Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

söndag 25 februari 2018

Att vara deckarförfattare ...

Den här löpsedeln från GT har 9 år på nacken och som bekant är det inte jag som väljer vad som ska stå.

Men jag kan ändå medge att det ligger en viss sanning i den. Hur kom jag på idén att bli författare? Ja, det var ingenting jag drömt om vare sig som barn eller vuxen. Det bara hände.

Allt började med att jag inte blev med barn, som jag ansåg att alla skulle bli som slutade med preventivmedel. Men nu blir inte alla det och jag var en av dem. Åren gick och jag blev allt mer frustrerad och besviken.

Efter att ha letat efter böcker som skulle berätta för mig att jag inte var ensam i min vånda, och inte hittade någon sa Thommy, maken, att varför skriver du inte om dina egna upplevelser.

Och det gjorde jag och året jag började var 1991. Efter att ha knackat ner manuset på en elektrisk skrivmaskin, ( fanns inga datorer på den tiden) lämnade jag manuset 1993 till en bekant, Bengt Hansson, dåvarande chefredaktören på GT, och bad om en bedömning. Den kom, och han svarade: Det är bra, men behöver omarbetas. Hoppla! Dumt nog frågade jag aldrig vad ordet "omarbeta" betydde, utan lade manuset i en byrålåda, där det låg fram till 2007 och gavs ut i bokform 2008, "Älskling vi blir inte med barn".

Men vad som hände 1993 var att jag gillade skrivandet och mådde också mycket bättre trots att inte boken kom ut då. Och eftersom jag alltid älskat deckare valde jag den genren. Det fanns ytterligare en tanke om just deckare och det var att de skulle baseras på verkligheten.

Sagt och gjort, 1997 var det första manuset till deckaren klart. Så vad gör jag nu då? Datorn var ganska ny på marknaden och jag hade en med ett modem, en tingest som via en telefonlinje ringde upp en annan dator om man ville transportera filer. Tog väldigt lång tid. Och efter att ha kontaktat en del förlag bland annat Brombergs, och pratat med Dorotea, som lät intresserad, förde jag över manuset från min dator till hennes. Nej, hon blev inte överförtjust ... alls!

Dessutom hade jag fortfarande inte lärt mig att omarbeta. I stället för att lära mig mer om just det ordet, skrev jag en ny deckare och den här tog jag ut på papper och började skicka runt till olika förlag samtidigt. Det som nu hade skett, och året tror jag var 1998, var att avtalet mellan Förläggarföreningen och Svenska Författarförbundet inte hade förnyats och det betydde att förlagsbranschen avreglerades, ungefär som med taxi. Plötsligt kunde i princip vem som helst, utan erfarenhet, starta ett förlag. Och det var det många som gjorde, vilket också resulterade i att många med författardrömmar blev blåsta på både pengar och utgivning. Finns ju alltid skojare inom alla branscher.

Min första deckare, Dyrbar kärlek, kom ut via ett förlag 2005, och det kostade 30 000 för 300 exemplar i storpocket format. Den var naturligtvis full av syftningsfel och stavfel, eftersom förlaget som sagt att de skulle korrekturläsa manuset inte hade gjort det. Jodå, de första 25 sidorna, men resten? Fortfarande förstod jag inte att jag också skulle delta i korrekturläsandet och att detta var en del av omarbetningen.

Det som lyfte mitt författarskap var en fem dagars intensivkurs på Marstrand i regi av författaren Lars Hesslind, som jag fick i present av Thommy 2007, och jag minns så väl de orden som Lasse viskade i mitt öra när han delade ut diplomen till var och en, att du är redan en författare Ramona. Då sträckte jag stolt på mig.










Här får Prins Daniel ett ex av Magnus Reitners bok
"Grattis du ska bli pappa" av Svensk Damtidning, vilket vi
inte hade en susning om, och lyfte självklart boken uppåt!









Nu var ju inte det förlaget till någon större glädje för mig, snarare tvärtom, men vad jag kan tacka dem för idag, var att deras beteende resulterade i att jag startade ett eget förlag, och året var 2006.

Maken, Thommy, var till stor hjälp, eftersom han drivit en bowlinghall i trettio år, och siffror har aldrig varit min grej, men däremot hans.

Så nu var vi igång, och självklart ville vi också ge ut andras manus, och vara raka och ärliga mot de blivande författarna. Först ut var Glenn Forrestgate, som hade en hiskelig historia, om ett förhållande där han som man blev både fysiskt och psykiskt misshandlad under tio års tid. "När mardrömmen blev sann".

Eftersom det i den här vevan precis avslöjats att Liza Marklund ljugit ihop storyn "Gömda" trots att hon påstått att den var tagen direkt ur verkligheten och att Liza hade hundratals dokument som bevisade detta, ville vi vara säkra på att inte Glenn hittade på som Liza Marklund gjort. Därför krävde vi att Glenn skickade oss kopior på allt han hade. Och det blev en ansenlig hög.

