onsdag 26 april 2017

Förbjuden frihet finns som inbunden, e-bok och ljudbok i Mp3-fil och CD

Nu har Förbjuden frihet snart varit ute i handeln i en månad och jag är så glad över alla fantastiska recensioner den har fått.

Ämnet är kolossalt kontroversiellt i mångas ögon och den här boken är allt annat än vad som brukar kallas politiskt korrekt, alltså PK.

Men sanningen är sällan eller aldrig PK, utan en blandning av ont och gott eller godhet och ondska.

Vill därför redan nu passa på att tacka alla mina lyssnare och läsare för att ni hyllat boken!
Ramona

Boken finns på Storytel
Bookbeat, Adlibris, Bokus och många många fler!

söndag 16 april 2017

Recension av Antikalifen III - Bort och hem igen av Mohamed (Eddie) Omar

Mohamed (Eddie) Omar har gjort en lång resa.

Inte med tåg, båt eller flyg utan en inre resa som få av oss har gjort och förhoppningsvis inte heller kommer att behöva göra.

Från att ha varit vanlig svensk kille med sökande blick blev han islamist och vandrade runt i ett mörker i många år innan han återigen fann ljuset i att vara svensk.

Boken Antikalifen är inte tjock, bara 71 sidor, men hellre en tunn mycket intressant bok än en tjock med bokfylla.

Mohamed, som numera kallar sig för Eddie, fick tidigt en styvfar som var muslim, men det visste han inte om. Och när styvfaderns mor var på besök fick de inte äta fläsk och han förstod inte varför, och som han skriver: "Pappa var inte det minsta religiös. Det var istället min mor som stod för det religiösa inslaget i vårt familjeliv."
Och som ung kille fick Eddie reda på att hans styvfar inte var hans pappa, och sedan började resan ...

Islam är en religion, men inte alls som de andra världsreligionerna. Förutom de religiösa inslagen finns den starka ideologin och det politiska styrandet. Allt det här fick Eddie uppleva och lära sig om.

På de 71 sidorna finns kärleken till det svenska och poeter och framförallt Eddies kärlek till livet.

Jag tycker att alla som är intresserade av att vilja veta mer om hur Islam på sina håll praktiseras i Sverige ska köpa boken och det gör du lättast direkt av Eddie. Du swishar och han okejar, sedan har du boken i brevlådan några dagar senare.
Här får du kontakt med Eddie på Facebook!  


Ramona





måndag 3 april 2017

Nu firar vi 30 år tillsammans! Och rynkorna fanns inte då men nu!

Det är ganska otroligt att se bilderna från april 1987.

Men nu är det bara så att tiden går och vi med den. Alla är vackra utan rynkor en gång sedan är vi bara vackra med rynkor.

Hur ska vi fira vårt 30-års jubileum? Jo, med att åka på en tre veckor lång semester till Spanien i juli. Det ska bli underbart!

Trettio år är en lång tid och alla år var inte enkla utan allt har handlat om att kompromissa. Om vi har grälat? Javisst har vi det. Men varje gång har vi lyckats ta oss tillbaka till varandra och nu är det tills döden skiljer oss åt.

Den kärleken som finns idag är djup och innerlig vilket jag är väldigt tacksam över.
































I mitt knä sitter min hund, Fimpen, en skotsk terrier.

















Taget i Puerto Rico 2016-03-21


Taget i Puerto Rico 2016-03-21















































Som sagt trettio år mellan bilderna!

Ramona







måndag 6 mars 2017

Recension av "Framtidsstaden" av Lars Åberg

När jag började läsa Lars Åbergs bok visste jag inte riktigt vad den skulle handla om, bara att den skulle berätta om Malmö och Sveriges framtid.

Jag minns inte varifrån jag fick tips om boken, och på ett sätt var det bra eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar utan läste den med öppet sinne.

Vid tidigare recensioner av böcker av andra författare har jag alltid för vana att göra åsneöron på de sidor som jag anser viktiga att ha med, och med "Framtidsstaden" blev det så många att nu när jag sitter här och skriver vet jag knappt var jag ska börja.

Först vill jag tacka Lars Åberg för det gedigna arbete han åstadkommit, för i boken finns åtskilligt som bevisar att det som skett och sker i Malmö pågått i decennier.

Många kanske tror att det är de senaste åren som orsakat problemen, ( jag vägrar ordet utmaningar) men det är helt fel. Politikerna har fullständigt misslyckats och fortsätter glatt i samma felaktiga spår. Därför blir det inte svårt att förstå hur det kommer att sluta. Dessvärre!


Lars Åberg är journalist och författare till drygt ett tjugotal böcker.

Jag tänker återge er stycken från olika sidor i boken och hoppas på det sättet att ni ska förstå vad den handlar om och framförallt hur viktig den är för alla som kan läsa, att läsa den. Det är bara när man har kunskap om ett problem som man kan lösa det. Det har alltid varit min livsfilosofi, och de som borde tänkt på samma sätt har i stället gjort tvärtom och gör så än i dag, och naturligtvis pratar jag om våra politiker.

