Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

onsdag 18 maj 2011

Idag mina tankar om en begravning.

I morgon kommer solen ånyo att gå upp och vi får ytterligare en dag i vårt liv.

Alla kommer inte att få uppleva en ny dag. När en ung person lämnat vårt jordiska liv känns det extra tungt.

En ung människa som borde fått vakna upp i morgon kommer aldrig mer att få se solen, inte träffa sina kompisar, sin mamma, sina syskon. Varför?

Det finns inga vettiga därför. Vilken förälder vill begrava sitt barn? Naturligtvis ingen! Men ändå händer det igen å igen å igen... Livets berg-och dalbana är inte till för alla att njuta av. En del stiger av redan efter tjugo rundor, andra åker med i över åttio. Det märkliga är att i samma stund du kliver ombord vet du aldrig när din biljett tar slut.

Du vet inte vad som inträffar under din resa. Kommer du att ha tur i livet? Vad väntar på dig runt nästa hörn? Allt är lika höljt i dunkel som graven du ska vila i när det är så dags. Jag önskar så mycket och kan uträtta så lite. Är det inte vad vi alla tänker? Jag vill... men det blir inte alltid som jag tänkt mig och det är inte för att jag inte ansträngde mig tillräckligt, var ödmjuk inför uppgiften, nej, det handlade om ren skär otur. Och så är det för oss alla, vi stretar framåt, vi gör så gott vi kan men ändå når vi helt enkelt inte ända fram. Men det känns så oerhört sorgligt att ta farväl av en alldeles för ung människa, som borde varit med i morgon när solen åter sträcker sina strålar över oss.

Vila i frid.

Ramona

2 kommentarer:

Ann Helena Rudberg sa...

Dystert! Absolut, men jag gillar förklaringen att av någon anledning så har vi ordnat det så. Fast vi inte vet varför. Som Brian L Weiss, som förlorade sin son för att hjärtat var vänt bakofram och kunde inte fungera. Han blev så arg på den vanliga medicinen, att den inte kunde fixa en sådan sak att han har ägnat sitt liv som läkare åt att hela människor på många plan. Stor kram till dig Ramona!

Blondies blogg sa...

Ramona, vilket gripande inlägg! Jag fick tårar i ögonen, men blev samtidigt varm i hjärtat över Dina tänkvärda och fina ord. Tack för att Du delade med Dig av dem!