Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

måndag 25 december 2017

Årskrönika 2017 blir inte enkelt att sammanfatta. Men jag gör ett försök.

Nu är det gamla året 2017 på väg bort och det nya året 2018 på väg in.

Det här året har verkligen varit en märkligt år. Vi skålade in 2017 utan tänder, och avslutar det med nya tänder.

Jag avslutade också min verklighetsbaserade fristående deckarserie med spaningschef Greger Thulin, med den elfte och sista delen, "Förbjuden frihet" och alla som följt serien, vilket jag tackar allra ödmjukast för, kanske lade märke till att i den sista delen "råkade" Greger Thulin träffa Leah Quiller i hissen på polishuset. Och jag hamrade ner trilogin Leah Quiller i ren ilska. Ilskan berodde på alla våldtäktsoffer som Sverige kan lägga på rad i en aldrig sinande ström.

Flickor, pojkar och kvinnor som kanske för all framtid fått/får sina liv förstörda och inte fått/får vare sig rättvisa eller upprättelse i dagens Sverige, där polis, åklagare, ambulanspersonal, brandpersonal med flera inom olika myndigheter släpar sig fram genom en mörk tunnel varje dag och de har svårt att se det berömda ljuset ...

Dessutom finns det författare, en Katarina Wennstam, som får alldeles för mycket ros när hon borde få ris, som hade mage att ifrågasätta journalisten Joakim Lamotte när han startade en insamling för ett av tusentals våldtäktsoffer, kvinnan som utsattes för en gruppvåldtäkt i Fittja som säkert många hört talas om, och Joakim fick ihop 600 000 som hennes advokat kommer förvalta för henne. Detta påhopp var så vedervärdigt av Katarina Wennstam att man baxnar!

Katarina Wennstam anklagade Joakim för att ha skrivit främlingsfientliga inlägg, och ingen som följt Joakims inlägg har någonsin råkat på detta, och nu frågar han henne på sin Facebook sida var hon hittat dessa.

Självklart kommer hon inte svara på det eftersom det inte finns några främlingsfientliga inlägg, feg som hon är. Men en ursäkt vore på sin plats!

Och är det något som är problem i Sverige idag är att en del författare är så blinda i sin egen värld att det inte kan se sanningen om den så slog sig ner i deras knä.

En annan känd person som ifrågasätter den bakvända sanningen är nationalekonomen Tino Sanandaji, och hans bok "Massutmaning" som han crowfundade, vilket betyder att vi följare/läsare gav pengar till, och blev det största och mest lyckade projekt i Sveriges historia när det kommer till crowfunding för en bok.

vissa bibliotek vägrade bibliotekarierna att köpa in boken, med samma urusla och korkade motivering eller snarare undanflykt som alltid gäller i Sverige nu för tiden när man vill berätta en annan sida av sanningen än den som presenteras i SVT, TV4, Expressen, DN, usw ...

Och det finns ytterligare journalister som vägrar att bli nerknuffade i en slags brun låda. Dels är det Jens Ganman, tidigare anställd på SR, som ger mig massor härliga skratt med sina inlägg på Facebook när han häcklar Sverige och dels är det Katerina Janouch som numera också kallas kontroversiell och främlingsfientlig efter att ha visat upp den sidan av Sverige som bland annat Katarina Wennstam inte vill höra talas om och låtsas inte existera.

Men det kostar på att gå mot strömmen ... det har alltför många fått erfara som vågat stå upp för den riktiga yttrandefriheten. Många blir av med föreläsningar, framträdanden, utgivning av sina böcker och sist men inte minst den positiva nationella mediebevakningen inom radio och teve, som alltid ges till de författare/journalister som håller käften och rättar in sig i ledet.

Som tur är har jag aldrig fått den uppmärksamheten av svensk nationell media och inte heller varit knuten till något av de stora förlagshusen. Därför har jag kunnat gå min egen väg vilket jag är kolossalt tacksam för. Nu är ju inte jag någon blyg viol eller känd för att vara särskilt diplomatisk, och det tycks störa andra mer än vad det stör mig.

Ni som kallar mig alla slags invektiv borde läsa eller lyssna på "Ändhållplats Sverige" men ni kanske inte kan läsa eller orkar lyssna på en hel bok, utan lägger er energi på att hata och tro att ni är de goda. Så fel ni har!

Eddie Omar är en person som berikar mig på kunskaper om religionen Islam, vilket jag tycker att alla svenskar borde läsa på om. Han har skrivit lättlästa böcker om sin egen resa från att ha västerländska värderingar till att bli radikal islamist och därefter återvända hem igen där han återigen funnit livsglädje och lycka. Det finns många i världen som vill reformera Islam men de får inte synas och höras i den grad som de som ljuger och kallar Islam en fredens religion.


Peter Springare är polisen som öppnade Pandoras ask med de nu så berömda orden: Jag är så jävla trött, och resten är vad man brukar säga; historia. Polisledningen försökte tysta honom genom att anklaga honom för både hets mot folkgrupp (Sedan när är våldsmän en folkgrupp?) och olaga dataintrång, men de förlorade, och vi vann!

Nej, jag har inte glömt #metoo, som från att ha varit en liten porlande bäck blev Niagarafallen och till slut svämmade över på alla fronter. En mängd så kallade goda feminister har fått se sig själva vandra ut från välbetalda smörjobb, en stor del blev namngivna men inte alla. Och av vilken anledning vissa namn blev uthängda och andra inte kan bara chefredaktörer och ansvariga utgivare svara på.
Det jag kommer att minnas bäst är det utomordentligt fåniga uttalandet av Margot Wallström, som råkade få en hand på sitt lår på en EU-middag, och att det skulle rendera till #metoo känns som en fjärt i solnedgången i jämförelse med de kvinnor som släpats in i buskar och portuppgångar av vilt främmande män, där de blivit misshandlade och grovt våldtagna. Förhoppningsvis kommer #metoo få alla, oavsett kön, att bli mer uppmärksamma på att uppträda hövligt och vänligt mot varandra.  


I vilket fall så har vi också hittat oss en plats på jorden som vi älskar att besöka och vara på, och det är i Puerto Rico på Kanarieöarna. Inte nog med att vi känner oss trygga när vi är ute på kvällar och nätter, utan vi mår också bättre i våra kroppar. Det kanske beror på att Puerto Rico har världens bästa klimat. Jag är mycket tacksam att jag fått ett så bra liv, trots en urusel start, och glömmer heller aldrig bort att det finns många som har ett helvete, och jag gör vad jag kan för att försöka göra det bättre för så många jag kan.

Här bjuder jag på några foton på vårt paradis, och tackar också Tommy och Eva Gunnarsson som gav oss chansen att upptäcka Puerto Rico.






Nu avslutar jag min årskrönika med att önska alla ett gott slut och ett Gott Nytt År!

Ramona