" Vid 2000-talets ingång var det första en besökare i Rosengård mötte, om hon nu kom från det hållet, ett par väktare som vaktade ett skolbygge. Var detta en annan värld, där byggnadsarbetare alltså måste skyddas mot skolbarnen, eller var det ett sönderfall i samhällets mitt?
När det tidigare hade brunnit vid Islamic Center, Malmös centrala muslimska institution, hade polisen tvingats skydda brandmännen mot vuxna angripare. Samhällets hjälpinsats sågs som motsatsen. Var detta en främmande planet eller höll vi på att vänja oss vid tanken på parallella kulturer där vi sov skavfötters med ett system, vars impulser och normer framför allt utgjorde ett hot mot dem som skulle växa upp och försöka bli självständiga i dess skugga?
Denna rosengårdska självdestruktivitet - som också hade manifesterats genom stenkastning mot lokalbussar, som drogs in, och angrepp på såväl mjölkleverantörer som sophämtare - visade på svårhanterliga klyftor som inte enkelt kunde förklaras med diskriminering och utanförskap.
Medan jag gick runt i Rosengård och funderade på det som hänt och sådant som förändrats sedan jag drygt 30 år tidigare skrev min första artikel härifrån, träffade jag en man som sa att han bott här sedan 1987 och att ingenting hade blivit annorlunda. Kriminaliteten, arbetslösheten, problemen i skolorna, allt var oförändrat. Miljoner hade dumpats i mängder av projekt till ingen nytta.
Givetvis kunde man resonera så, men det var nog riktigare att säga att allting förändrades hela tiden medan vi tittade på.
På Ögårdskolan, knuten till Islamic Center, hade föräldrarna nu klätt många av sina småflickor i slöja. I föräldraföreningen satt bara män. Undervisningen i islamologi, som tog sina timmar från bland annat musik och bild, syftade till att ge barnen ett ideologiskt fundament. En anställd berättade om den stora nyfikenhet på moskén som svenskar utifrån visade; föräldrarna här skulle däremot inte uppskatta om deras barn gjorde studiebesök i kyrkor.
Varför sätter man sina barn i en religiös friskola? För att skydda dem från samhället utanför. För att stärka identiteten, det vill säga reproduktionen av en bestämd självbild och ett givet system." Slut citat.

"Det är tidigt 2000-tal och hoten mot socialsekreterarna i stadsdelen ( Rosengård, min anm.) har blivit så många att nya rutiner införs. Incidentrapporter ska skrivas. Heltäckande galler sätts upp utanpå fönstren. När en socialsekreterare nekar en kvinna de bidrag hon ansökt om kommer hon tillbaka med flera uppretade släktingar. Hon kastar sig på golvet och skriker medan männen uttalar hotelser. Två dagar senare sprängs socialsekreterarens bil sönder i garaget under utomhusparkeringen vid stadsdelens affärscentrum." Slut citat.

"I det längsta låtsades Ilmar Reepalu att de som hotade och trakasserade judar i Malmö var hemvävda högerextremister. Bilden av lintottsnazister frammanades. Ändå visste alla i staden att hoten kom från personer med bakgrund i Mellanöstern. Reepallu låtsades bara något annat och har egentligen aldrig retirerat från sina påståenden. Angreppen riktades mot den judiska församlingens lokaler och mot rabbinen Shneur Kesselman och andra enskilda individer. Oron som spreds blev så stor att familjer lämnade Malmö. I lokaltidningarna undrade insändarskribenter, barn till överlevare från koncentrationslägren som kommit till Malmö 1945, hur länge de skull kunna bo kvar med sina barn. Utländska medier noterade hotbilden och den nya antisemitismen, den som fläckade stadens rykte och fick den amerikanska regeringen att skicka hit ett speciellt sändebud.
På minnesdagen för Förintelsens offer 2010 intervjuades Ilmar Reepalu i Skånska Dagbladet och det dominerande intrycket blev att han ansåg att de judar i Malmö som blivit trakasserade hade sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt tydligt hade tagit avstånd från den politik som Israels regering förde. ( När har någon sett en demonstration mot Saudiarabiens förtryck av kvinnor, där kvinnor och män från de muslimska länderna som bor i Sverige deltar? Eller för den delen en demonstration mot Irans förtryck av kvinnor? Min anm.) Jag har själv judiska vänner, kritiska mot den israeliska regeringen, som på allvar funderat att flytta; det ökade inslaget av islamistiska och antijudiska stämningar har inte passerat obemärkt och får man skor kastade på sig eller det riktade röstfiske uppenbarat för sig tvingas man förstås till slut tänka över sin situation. År 2009 agerade Reepalu för att hindra Israel från att spela Davis Cup-tennis i Malmö och som skäl angav han att "en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern"; ett i sammanhanget beklämmande och alldeles förfärande argument.
Ger man sitt stöd åt en grupp invånare för att den är numerärt stor - och inte för att den i någon mening har rätt eller är klok eller sympatisk - väcker man i samma stund oro hos dem som råkar vara färre.
Vid den efterföljande demonstrationen mot tennismatchen stal det svartklädda Afa-gänget uppmärksamheten genom att ge sig på polisen med raketer, stenar och en nedriven gatlampa. Från en talarstol tackade miljöpartisten Per Gahrton "de modiga politikerna i Malmö" som sett till att matchen spelades inför tomma läktare, och Ammar Daoud från Islamiska kulturföreningen talade om "vi som kämpar för rättvisa och frihet".
Inget av detta kändes särskilt bra när vi såg oss omkring: färgbombade polisfordon med söndersparkade lampor, en hel stad som svor över stenkastarna och undrade när aggressiviteten och de sociala problemen skulle tacklas, och modstulna gamla vänsteransikten från en tid när det var enklare att säga vad som var en befrielserörelse.
Det fanns också annat i den intervjun i Skånska Dagbladet som förstärkte känslan av obehag.
Kommunstyrelsens ordförande hävdade att judar kan inte räkna med någon särbehandling - som om någon begärt detta, som om ett rakryggat försvar för allas trygghet och yttrandefrihet hade kunnat uppfattas som favorisering. När Hamas-supportrar ett år dessförinnan angrep två proisraeliska manifestationer på Stortorget med raketer och unga killar i palestinasjal efteråt drog runt för att knacka ner folk uppstod en isande tystnad från stadshuset. En pojke i tioårsåldern hastade förbi där jag då stod som åskådare i hörnet av Hamngatan och han frågade andfått om jag var jude. Upphetsningen gjorde honom röd om öronen. Ingen i stadens vänstermajoritet hade efteråt något att säga om mötesfrihet eller om oacceptabla hot. Det måste antagligen ha rört sig om något djupare än tillfällig förvirring: Ilmar Reepalu slog senare fast att manifestationerna kunde "sända fel signaler". Att mötesdeltagarna blev överfallna framstod därför som rätt och rimligt. När han fick frågan om världens mest förhatliga person valde han den förre israeliske premiärministern Ariel Sharon, som då sedan flera år låg i koma." Slut citat.




