Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

fredag 15 juni 2018

Det lilla landet som kunde av Jens Ganman och Mustafa Panshiri

Den här boken är ett måste läsa.

 Visst det säger många om många böcker så varför skulle just den här vara så speciell?

Därför att den dels är lättläst och dels är fylld med humor, vilket är sällsynt i böcker med så mycket fakta.

Ett kapitel ägnas åt deras resa i Tokyo och bara det kapitlet är värt att läsa boken för. Jag har alltid älskat Asien och deras kultur och sist men inte minst deras mat, och här får du veta saker som du garanterat inte hade aning om vad det gäller Japan och japaner, om du inte själv varit där.

Boken handlar om integration, eller vad är egentligen en lyckad integration och//eller vad betyder integration?
Och allt beror på vem du frågar och Jens och Mustafa frågar en mängd människor just den frågan.

 Bara för att nämna ett exempel ur boken:
"Japan har på många sätt västvärldens mest restriktiva asylpolitik. Förra året tog landet emot totalt tjugoåtta flyktingar. Snittiden för ett beviljat uppehållstillstånd är sex år. Enstaka fall kan ta upp till åtta, nio." Slut citat.

Mig veterligen kallar ingen Japan eller japaner för att vara ett rasistiskt land eller rasister, och förklaringen på det tycker jag framkommer i boken.


En av många de intervjuar är före detta ledaren i F!, hon som gillar att stjäla andras verk och låta det framstå som hennes eget men åkte dit, Victoria Kawesa. Och hon svarade praktiskt nog knappt på en enda fråga utan ställde motfrågor i stället, och Jens blev mer och mer frustrerad, vilket han beskriver på ett mycket underhållande sätt.

Intervjuerna med Anders Lindberg, Henrik Arnstad och Jimmie Åkesson var också mycket intressanta.

Och när jag läst de 438 sidorna var jag både fundersam, glad och trött. Dock vet jag att de som enbart följt integration och flyktingdebatten i main stream media troligen skulle få en chock om de läste den här boken. Självbilden för dessa enögda personer är som de roliga speglarna på Gröna Lund eller Liseberg, kolossalt förvrängda. Har man däremot också hängt på nätet har man hela tiden haft något att jämföra med, och då vet man att det Jens och Mustafa skriver om är sant.

Nej, allt är inte rolig läsning, även om det är skrivet med humor. Men det är ofta lättare att ta till sig tunga ämnen om de presenteras med skratt. Och detta har de båda herrarna lyckats med alldeles utmärkt.

Boken är välskriven med en flytande text. Härligt! Och inleds också på ett smart sätt, med en quis, som du får svar på efter att du tror dig ha rätt på vem som sagt vad. Jag hade ett fel. Och kände mig duktig! 



Jens och Mustafa nämner också vid flera tillfällen Lars Åbergs bok, Framtidsstaden, om Sverige i morgon blir som Malmö, vilken jag också varmt rekommenderar. Min recension om den kan du läsa här, och den boken var humorlös, vilket du förstår varför när du läser den.  


Boken " Det lilla landet som kunde" finns hos näthandlare, men vad jag vet finns den inte som e-bok, ännu. Kanske kommer det.

Adlibris


Bokus

Men vad du än gör så läs den!

Ramona




onsdag 30 maj 2018

En fascinerande, spännande och härligt politiskt inkorrekt duologi av Eva-Lisa Dezmin. Den första boken, Wicked Game och nu den andra Guessing Game är båda mycket välskrivna och läsvärda

Den första delen, Wicked Game, har jag recenserat och du hittar recensionen här!

Nu till den avslutande delen av Guessing Game:

En fascinerande historia om en man som är storspelare och driver ett företag och vars politiska hemvist är Sverigedemokraterna.

Ja, du förstår redan nu att Bonniers, Piratförlaget, Natur & Kultur eller Norstedt aldrig skulle kommit på idén att ge ut en bok där en Sverigedemokrat framställs som en normal människa. Inte nog med att Jack är normal, han är smart också.
Kanske inte alltid känslomässigt balanserad. Men vem är det när man är känslomässigt engagerad i någon som man inte vet om man kan lita på eller inte?