Därefter kom ytterligare ett manus från en kille, journalist från Stockholm, Magnus Reithnér. Och det handlade om hur det var att vara pappa. Och som jag skrattade när jag läste det manuset. Den gavs ut med titeln: "Grattis, du ska bli pappa" i format som en presentbok, där du kan skriva den blivande pappans namn på pärmen. Den boken gavs ut 2011, och har varit och är fortfarande en succé.

Sedan kom ytterligare ett manus och det var intressant som en faktabok, men tyvärr är det så att en del "författare" tror att de ska bli miljonärer så fort boken ligger på disken hos en bokhandlare. Så är det naturligtvis inte. Och som det pyttelilla förlag vi är gjorde vi vad vi kunde för att promota våra författare. Men konkurrensen från de stora förlagen med hundratals kontakter, och varandes i Stockholm där allt händer, är omöjliga att vinna över. 

Nu har vi enbart en ny författare som vi lovat att hjälpa, Lars Bo Emil Nilsson, och det ska bli roligt. Lasse är en av Sveriges bästa IFV-läkare och var också en i teamet för världens första livmodertransplantation, med lyckat resultat. Hans böcker, ja de ska bli två till antalet, ska ges ut samtidigt, eftersom de hänger ihop. Lasse skriver på ett fantastiskt sätt. Jag har läst manusen och blivit både rörd, berörd och skrattat högt. Vi har inte något datum när böckerna ska komma ut, men vi hoppas det blir i år.

Själv har jag hittills skrivit elva verklighetsbaserade deckare med spaningschef Greger Thulin i huvudrollen och två självbiografier, Älskling vi blir inte med barn och Ändhållplats Sverige.

Förra året kom också första delen av min trilogi, "Kriminalkommissarie Leah Quiller skipar rättvisa två gånger, 1: delen Begynnelsen, 2:a delen Gärningen och 3:dje och sista delen Uppgörelsen.

Och jag kan skatta mig lycklig på många, många sätt. Dels att jag lyckats få så många läsare och lyssnare, och att de bara blir flera, och dels att jag tack vare min make Thommy fått all support i förlaget, som numera sedan flera år tillbaka är ett aktiebolag.

Som fri författare med eget förlag, alltså på samma sätt som Jan Guilllo och Liza Marklund har sitt eget förlag, Piratförlaget, kan jag skriva om vad jag vill utan att mötas av kalla handen för mina idéer.

Och jag är allergisk mot det som benämns "politiskt korrekt"!
För mig är en banan en banan, och inte en ananas. Så i min senaste trilogi är jag enbart sanningsenlig i de domar jag läst om våldtäkter och gruppvåldtäkter och om radikal islam.

Brott är inte en folkgrupp och inte heller radikal islam, och vi måste prata om detta! Allt annat är förljuget!

Mitt intresse för de eskalerande våldtäkterna kom sig av det som hände på Tahir torget i Kairo, Egypten, under det som kallades för den arabiska våren, som numera har frusit fast. Då utövades något som kallas för Taharrush, och är en kulturakt från Mena länderna och begreppet myntades 2005.   

En ung vacker och blond journalist Lara Logan som arbetade för CBS News på den tiden, omringades av ett gäng egyptier och bars iväg, våldtogs och misshandlades å det grövsta i dryga fyrtio minuter innan hon fick hjälp. Det tog Lara Logan två år innan hon orkade berätta om vad hon tvingats uppleva. Därefter inträffade nyårsnatten i Köln på samma sätt. Och sedan kom Kungsparken i Stockholm och övergreppen där, som Dagens Nyheter gjorde allt för att sopa bort. Men Nyheter Idag, alternativ media, grävde upp den stinkande historien. 

Och på den vägen är det. Överfallsvåldtäkter, grymma och hänsynslösa gruppvåldtäkter som poliser aldrig tidigare skådat, och som fick Örebros poliskommissarie Peter Springare att ta bladet från munnen och skriva på sin Facebook sida den 4 februari 2017: Jag är så jävla trött!

Men detta fick inte på något vis komma till allmänhetens kännedom. För då skulle det visa sig att utländska medborgare, ibland nyanlända, ibland med två medborgarskap var procentuellt sett övervägande i monstersvängen gentemot de etniskt svenska medborgarna. Och jag som läst Flashback sedan 2009 visste bättre än de som enbart litade på att DN eller SVT och TV4 skrev och sa sanningen. Och på den vägen blev det när jag skapade Leah Quiller, att jag blandade fiktion med sanning, och som vanligt har jag ändrat plats, tid och namn på offer och monster.

Så vad jag ska jag skriva efter Leah Quiller? Jo, jag filar på en ny deckarserie med nya poliser från Göteborg, men vad de ska arbeta med för fall har jag inte bestämt ännu. Men jag har gott om tid ...

Jag sitter inte heller som en del författare från klockan 08.00- 16.00 med lunch emellan, utan för mig är det när kroppen orkar och vill vara sjyst mot mig, och visst händer det att datorn får följa med i sängen, och det är tur att den kan det. Att sluta skriva är inget alternativ för mig. Det är alldeles för roligt och intressant att göra research, och samtidigt lär jag mig också alltid något nytt.

Stort tack till alla mina läsare och lyssnare. Ni berikar mitt liv!

Hälsar

Ramona