" Kapitel 17.
Apartheid var vidrigt, men lite kvinnoförtryck har ingen dött av
I Saudiarabien avrättas människor på torget, flera hundra varje år, en del av dem barn. Lärare piskas inför publik om de anses bejaka icke-islamistiska tankar. Varför valde Malmö stad - med assistans av lärarutbildningen vid Malmö högskola! -att skicka elever på toleransresa till ett land där intoleransen är statsreligion och där kvinnor inte får skaffa pass, automatiskt förlorar vårdnaden om barnen vid skilsmässa och bara helt nyligen gavs begränsad rösträtt?
Var kravet på kvinnor att täcka sig i Ku Klux Klan-liknande tygsjok ett kulturellt uttryck värt att respektera och lära sig tolerera? Vem skulle acceptera att svarta sågs som omyndiga och tvingades bära särskilda kläder?
I oktober 2016 for statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien och jämförde kvinnornas situation där med brister i den svenska äldreomsorgen. Det kommunala krypandet blåste här upp i storbildsformat. En regim som förtjänar avsky behandlades som om den var en bundsförvant i en global kamp för jämställdhet och universella rättigheter.
Och naturligtvis hycklar fler än Löfven och Malmö stad:
År 2016 belönades den saudiska diktaturen genom att bli invald i FN:s råd för mänskliga rättigheter." Slut citat.
(Vore intressant att veta om denna galenskap var något som Löfven och regeringen varit behjälpliga med genom sitt besök i Saudi och sitt dyrbara kampanjande för en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd. Tjänster och gentjänster? Min anm.)
"Greg Dingizian misstänker att det finns stora mörkertal när det gäller behovet av bostäder i Malmö.
"Man har kunnat få upp till 30 000 kronor i månaden om man tagit in en asylsökande flicka i sitt hem. Afghaner och andra har nyanlända boende hos sig. Det tickar på. Förr eller senare ska de ha en egen lägenhet. I Malmö handlar det säkert om 20 000 personer som sitter tillfälligt hopklämda. Vi hinner inte bygga ikapp. Vi kommer att få rucka på svensk byggnorm och acceptera mobile homes uppallade på tegelstenar och andra typer av väldigt billiga bostäder."
Kommer resten av Sverige bli som Malmö?
"Kulturen här kommer att sprida sig. Malmö har blivit internationellt. Här tränger man sig i köer. Jag  har en kompis som jag tycker är representativ. Han kom hit för tolv år sedan. De är nio barn i familjen och har en extra inneboende. De kan allt om det svenska systemet. Hans bror jobbar med att köra muslimska kvinnor till stan för de får inte handla själva. Kommunen ställer upp med transporten. Hans äldsta dotter jobbar och går på gymnasiet. Barnen blir försvenskade. Det blir en väldigt speciell mix, de vill inte släppa sina rötter. Det är det nya Sverige. Malmö är lilla Berlin. Här finns Sydamerikasyndrom: vi har det bästa vädret, bästa fotbollslaget och sämsta ekonomin. Det är lite bananrepublik över oss. Vi har ett hjärta och vi gör så gott vi kan. Men svensk design kommer inte från Malmö."
Det Sverige jag är van vid har lutat sig tillbaka och väntat, säger Greg Dingizian. Svenskarna har ansett att deras samhälle legat nära det utopiska.
"De äldre kan komma att få problem med de yngre som nu vill ta sig fram. Det finns en verklighet där ute som är mycket större och starkare. Men jag tror att invandrarna kommer behålla det vackra i de svenska värderingarna: ärlighet, rakhet, öppenhet, det lite avskalade. Folkvandringar har alltid förekommit och de förvandlar de större städerna först. Nu kan resten av Sverige komma till Malmö och se vad som kommer att hända hos dem om några år. Och detta menar jag på gott och ont eftersom jag älskar Malmö." 
(Greg Dingizians syster heter Esabelle, Miljöpartiet. Min anm.)
                                                               