Jack och kvinnan lär känna varandra i den första delen, Wicked Game, när de sitter som nämndemän ( lekmannadomare) i en rättegång. En rättegång som visar sig ha blivit infiltrerad och manipulerad till att nå en viss utgång.

I del två av duologin, Guessing Game, kommer de återigen i kontakt med varandra och nu har det begåtts en fräck kupp, en diamantstöld, som är slugt uträknad.

Jag är mycket imponerad av Eva-Lisas sätt att skriva. Det flyter på och dessutom är det mycket välskrivet.

Läs dem båda!

Här baksidestexten på del två, Guessing Game:


*Gissa vad jag precis har gjort.*

Jag ruskar på huvudet i ett sista försök att skingra alla tankar på henne och desperat lyckas fokusera på mitt eget liv. Om det är Nike som ligger bakom det här kommer jag garanterat inte att sluta tänka på henne förrän de tagit henne, men vad händer om de inte gör det? Börjar allt om då?

Trots att Jack gått vidare med sitt liv efter hans och Shadias vägar skilts åt, fortsätter hon att skicka honom sms.
Samtidigt sker en spektakulär kupp i Sundsvall där tjuvarna kommer över ett parti oslipade diamanter till ett värde av åtta miljoner.
När sms:en börjar indikera att Shadia var med på stöten, beslutar sig Jack för att åka ner till Sundsvall och en gång för alla ställa henne mot väggen. Men för att ha en chans att alls komma nära den kriminella världen, tar han med sig någon som känner den väl.
Sms:en blir allt mer hotfulla och kvar i Lycksele finns Jacks nuvarande sambo, Caroline. Försent inser han att hans resa inte bara försatt honom , utan även hans närmaste i livsfara.

Guessing Game är fortsättningen på Wicked Game och den avslutande delen i Gameduologin.


























Ramona





 

lördag 10 mars 2018

Mitt Sverige ser jag som en trebent pall

Mitt Sverige ser jag som en trebent pall.
Varje ben står stadigt på demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet.

På denna pall har jag känt mig trygg i mig själv fram till nu.

Så vad har hänt?

Ja, det är knappt jag vet var jag ska börja ...

Men jag tycker att vi går tillbaka åtta år i tiden, så långt som strax före valet 2010.

Då satt en ung Jimmie Åkesson i soffan på SVT tillsammans med Maud Olofsson, dåvarande centerpartiledaren. Och vare sig programledaren eller Maud klarade av att dölja sin avsky över att ha Åkesson i finrummet.

Inslaget är uppdelat i två delar, och är väl värt att se och lyssna på.

Programledaren vill göra gällande att det som Aftonbladet satt som rubrik för Åkessons debattinlägg var sanningen. Men alla vet ju att en rubrik sätts inte av den som skriver inlägget. Det gör rubriksättaren, åtminstone var det så på den tiden. Och den gången var islamisten Mahmoud Abdele på tapeten, då kandidat för centerpartiet i riksdagen, och hans kravlista från Sveriges muslimska förbund, av vilka nu en del har infriats av mindre vetande och begåvade politiker.

Det hade varit intressant att få reda på vilka som styr i de kommunerna där radikal islam omfamnas utan betänkligheter. Jonas Sjöstedt satt i dag, den 10 mars 2018, i morgonsoffan på TV4 och var så stolt över att minst 100 kommuner, av Sveriges 290, styrs av hans kommunistparti.

Det betyder att alla de som röstat på kommunisterna antingen har fallit i koma eller så är de helnöjda med kommunistiskt styre likt det i Nordkorea. Och jag kommer till det.

Alla minns kanske inte DÖ-överenskommelsen, men du kan klicka på länken och friska upp minnet.
Allt handlade om att få bort Sverigedemokraterna från att få inflytande över politiken. Men som bekant gick det inte så bra och DÖ dog ... och även om KD tog initiativet att avliva DÖ, så sprattlande liket ett bra tag till, och därmed sattes demokratin ur spel. I stället fick Sverige demokratur, som är något helt annat.

Detta odemokratiska förfarandet har också förändrat Sverige.

Fredrik Reinfeldt- Öppna era hjärtan, ( han menade naturligtvis våra plånböcker, inte hans) kastade in handduken när han insåg att statsministerposten runnit honom ur händerna, och Kindberg-Batra tog över, men det gick inte heller så bra, och idag sitter Ulf Kristersson på den posten och låtsas köra tuff politik. Men sanningen är att det är samma lögner som på Reinfeldts tid. Och den som följt moderaterna under årens lopp vet att jag säger sanningen.

