under Islamiska staten i sin syn på hur du ska uppföra dig som äkta muslim, och hur många de är i Sverige är det ingen som vet. Sedan finns det
sunni och
shia, som inte gillar varandra särskilt mycket. Och inte heller här vet vi hur många de är. Dessutom finns det som jag kallar sekulariserade muslimer och de är normala i huvudet på alla sätt. Hur många de normala är vet ingen heller och de kommer sällan till tals och kanske är de rädda också, eftersom de då både hotas och hatas av de som anser sig vara "riktiga muslimer!"
För mig är islam inte kultur på något sätt, för mig är islam en religion och en politisk ideologi som inte skapat annat än problem så länge som den existerat. Före reformationen som nu firade 500 år med påven på svensk mark, slogs och mördades människor också enbart för att de inte kunde enas om en Gud. Nu har vi en väldans massa Gudar med olika budskap och vissa människor tycks alltid vara i behov av en eller annan Gud av olika anledningar.
Missförstå mig inte nu! Jag är övertygad om att det finns många människor som blivit hjälpta genom att bli frälsta och därigenom fått ett mycket bättre liv, men dessvärre finns det alltför många människor som förtrycks, mördas, stenas, förskjuts och behandlas förfärligt illa just på grund av religion. Kan vi få ett slut på detta? Nej, det kan vi inte och nu har vi fått in en politisk ideologi och religion i Sverige, som vi inte skådat maken till förut.
"Den första muslimska församlingen i Stockholm bildades av invandrare från Finland på 1940-talet och cirka 3500 personer uppskattas ha lämnat svenska kyrkan för islam sedan 1960-talet. " Wikipedia.
Åter till mångkultur ... vad händer när svenskar flyttar utomlands? Jo, de söker sig till andra svenskar eller västeuropéer. Varför då? Jo, enkelt, men vill känna sig som hemma. Man vill känna igen sig i de människor man ska umgås med. Gôrenkelt faktiskt! Och också fullständigt normalt beteende. Visst finns det undantag från regeln, som det alltid gör, men en majoritet av människor vill prata sitt modersmål och utöva sin kultur och ha det lättsamt tillsammans med andra.
Så nu sitter vi där vi sitter, och vi är inte ensamma. Det ser precis likadant ut i resten av världens västländer. Kommer jag någonsin att omfamna islam? Nej, lika lite som jag omfamnar katolicismen eller den ultraortodoxa judendomen. Finns inte på kartan!
Så om nu någon längtar tillbaka till hur Sverige såg ut och fungerade fram till 1990-talet så får man låna böcker och gamla filmer på närmsta bibliotek.
Numera är det så att när jag läser om skjutningar, rån, gruppvåldtäkter, rån av åldringar, våldtäkter med misshandel, barn som våldtas, gängmord, gängbråk, lärare som inte orkar, socionomer som inte längre orkar, poliser som inte längre orkar, så gör jag det dessvärre med en axelryckning, eftersom jag har förstått att ingenting kommer att förändras. Det blir bara sämre för samhällsutvecklingen.
Spiken i kistan var definitivt den när Löfven åkte till salafisternas land Saudiarabien och på fullt allvar inte kallar detta skitland för vad det är: DIKTATUR! Och på köpet påstår att det går framåt för kvinnorna som ständigt tvingas gå i sopsäckar med en glugg för ögonen och att deras liv inte är så stor skillnad på hur svenska kvinnor har det. Då kreverade jag! Ser Löfven redan Sverige som ett islamiskt land? Där svenska kvinnor ska klä sig i sopsäckar?
Ja, som jag skrivit tidigare på min blogg, jag har inga barn och borde strunta i att kritisera islam, men jag tänker på alla de som har barn och barnbarn och undrar varför ingen av dessa ställer sig upp och kräver en förändring? För en dag kommer det att vara försent! Katolicismen är trots allt frivilligt att ansluta sig till, och även hoppa av. Men så är det inte med islam ... det är en gigantisk skillnad. Inom de olika falangerna finns olika starkt hat gentemot de andra två äldre världsreligionerna, och att då hoppa av och konvertera från islam är lika med döden, enligt de "riktiga muslimerna".
Den nya serien på SVT= Jag är muslim, kommer jag inte att bry mig om. Man kan tillrätta lägga det mesta i en teve-serie, men verkligheten när det gäller islam kan vi bara få med dold kamera! Det har jag begripit för länge sedan ...
Jo, och så en sak till: Sluta säga "papperslösa". Papperslös är man om man har tappat bort ett papper som man haft i sin ägo. Har man inte haft ett dylikt papper är man inte papperslös utan illegal i landet. Och det är olagligt att vistas i ett land, oavsett vilket land, utan giltiga papper. Se där inte svårt alls!
Ramona
Caroline von Steinberg är tjugo år
ung, vacker, nygift och djupt förälskad i sin make och de väntar sitt första
barn. Hon tar en promenad på godset ägor och vandrar genom fälten av solgul
raps tillsammans med sin älskade hund. 