                                                                             *

I lägenheten på sjätte våningen hänger en tavla med ett vattenfall i närmaste självlysande färger alldeles för sig själv på väggen högt ovanför soffan. Det är ganska många människor i rörelse i rummen; en av dem är en tjej från London som har kommit till Malmö för att föda sitt barn på sjukhuset här innan hon återvänder hem.
Hon är inte ensam om att vara på tillfälligt besök. Flera lägenheter i närheten hyrs ut i andra hand till folk som behöver nattkvarter medan kontraktsinnehavarna hälsar på släktingar i det land de var tvungna att lämna.
Just här, på våning sex, står hyreskontraktet på en ung kvinna jag är bekant med och som har kommit hit från ett land i upplösning. Med sin familj bodde hon under flera år som tonåring i ett grannland söder om hemlandet innan hennes mamma tog sig till Sverige och så småningom fick hit sina barn. Den unga kvinnan rotade sig någorlunda i sitt nya hemland, gifte sig med en ung man från det gamla landet, fick lägenhet med balkong i ett miljonprogramsområde och sedan två barn.
Dagarna gick, även några år, och så får jag plötsligt höra att hon nu har skiljt sig, att båda barn skickats till det gamla hemlandet dit mamman som flytt redan återvänt och att hon själv har skaffat sig en månadsinkomst långt över genomsnittssvenskens genom att inhysa tre ensamkommande ungdomar i sin lägenhet.
Det finns en affärsverksamhet där ute, en spekulation i misär.
En flicka i en Malmöskola skickas under sommarlovet efter åttonde klass till släktens hemland i Mellanöstern för att bli bortgift med en äldre funktionshindrad släkting, som sedan flyttar till Sverige för att bli omhändertagen här. En svensk kvinna i Malmö, med tre barn och två högskoleutbildningar och skild sedan många år, gifter sig med två män från ett afrikanskt land för att de ska få uppehållstillstånd i Sverige. Hon säljer sedan sin bostadsrätt, får en hyreslägenhet och finansierar sitt liv genom att stoppa in ensamkommande ungdomar i lägenheten.
Kostnaden för att placera de unga nyanlända hos familjer är förhandlingsbar. Eftersom pressen är stark på myndigheterna att finna en lösning blir summorna höga. De flesta jag har fått uppgifter om får mellan 15 000 kr och 25 000 kronor per månad för varje inneboende. Till detta kan komma bidrag för extrakostnader i familjen. 
Den moderate politikern Mohammad Mohammad har fått nästan 75 000 i månaden för att ta emot fyra pojkar från Afghanistan och en del av de pengarna har gått till ombyggnad av familjens villa. Systemet finansieras genom att Migrationsverket ger kommunen ett schablonbelopp på 1900 kronor per barn och dygn. Socialtjänsten ansvarar för placeringarna av de ensamkommande, men klarar ofta inte av att själv hitta tillräckligt många familjer. Företagen, ibland kallade familjehemskonsulenter, som kommunen då tvingas vända sig till tar ut ersättningar som kan vara tre gånger högre än betalningen till dem som öppnar sina hem. En vanlig uppgörelse kan vara att bolaget får 60 000 kronor per barn och sedan betalar familjehemmet runt 20 000.
Det belopp som Malmö stad betalade ut till familjehemsföretagen ökade från 4,5 miljoner kronor 2015 till cirka 15 miljoner 2016." Slut citat.

"Malmö rymmer stora områden med social problematik, hög arbetslöshet, låg utbildning och - på sina håll - misstro mot demokratiska värderingar. Det är segregation inte bara i boendet utan också i tanken. Många fler än för bara tio år sedan vistas i denna underström, ett slags undanträngt utrymme i vårt kollektiva medvetande, där trygghet och tilltro nöts ner.  De av oss som emellanåt rör oss i de här miljöerna kan drabbas av den sortens svindel som uppstår vid randen av ett samhälleligt slukhål.
Ängsliga att bli missförstådda och att andra ska få fel associationer har många valt att hålla tyst om saker de är med om och innerst inne känner ett pockande behov att prata om. De båda yrkesgrupper som först borde ha berättat om det de såg, lärarna och socialsekreterarna, mår i stället dåligt och sjukskriver sig.
Vi har fått en samhällelig magknip.
Men inte bara det - dessutom har två dominerande strategier visat sig mindre lyckade: dels ambitionen att isolera och radera ut Sverigedemokraterna genom att undvika att prata om svårigheterna på integrationsområdet, dels försöket att reducera de reellt existerande problemen med traditionellt bistånds - och projektverksamhet. 
Resultatet har blivit det sämsta tänkbara; man har både fått det parti man ville motverka och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas.
En möjlig slutsats som kan dras av migrationsindustrins tålmodigt repetitiva arbete är att strukturell välvilja ger ungefär samma resultat som om de utpekade områdena faktiskt hade blivit strukturellt diskriminerade. I namn av integration har man befäst segregationen." Slut citat.