Bilden är från tidningen Metro
Och som ni ser på bilden har alla tre varit tillsammans, och tillsammans har dessa tre format den moderata politiken, som förs i dag men med andra ordval.

Ett namn som jag gärna använder mig av är 7-klövern, och det beror på att de sju partierna: Vänstern (kommunisterna), Kris-demokraterna, (nej det är inte felstavat), Miljöpartiet, Social(o)demokraterna, Liberalerna, Centern och Moderaterna tillsammans nu vill permanenta DÖ fast på ett annat sätt.

De vill befria sig från Sverigedemokraterna och dess väljare för all framtid. Hur gör man det? Hur säkrar man makten till Alliansen och/eller den Rödgröna smörjan? Jo man ändrar i mediegrundlagarna när det kommer till yttrandefriheten.

Men det kan de väl ändå inte göra? Jodå, och det första steget är redan taget. Eftersom som 7-klövern är överens så kan de göra detta utan att vi väljare kan påverka, förutom i det kommande valet. Om över 50 % skulle rösta på Sverigedemokraterna så slipper vi munkavlen. Men eftersom det är ganska så osäkert att alla begriper vad munkavlen kommer att åstadkomma lär det gå igenom, även om kritiken kommer högt upp från expertisen.

OCH NU SKA DU NOGA LÄSA VAD HOVRÄTTSRÅDET över Skåne Katarina Rikte SÄGER OM DETTA:


Det man gör med de här bestämmelserna är att man öppnar ett gigantiskt svart hål i grundlagsskyddet. Det är inte så att man får publicera eller yttra vad som helst i ett grundlagsskyddat medium. Man får publicera vad som helst, men man kan straffas i efterhand för vissa publiceringar. De här bestämmelserna, de öppnar för detta, de står i strid mot censurförbudet. De innebär bland annat att man får ställa upp villkor och bestämma om andra straffbestämmelser och andra sanktioner än de som anges i grundlagarna.
   
Låter detta bra för yttrandefriheten tycker du?

Här är ytterligare en kritisk röst från yttrandefrihetsexperten Nils Funcke:

– Regeringen dränerar yttrandefrihetsgrundlagarna på deras värde. I ett förslag till modernisering av tryckfrihetsförordningen flyttas tre frågor från grundlag till vanlig lag. Lagtexten är medvetet allmänt hållen för att det som regeringen skriver ”ger större möjligheter att anpassa den nationella regleringen till bland annat den pågående EU-rättsliga utvecklingen”.  
Allt detta pågår i detta nu, och folk mumsar vidare på sina tacos ...

Det som framkommit vid undersökningar är att Sverigedemokraterna är överlägset störst på nätet och i sociala medier och med det nya förslaget, som bland annat vill stoppa alternativ media, kommer detta försvåra kritiska röster om Sveriges politik.

En som oroar sig och skriver alldeles utmärkt om frågan är Johan Westerholm, han har i alla fall varit sosse i stort sett hela sitt vuxna liv, men frågan är om han kommer fortsätta vara det. Johan Westerholm driver en ypperlig blogg: Ledarsidorna.se
Här kan du läsa ett av alla inlägg på den sidan som handlar om just förändringen av grundlagen.

När denna förändring går igenom ska nämligen enbart licensierade journalister få tillgång till exempelvis domar i  brottmål och andra dokument som du idag kan hitta på Ratsit eller på Kriminellt.com.
Och vem ska bedöma vilka journalister som ska få en licens?  Just det! Om jag ska ge mig på att gissa kommer det bli personer med stark förankring i det lulliga och vad-betyder-egentligen värdegrunden och med rätt genustänk, det vill säga hensgården, som kommer dela ut licenserna!

Så de alternativa tidningar på nätet och de kritiska bloggarna som vi alla idag med stor förtjusning kan ta del av kan bli olagliga, vilket i klartext betyder att det kan läggas ut på bloggen, men efter en månad eller två knackar farbror eller tant polisen på dörren och tar in dig för timslånga förhör, och i slutänden kan du få böter eller fängelse.

