Varför skriver du deckare?
Det är en fråga som jag ofta får av både journalister och läsare.
Mitt enkla svar är att jag älskar hämnd!
Många har en dröm om att bli författare. Det hade inte jag.
Jag drömde om att bli advokat och sedermera åklagare. Och jävlar vad jag hade satt dit dem!
Den drömmen tog en syokonsulent död på illa kvickt.
Men efter att jag skrivit av mig en stor sorg upplevde jag en slags befrielse. Efter det förstod jag att detta kunde vara ett sätt att ta död på mina demoner.
Bilden på mig vid tre års ålder förklarar kanske lite hur jag hade det. I smällkalla vintern var jag inte klädd för kyla. Anledningen? Inga pengar och utländska föräldrar och bilden är tagen i Sverige, Målsryd.
Jag vet exakt varför jag blir så förbannad när jag hör personer som Marcus Birro eller andra som kallar sig författare/litteraturvetare spy ut sin galla över deckare och kallar dem för kiosklitteratur och underhållning.
Hur kan de påstå sig veta att alla deckarförfattare tänker lika? Camilla Läckberg har sin anledning, Anna Jansson sin och jag har min. Och min anledning till att jag skriver deckare är att jag vill må bra psykiskt. Ingmar Bergman levde ut sin ångest genom sina filmer. En del poeter skriver mörkt och tunnellikt.
Jag dödar min ångest med att döda människor med bokstäver. Jag förhärligar inte brottslingar. Jag har inte en kommissarie som älskar klassisk musik och inte heller dricker han whisky. Däremot älskar han Julio Iglesias och öl.
I mina deckare finns humor, vardagshändelser, samhällsproblem, misshandel och strålkastare på offren.
Om inte jag hade haft humor hade jag inte ens orkat ta mig till min 40 års dag. Om jag inte hade skrivit deckare hade jag inte orkat skriva på min självbiografi Ändhållplats Sverige, vilket jag gjort i fyra år och än är jag inte klar. Det är en svår bok för mig att skriva.
Om jag inte hade skrivit deckare hade jag inte mått så bra psykiskt som jag gör idag. För i mina deckare tar jag hämnd och hämnden är lika ljuvlig varje gång.
Marcus Birro gör exakt samma misstag som alla som kallar sig litteraturvetare, han drar alla deckarförfattare över en kam. Fullkomligt obegripligt dåraktigt!
Ungefär som att jag skulle säga: Alla poeter befinner sig nere i djupet och i sin förtvivlan trampar de vatten, allt för att orka dra ytterligare ett andetag.
Utomordentligt fånigt!
Ramona
6 kommentarer:
Håller med, men alltid undrat vad som behövs för att kalla sig "kulturelit" dom läser ju tydligen inte de som dom flesta vill läsa för att koppla av. Men som vi i Kusinpartiet säger det gäller att hitta sitt eget KBT.Fortsätt och skriva deckare och skit i "eliten", det gör dom flesta "deckarfrälsta". Är nog bara inbördes beundran i dom kretsarna.
Hej KusinPartiet,
Känns skönt att läsa dina rader.
Och inte tänker jag sluta skriva deckare inte!
Nä, för 17 gubbar!! Sluta inte med det. Du blir ju bara bättre och bättre för varje bok du skriver.es
Hej Magnus,
Tack,tack.
Jag har ingen tanke på att sluta... det finns många kvar att döda... hämnden är som bekant ljuv...
För mig är den livsgivande!
Är det olagligt eller respektlöst att komma med några förslag på offer, för oss som inte klarar av att skriva en bok där man kan få ut lite av sin hämndlystnad.(Till FRA förespråkarna,det är ett litet skämt så ni behöver inte avlyssna mig ni kommer bara bli uttråkade). J.L
"Jag vet exakt varför jag blir så förbannad när jag hör personer som Marcus Birro..."
Till en början. Det finns väl ingen anledning att läsa vad Birro skriver. För mig räckte det att se och höra honom i tiderna, hans tider, begynnelse för att tappa intresset för honom och hans svada.
Deckare är en vid genre. Precis som alla andra. Guillou visar upp sin Proplestinska själ i sina böcker. Både i Hamiltonböckerna och medeltidsviten.
Jag försöker så gott jag kan visa upp företeelser jag tycker illa om. Många andra gör säkert likadant.
Generaliserar gör bara de mindre kunniga.
Skicka en kommentar