För varje sida jag läste insåg jag att varje sida var lika viktigt som den föregående och nästa sida och nästa ...
Boken är på totalt 239 sidor och jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Samtidigt var det nyttigt att då och då göra en paus för att smälta alla intryck och röster från de personer som Lars Åberg namnger i boken och även de utan namn. Jag tycker att alla som är läskunniga ska kuta iväg och köpa den eller in på närmsta bibliotek för alla har ju inte råd att köpa.

De som borde tvingas att läsa den, våra inkompetensbefriade politiker, lär nog inte göra det utan kör vidare mot stupet med oss som passagerare.




Uppdaterad 2017-03-13
En Ola Andersson, arkitekt och författare till en bok som heter "Vykort från Utopia" som handlar om Stockholm, har han, vad han påstår, recenserat Lars Åbergs bok "Framtidsstaden".

Det var en av de sjukaste recensioner jag läst tror jag. Och Lars Åberg har också svarat. Som jag ser det så lever Ola Andersson i Utopia. Stackare ...

Här kan du läsa om recensionen och Lars Åbergs svar.

Ramona

onsdag 22 februari 2017

Var det tabu det du skrev? Veckans brott 2017-02-21

I går var Peter Springare, brottsutredare vid Örebro polisen, gäst hos GW på Veckans brott.

Min vilda gissning är att det avsnittet blir det mest sedda när alla avsnitt summerats vid årets slut.

Facebookgruppen: Stå upp för Peter Springare är vid dags datum uppe i 207 852 medlemmar.

Naturligtvis var jag en av alla som satt framför teven med ögon och öron på helspänn. Vi visste att programmet var inspelat i förväg och därmed kunde också vissa saker ha utelämnats av platsbrist.

På det stora hela tyckte jag att programmet var bra men jag hade önskat att Peter fått orera mera. Men jag kunde också konstatera, efter att ha kastat in ett öga på Peter Springares privata Facebooksida att det var en del som inte kom med i programmet.

Det enda jag reagerade på var när programledaren Camilla Kvartoft ställde frågan:
Var det tabu som du skrev? Hon syftade på det inlägget där Peters första ord på sin privata Facebooksida som började med: Jag är så jävla trött ...

Först slog mig tanken, vilken urbota dum fråga? Klart som korvspad att det var tabu, annars hade inte Peter Springare suttit bredvid dig! Det hade knappast startats en Facebooksida för honom eller skickats hundratals blomsterbuketter till polisstationen i Örebro om hans skriftliga uttalande hade varit vanligt förekommande.

Men sedan slog det mig. Alla i Sverige hänger inte på Facebook. Hur många i Sverige som inte har ett Facebook konto eller har ett, har jag aldrig sett siffror på. Alla läser definitivt inte alternativ media, även om det är välkänt att svenska main stream media journalister och deras chefredaktörer gör det, men samtidigt gör dessa också allt för att " Nisse i Hökarängen" ( numera ett nedsättande epitet om läsarna, min.anm.) inte ska läsa alternativ media och skriver om dem som hatsajter och "bruna" och rasistiska, vilket naturligtvis gör att många räddhågsna människor inte på kafferasten glatt berättar vad de läst om i Fria Tider eller Nyheter Idag, utan hellre pratar om annat eller om något som stått i lokaltidningen annars sitter de troligen ensamma vid nästa kafferast.

Så vad Camilla Kvartoft gjorde var helt enkelt att upplysa alla icke-Facebookare varför Peter Springare satt där som deras gäst.

Det är inte bara Sverige som har förändrats inom media och teve. På bara cirka fem år har nätet fullkomligt exploderat av all sköns information. När jag för första gången satt med en dator som kopplade upp mig på internet var året 1994, Hogia Trainee, och 1996 fick jag min egen dator som fyrtioårspresent. Datorn kopplade upp sig via ett modem och via telefonlinjen, så under tiden man satt uppkopplad kunde ingen ringa och ja i dag vet vi hur fort utvecklingen har gått och fortfarande rusar framåt.

Det har också blivit allt viktigare att få information om vad som händer runt om i Sverige och även ifrån våra närliggande länder och Europa. Men det tycker jag att det är skralt med. Media koncentrerar sig till länder som Kongo Kinshasa och andra länder runt om i Afrika. Det känns inte som att det är nästgårds. Att det ständigt rapporteras om det pågående kriget mellan islamister i Syrien är fullt förståeligt, men för att få information om vad som händer i till exempel Frankrike, Storbritannien, Holland, Tyskland, Norge, Finland och Danmark läser jag deras tidningar på nätet.