Visst låter det här förfarandet bekant på något sätt? Visst är det flera länder som har samma lagar?
Visst är det så, Iran, Turkiet och Kina är väl goda exempel, för att inte glömma Saudiarabien, 
där en bloggare som ville att saudierna skulle diskutera Islam blev dömd till 10 000 piskrapp och fängelse.
Sverige vill uppenbarligen vara med i det här gänget.

Men det handlar om makt, och när det kommer till makt vill få dela med sig.

En annan faktor som få vet om är att inom socialdemokraterna finns en rörelse som heter Tro & Solidaritet. Denna rörelse har skrivit ett avtal med Muslimska rådet i Sverige. Avtalet går ut på att ge de radikala muslimerna makt i Sveriges toppskikt. Få vet att detta avtal finns.
Det kom upp till ytan tack vare socialdemokraten Carina Hägg, (som numera är bortplockad) via Expressen 2014, men sedan dess är det locket på inom gammelmedia, trots att detta borde ha vänts in och ut på flera gånger om. Här kan du läsa vad avtalet handlar om.

En av sossarna bakom eländet med Omar Mustafa intåg i partistyrelsen är Veronica Palm, och hon är stadig gäst i TV4. En bedrövlig och okunnig och lismande sosse!



Nu kanske du inser hur löst det tredje benet sitter på pallen Sverige! Och snart åker det av.
Jag ber dig om en enda sak: Var vaksam om du vill ha en framtid för dina barn och barnbarn och barnbarnsbarn i den frihet du själv har vuxit upp!










 

Här är en av alla som redan blivit censurerad på Youtube. Den brittiske Pat Condell, en f.d. komiker, vegan, som under många år skickat ut sin kritiska röst i Storbritannien. Detta inlägg, som han lade ut den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, fick bara vara kvar en timma, men hans följare har sett till att bevara det och det kan ses trots Youtubes ingripande. Det är inte textat på svenska ännu, men vissa av hans inslag har svensk text. I den här 8-minuter korta filmen kritiserar han de som kallar sig feminister och nej, det är de inte. De för en falsk flagg!







Mitt inlägg är datummärkt och i dag är det den 10 mars 2018, och när den nya lagen tillträder skulle det här inlägget garanterat renderat till ett knack-knack på dörren: Vi är från polisen. Kan vi få tala med Ramona Fransson.
Men vem vet de kanske kommer ändra lagen så att den kommer gälla retroaktivt ... och då ...

Ramona Fransson

söndag 25 februari 2018

Att vara deckarförfattare ...

Den här löpsedeln från GT har 9 år på nacken och som bekant är det inte jag som väljer vad som ska stå.

Men jag kan ändå medge att det ligger en viss sanning i den. Hur kom jag på idén att bli författare? Ja, det var ingenting jag drömt om vare sig som barn eller vuxen. Det bara hände.

Allt började med att jag inte blev med barn, som jag ansåg att alla skulle bli som slutade med preventivmedel. Men nu blir inte alla det och jag var en av dem. Åren gick och jag blev allt mer frustrerad och besviken.

Efter att ha letat efter böcker som skulle berätta för mig att jag inte var ensam i min vånda, och inte hittade någon sa Thommy, maken, att varför skriver du inte om dina egna upplevelser.

Och det gjorde jag och året jag började var 1991. Efter att ha knackat ner manuset på en elektrisk skrivmaskin, ( fanns inga datorer på den tiden) lämnade jag manuset 1993 till en bekant, Bengt Hansson, dåvarande chefredaktören på GT, och bad om en bedömning. Den kom, och han svarade: Det är bra, men behöver omarbetas. Hoppla! Dumt nog frågade jag aldrig vad ordet "omarbeta" betydde, utan lade manuset i en byrålåda, där det låg fram till 2007 och gavs ut i bokform 2008, "Älskling vi blir inte med barn".

Men vad som hände 1993 var att jag gillade skrivandet och mådde också mycket bättre trots att inte boken kom ut då. Och eftersom jag alltid älskat deckare valde jag den genren. Det fanns ytterligare en tanke om just deckare och det var att de skulle baseras på verkligheten.