Men som sagt, när det gäller Peter Springares medverkan i Veckans brott hade det aldrig hänt om vi som sitter framför våra skärmar och suktar efter yttrandefrihet, och den har inskränkts med små små steg, inte kastat oss över hans information som utsvultna vargar. Kanske kommer yttrandefriheten nu återigen att bli på riktigt. Kanske ... Men vi behöver många fler Peter Springare på olika håll i Sverige. Många! De som kallas visselblåsare är de som berättar om oegentligheter på sina arbetsplatser, och jag skulle vilja döpa Peter Springare och de som följer i hans spår för "vardagsvisslare", människor som öppet berättar om vad som händer på deras arbetsplatser, där vi vanliga dödliga inte har tillträde. Och att deras arbetssituation har klivit långt över gränsen. Måtte vi få fler vardagsvisslare!

Ramona 

 


torsdag 9 februari 2017

Peter Springare, Stephen Jerand, Thomas Åsenlöf och många många fler poliser ... är jävligt trötta.

I dagarna har något hänt i Sverige som inte inträffat tidigare. En polis i Örebro fick nog och efter att hans arbetsdag var slut och han kom hem satte han sig och skrev ett inlägg på sin Facebook sida som började med orden:
Jag är så jävla trött. Det jag kommer att skriva här nedan, är inte politiskt korrekt. Men det skiter jag i ...

Och efter det var ingenting sig likt i Peter Springares vardag.

Det startades upp en grupp på Facebook:
" Stå upp för Peter Springare".
Och tills nu, den 9 februari klockan 17.07 var det 153 429 medlemmar. Och nu den 10 februari klockan 00.23 är det 159 548 and counting ...

Fantastiskt!

Förutom Peter har även Stephen Jerand, Thomas Åsenlöf med flera andra poliser tröttnat och berättat om sin vardag, och den är som bekant inte av samma sort som framförallt många journalisters, men det är just de sistnämnda som i nationell media gått ut och anklagat Peter för att trumpeta ut ett "rasistiskt" budskap och därmed går han de "brunas" ärenden. Här är från Expressens jättetavla som berättas av Nyheter Idag.

På detta beteende från mainstreammedia säger jag: Ett sånt dravel!

I Facebook-gruppen, där jag själv är medlem, huserar en mängd oliktänkande människor. Visst, det är inte otänkbart att någon med nazistiska synpunkter halkat in, även vänsterfascister, och det är inte enkelt för administratörerna att hänga med i tusentals kommentarer och inlägg som görs av de små djävlarna, men eftersom de flesta av oss inte har klistrat på oss någon särskild färg eller partitillhörighet hjälper vi moderatorerna och anmäler om vi ser något hatiskt.

På nättidningen Nyheter24 försöker man genom en underlig statistik påstå att Peter Springare inte ger en sann bild av Sverige, och kallar det för faktakoll.

Men hallå! Peter Springare berättar om vad han ser och upplever i sitt arbete i Örebro. Och att som Nyheter24 skriva att pensionärer med 14 000 kronor i månaden minsann får 260 kronor netto, är ju bra, men hur är det med alla pensionärer som inte ens har 8 000 i månaden? Hur många tandläkarbesök kan de gå på?

Eftersom jag läser både alternativ media och mainstreammedia och tidningar på nätet från Danmark, Kanada, Australien, Israel, USA, Storbritannien och Tyskland, har jag en del att jämföra med. Jag avskyr att bli enögd när det gäller information. För att återvända till Peter Springare och alla hans hårt arbetande kolleger i hela Sverige så är det en skandal att den sämsta polischef genom tiderna sitter och nöter sin tjänstestol, Dan Eliasson, som tidigare gjorde lika illa ifrån sig på Försäkringskassan och Migrationsverket då han var generaldirektör. Det enda, som jag ser det, som har gett Dan Eliasson dessa tjänster är rätt politisk bakgrund, nämligen en socialdemokratisk vänstervriden sådan.

Här är en blogg som sammanställt Dan Eliassons klumpigheter under åren. Dan Eliassons walk of shame.





Här är också en länk till Nyheter Idag som visar en del av den gigantiska blomstermängd som Peter Springare fick av folk från hela Sverige. Ett stort tack fick han också av mängder av invandrare som är glada att någon gör något åt problemet i stället för att kalla det för en "utmaning" ...


Jag är övertygad om att den här gången kommer snöbollen inte att sluta rulla, utan nu kommer den bli större och större för att slutligen bli en lavin som exploderar i ansiktet på de flesta som för närvarande gömmer sig och tiger om den folkliga rörelsen som växer på nätet för varje minut. I dagsläget har mig veterligen ingen politiker uttalat sig, och vad det gäller journalisterna i msm är de utbuade för länge sedan i sina försök att svärta ner gruppens betydelse.

Det är inte bara Peter Springare som är trött. Vi är många som är jävligt trötta ...

Jo, en sak till: Peter Springare är INTE misstänkt för något brott, som en del av msm har basunerat ut. Det var ytterligare en fadäs och felaktig fakta!






Ramona

söndag 22 januari 2017

Journalister måste börja rannsaka sig själva, och det måste ske nu!

En av mina favoriter är Lydia Cacho, men för att göra ett bra jobb som journalist i vissa länder är det förenat med livsfara och Lydia som fått se sin bästa vän avrättas med ett skott i huvudet lever nu inte längre ett fritt liv.

Lydias bok "Maktens slavar" var en av de bästa dokumentärböcker jag någonsin läst. Den beskrev en så fullständigt vidrig vardag för flickor och kvinnor i Mexiko att jag höll andan flera gånger när jag läste raderna. Att Mexiko är landet där narkotikakartellerna frodas och makthavare gärna stoppar knarkpengar i fickorna för att titta åt ett annat håll borde ju vara bekant för de flesta. Den hederliga befolkningen lider oerhört på grund av sina urusla politiker, som också de är korrumperade. Knarket levereras till USA bland annat, och där snortar olika samhällsklasser upp skiten. Bland många knarkare finns kändisar som gärna visar upp en sida av sig själva som sällan stämmer överens med verkligheten, med det bryr sig inte fansen om. De hurrar för dem och älskar dem och vill dessvärre också likna dem.  

Förordet för "Maktens slavar" i den svenska upplagan är författat av Majgull Axelsson också hon en stark röst i motståndet mot sexslavhandeln i världen idag.
"Detta är en riktigt otäck bok. Ändå är den alldeles nödvändig. () För det största hotet mot de kvinnor och barn som säljs i vår tid är bristen på kunskap hos oss andra." Slut citat.

Just kunskap om vårt eget samhälle och världen i stort är något som journalister, som är engagerade, ska ge oss läsare. I dag är många journalister i stället sina egna megafoner i vad de tycker, hur de vill att Sverige/Europa/Världen ska styras, vad de vill att politiker ska göra, hur de vill att folk ska tänka och känna, och allt detta är bortkastat på de läsare/lyssnare som inte redan har samma åsikter som den skrivande journalisten.

En gång i tiden arbetade journalister utifrån verkligheten. De lät inte sin egen röst styra samtalen, utan tillät den som blev intervjuad att berätta. Förr ställde journalister frågor på ett neutralt sätt. I dag kan man redan höra på tonen på frågan vad de vill ha för svar.

Jag minns filmen " Alla presidentens män" som hade premiär 1976 ... ja så gammal är jag. Den är faktiskt sevärd än i dag. De grävande journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på The Washington Post spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford, och det gjorde de med den äran. 

Tilltron på journalister var stor på den tiden mot hur den ser ut i dag. I många länder dödas journalister, vilket vi på 1970-talet inte hade en aning om, men nu vet vi. I och med internet har också världskartan krympt och allt som förmedlas på nätet är inte sant utan också ibland fejkat för att skapa en känsla. Jag minns särskilt bilden av den lille stackars pojken i strandbrynet och vad den åstadkom runt om i världen. Var det rätt att använda pojken i syftet att få länder att öppna sina gränser? Vad hade hänt om bilden inte hade haft en berättelse? Om bilden lagts i ett montage med liknande motiv?

Nu har ju som de flesta vet Trump blivit insvuren som USA:s 45:e president och vi vet också att han är i luven med CNN:s reportrar och diverse andra. Och i Sverige var våra journalisters röst på Hillary Clinton. Det behövde man inte vara Einstein för att förstå. Är det begåvat? Är det att vara en oberoende journalist? Är det att förmedla utan egen åsikt? Nej, inte som jag ser det.

Den enda oberoende journalist i SVT, som jag upplever det, är Janne Josefsson. Det hans vänsterkolleger, och kanske några få högerkolleger, inte gillar är när han gör reportage om vänsterextremism, och missnöjet blev tydligt när han berättade om det vid ett möte på publicistklubben, se inslaget på en dryg minut här. 

Tyvärr säger detta inslag mer än tusen ord. Hur ska vi som inte är vänster eller höger eller mitten eller åt något håll, förhålla oss till en så kallad Public Service som inte uppfyller sitt motto, att vara oberoende utan politisk påverkan?

Jag förstår att även journalister röstar, men i sitt arbete för att vi ska kunna lita på dem måste de sätta sina egna partisympatier åt sidan. I dag känns det också som att alltför många journalister är kompisar med makten, alltså den de ska syna. Det går inte! Det gäller att alltid hålla makten på armslängds avstånd.

I går var det cirka en miljon människor runt om i världen som demonstrerade för mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors i synnerhet i samband med Trumps invigning. Jag lyssnade på en senator som höll tal i Chicago. Hon var demokrat och skrek ut att i decennier har kvinnor haft ett helvete och då särskilt ensamstående kvinnor med barn samtidigt som hon adresserade sitt tal till Trump. Borde hon inte ha adresserat samma tal för minst ett decennium sedan eller varför inte för fem år sedan när hennes partikamrat var president? Trump har ju inte ens varit inom politiken och haft möjlighet att ändra på villkoren för de utsatta kvinnorna. Det var ju trots allt över 60 miljoner som röstade fram Trump också där var det en stor mängd kvinnor, som tidigare lagt sin röst på demokraterna.

En av våra politiker Birgitta Ohlsson (liberalerna) satt i teve och grät av glädje över att Hillary Clinton blev nominerad till demokraternas presidentkandidat enbart för att det var en kvinna. Är inte det märkligt? Är det könet som ska spela huvudrollen? Eller hudfärgen? Ögonfärgen? Hårfärgen?
För min egen del är det enbart vad personen kan och vill göra, och gärna också har gjort något bra tidigare. Sedan bryr jag mig inte om resten.