Sagt och gjort, 1997 var det första manuset till deckaren klart. Så vad gör jag nu då? Datorn var ganska ny på marknaden och jag hade en med ett modem, en tingest som via en telefonlinje ringde upp en annan dator om man ville transportera filer. Tog väldigt lång tid. Och efter att ha kontaktat en del förlag bland annat Brombergs, och pratat med Dorotea, som lät intresserad, förde jag över manuset från min dator till hennes. Nej, hon blev inte överförtjust ... alls!

Dessutom hade jag fortfarande inte lärt mig att omarbeta. I stället för att lära mig mer om just det ordet, skrev jag en ny deckare och den här tog jag ut på papper och började skicka runt till olika förlag samtidigt. Det som nu hade skett, och året tror jag var 1998, var att avtalet mellan Förläggarföreningen och Svenska Författarförbundet inte hade förnyats och det betydde att förlagsbranschen avreglerades, ungefär som med taxi. Plötsligt kunde i princip vem som helst, utan erfarenhet, starta ett förlag. Och det var det många som gjorde, vilket också resulterade i att många med författardrömmar blev blåsta på både pengar och utgivning. Finns ju alltid skojare inom alla branscher.

Min första deckare, Dyrbar kärlek, kom ut via ett förlag 2005, och det kostade 30 000 för 300 exemplar i storpocket format. Den var naturligtvis full av syftningsfel och stavfel, eftersom förlaget som sagt att de skulle korrekturläsa manuset inte hade gjort det. Jodå, de första 25 sidorna, men resten? Fortfarande förstod jag inte att jag också skulle delta i korrekturläsandet och att detta var en del av omarbetningen.

Det som lyfte mitt författarskap var en fem dagars intensivkurs på Marstrand i regi av författaren Lars Hesslind, som jag fick i present av Thommy 2007, och jag minns så väl de orden som Lasse viskade i mitt öra när han delade ut diplomen till var och en, att du är redan en författare Ramona. Då sträckte jag stolt på mig.










Här får Prins Daniel ett ex av Magnus Reitners bok
"Grattis du ska bli pappa" av Svensk Damtidning, vilket vi
inte hade en susning om, och lyfte självklart boken uppåt!









Nu var ju inte det förlaget till någon större glädje för mig, snarare tvärtom, men vad jag kan tacka dem för idag, var att deras beteende resulterade i att jag startade ett eget förlag, och året var 2006.

Maken, Thommy, var till stor hjälp, eftersom han drivit en bowlinghall i trettio år, och siffror har aldrig varit min grej, men däremot hans.

Så nu var vi igång, och självklart ville vi också ge ut andras manus, och vara raka och ärliga mot de blivande författarna. Först ut var Glenn Forrestgate, som hade en hiskelig historia, om ett förhållande där han som man blev både fysiskt och psykiskt misshandlad under tio års tid. "När mardrömmen blev sann".

Eftersom det i den här vevan precis avslöjats att Liza Marklund ljugit ihop storyn "Gömda" trots att hon påstått att den var tagen direkt ur verkligheten och att Liza hade hundratals dokument som bevisade detta, ville vi vara säkra på att inte Glenn hittade på som Liza Marklund gjort. Därför krävde vi att Glenn skickade oss kopior på allt han hade. Och det blev en ansenlig hög.

Därefter kom ytterligare ett manus från en kille, journalist från Stockholm, Magnus Reithnér. Och det handlade om hur det var att vara pappa. Och som jag skrattade när jag läste det manuset. Den gavs ut med titeln: "Grattis, du ska bli pappa" i format som en presentbok, där du kan skriva den blivande pappans namn på pärmen. Den boken gavs ut 2011, och har varit och är fortfarande en succé.

Sedan kom ytterligare ett manus och det var intressant som en faktabok, men tyvärr är det så att en del "författare" tror att de ska bli miljonärer så fort boken ligger på disken hos en bokhandlare. Så är det naturligtvis inte. Och som det pyttelilla förlag vi är gjorde vi vad vi kunde för att promota våra författare. Men konkurrensen från de stora förlagen med hundratals kontakter, och varandes i Stockholm där allt händer, är omöjliga att vinna över. 