Under de år Bill Clinton var president och affären med den då unga Monica Lewinsky kom i dagens ljus stod Bill Clinton och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet: I did not have sexuell relations with that women! ( Jag har inte haft en sexuell relation till den kvinnan!) Hillary hade inga problem med att kalla Monica för slampa och lögnerska. När FBI fick fram DNA resultaten som fällde Bill Clinton hörde inte jag Hillary be Monica Lewinsky om ursäkt för sitt övertramp, vilket hon borde gjort offentligt.

En annan film som påstås berätta om Bill Clintons väg mot Vita huset är Spelets regler 1998, mycket sevärd. Då var han senator, och bilden av honom är en karl som dreglar efter kvinnor. Dessutom påstods det i filmen att han gjorde en ung svart kvinna med barn, dottern till ägaren av en restaurang som Bill ofta frekventerade under sina resor. I filmen gör flickan abort, tror jag, men i verkligheten kanske det är som den här killen och hans mamma påstår, att Bill betalade henne för sex. och att Bill Clinton är far till ett barn han inte erkänt. Här är sonen som påstår att Bill Clinton är hans pappa.  
 

Det som jag upplever som vedervärdigt är att människor på olika sidor inom politiken är beredda att misshandla folk som inte tycker som dem. Eller stämpla dem som rasister. Varför är det så svårt att ta till sig demokrati? Jag är övertygad om att när Obama vann första och andra gången fanns det mängder av människor som önskat sig en republikan och inte en demokrat, men då såg jag inga upplopp från republikanerna. Upploppen har däremot duggat tätt i städer runt om i USA av olika anledningar de senaste tio åren. Många svarta hatar vita och tvärtom. Men är du verkligen en hudfärg? Ser du dig själv som vit eller svart? Ser du dig inte som en människa bland andra? Personligen struntar jag återigen i vilken färg du har på dina ögon, hår eller hud. Det är hur du uppför dig som räknas och alltid ska räknas. Ingenting annat!

Och den här gången är det återigen journalisterna som spelat ut grupper mot varandra i stället för att ge utrymme åt vettiga diskussioner. Tidningarna har varit fyllda med hurrarop för demonstrationerna mot Trump, men ingenstans läste jag någon som helst kritik över Obamas åtta år vid makten, där han åstadkom ...? Och vad det gäller Obama var jag också väldigt glad när han valdes för åtta år sedan, men jag har inte sett att medelklassen eller ens de mest utsatta fått någon ekonomisk förbättring under hans åtta år. Och även om republikanerna har haft makten i senaten har Obama kunnat göra förändringar. En sak som jag tyckte var mycket bra var den som tvingade alla delstater att erkänna samkönade äktenskap. För som jag alltid har tyckt så är det väl bra när människor älskar i stället för att slåss. Ju fler som är upptagna av kärlek desto färre slåss!

Vem minns inte Brexit? Där gjorde journalister återigen ett gigantiskt misstag och den gången sa de att de skulle rannsaka sig själva. Och vad hände inför det amerikanska presidentvalet? Just det! Samma sak. Nu inväntar jag valet i Tyskland och Frankrike. Det här är som jag ser det sista chansen för journalisterna att göra sitt jobb, och gör de inte det är risken stor att det blir ännu fler upplopp.

I dag finns det mängder av byar och städer i Frankrike där islamister tagit över och om det här har jag bara kunnat se på youtube och läsa artiklar i andra utländska tidningar, inte i de svenska. Detta är en av orsakerna till att Marine Le Pen kanske blir vinnare i presidentvalet. Franska kvinnor är inte tillåtna att gå vart de vill och dricka kaffe. Många fransmän är oroliga och tycker inte om att islamister styr över deras områden. Marseille är ett exempel dit man borde skicka svenska journalister, men bara om de behärskar franska.Och just detta att inte ta människors oro på allvar är också oförskämt av vissa journalister och kändisar. I stället raljerar dessa över oron och viftar bort den som en produkt av det som de kallar för hatsajter, och som jag väljer att kalla alternativ media. Personligen läser jag det mesta om till exempel en händelse som tar stort utrymme i media. Mord, våldtäkt, pedofili och misshandel, eftersom då tycker jag att min bild blir större och ärligare än om jag bara skulle välja ett alternativ.

Det är också allmänt känt att journalister på gammelmedia läser alternativ media, men de få gånger som de skriver om detta uttrycker de enbart förakt. Inte heller bra. Sverige är i dag, som USA, som Tyskland, som Frankrike, som Storbritannien med flera andra västländer, ett delat land. En liten klick vill bestämma över vad de flesta ska läsa och ta som sanning, helt förkastligt! Det finns många bilder av en historia. Ingen äger sanningen, men om journalister verkligen vill göra ett bra jobb kan de ge en mycket bättre nyanserad bild än vad de hittills levererat.

Så nu återstår det att se hur framtiden kommer att se ut för oss som fortfarande är vid liv. Och hoppas måste jag, även om det ser mörkt ut just nu.





Ramona