Nu har vi enbart en ny författare som vi lovat att hjälpa, Lars Bo Emil Nilsson, och det ska bli roligt. Lasse är en av Sveriges bästa IFV-läkare och var också en i teamet för världens första livmodertransplantation, med lyckat resultat. Hans böcker, ja de ska bli två till antalet, ska ges ut samtidigt, eftersom de hänger ihop. Lasse skriver på ett fantastiskt sätt. Jag har läst manusen och blivit både rörd, berörd och skrattat högt. Vi har inte något datum när böckerna ska komma ut, men vi hoppas det blir i år.

Själv har jag hittills skrivit elva verklighetsbaserade deckare med spaningschef Greger Thulin i huvudrollen och två självbiografier, Älskling vi blir inte med barn och Ändhållplats Sverige.

Förra året kom också första delen av min trilogi, "Kriminalkommissarie Leah Quiller skipar rättvisa två gånger, 1: delen Begynnelsen, 2:a delen Gärningen och 3:dje och sista delen Uppgörelsen.

Och jag kan skatta mig lycklig på många, många sätt. Dels att jag lyckats få så många läsare och lyssnare, och att de bara blir flera, och dels att jag tack vare min make Thommy fått all support i förlaget, som numera sedan flera år tillbaka är ett aktiebolag.

Som fri författare med eget förlag, alltså på samma sätt som Jan Guilllo och Liza Marklund har sitt eget förlag, Piratförlaget, kan jag skriva om vad jag vill utan att mötas av kalla handen för mina idéer.

Och jag är allergisk mot det som benämns "politiskt korrekt"!
För mig är en banan en banan, och inte en ananas. Så i min senaste trilogi är jag enbart sanningsenlig i de domar jag läst om våldtäkter och gruppvåldtäkter och om radikal islam.

Brott är inte en folkgrupp och inte heller radikal islam, och vi måste prata om detta! Allt annat är förljuget!

Mitt intresse för de eskalerande våldtäkterna kom sig av det som hände på Tahir torget i Kairo, Egypten, under det som kallades för den arabiska våren, som numera har frusit fast. Då utövades något som kallas för Taharrush, och är en kulturakt från Mena länderna och begreppet myntades 2005.   

En ung vacker och blond journalist Lara Logan som arbetade för CBS News på den tiden, omringades av ett gäng egyptier och bars iväg, våldtogs och misshandlades å det grövsta i dryga fyrtio minuter innan hon fick hjälp. Det tog Lara Logan två år innan hon orkade berätta om vad hon tvingats uppleva. Därefter inträffade nyårsnatten i Köln på samma sätt. Och sedan kom Kungsparken i Stockholm och övergreppen där, som Dagens Nyheter gjorde allt för att sopa bort. Men Nyheter Idag, alternativ media, grävde upp den stinkande historien. 

Och på den vägen är det. Överfallsvåldtäkter, grymma och hänsynslösa gruppvåldtäkter som poliser aldrig tidigare skådat, och som fick Örebros poliskommissarie Peter Springare att ta bladet från munnen och skriva på sin Facebook sida den 4 februari 2017: Jag är så jävla trött!

Men detta fick inte på något vis komma till allmänhetens kännedom. För då skulle det visa sig att utländska medborgare, ibland nyanlända, ibland med två medborgarskap var procentuellt sett övervägande i monstersvängen gentemot de etniskt svenska medborgarna. Och jag som läst Flashback sedan 2009 visste bättre än de som enbart litade på att DN eller SVT och TV4 skrev och sa sanningen. Och på den vägen blev det när jag skapade Leah Quiller, att jag blandade fiktion med sanning, och som vanligt har jag ändrat plats, tid och namn på offer och monster.

Så vad jag ska jag skriva efter Leah Quiller? Jo, jag filar på en ny deckarserie med nya poliser från Göteborg, men vad de ska arbeta med för fall har jag inte bestämt ännu. Men jag har gott om tid ...

Jag sitter inte heller som en del författare från klockan 08.00- 16.00 med lunch emellan, utan för mig är det när kroppen orkar och vill vara sjyst mot mig, och visst händer det att datorn får följa med i sängen, och det är tur att den kan det. Att sluta skriva är inget alternativ för mig. Det är alldeles för roligt och intressant att göra research, och samtidigt lär jag mig också alltid något nytt.

Stort tack till alla mina läsare och lyssnare. Ni berikar mitt liv!

Hälsar

Ramona