torsdag 9 februari 2012

I dag för ett år sedan hände det som ingen kan förbereda sig på!

Idag känns det tungt! Idag för ett år sedan gick min älskade mamma bort. Jag har lagt ut den berättelse som jag skrev i samband med hennes kamp mot cancern.  

                                        Ett stort tack till Er alla för att Ni tagit del av vår sorg och stöttat. 
Ramona & Thommy





Bilden är tagen den 21 juni 2010 och det var en härlig dag. Ute Persson, en tysk kvinna, tidigare gift med en svensk man, står i mitten. Min lilla mamma fick uppleva en härlig sommar.

Nu ska jag försöka klä min sorg i ord. I dag reste min mammas syster Gisela och dotter Petra tillbaka till Tyskland. Under fyra dagar har vi varit på Östra Sjukhuset och underhållit mamma.

Hon ligger stilla i sin specialgjorda säng, en säng med en madrass som ska få hennes tunna lilla kropp att inte fyllas med liggsår. Mamma tittar då och då upp på oss med sina mjuka bruna vänliga ögon. Hennes mun ler. Ibland ser vi bara en skåra av ögonen och munnen stängs. Vad tänker mamma? Hon vet att hon snart ska lämna oss, men vad tänker hon där hon ligger? Jag kramar hennes sköra lilla hand och hon kramar den tillbaka. Jag viskar i hennes öra: Mamma jag älskar, du har varit världens bästa mamma. Bara så du vet! Jag smeker hennes gråa hår. Smeker hennes kind. Mina tårar droppar ner på hennes kudde. I hennes ögonvrår ser jag hur hennes tårar sakta tränger ut och rullar nerför hennes kinder. Hon vet, men kan inget göra. Jag vet och jag kan inget göra. Alla vet och ingen kan göra något.

Vi pratar om Tyskland, Polen, gamla släktingar, filmer vi sett, böcker vi läst, namn upprepas, nya namn nämns,vi är allvarliga ibland. Ibland minns vi något roligt, då skrattar vi och mamma ler igen. Sedan är det dags för Gisela och Petra att ta farväl. Då brister det. Tårarna rinner och vill inte ta slut. Jag torkar mammas tårar samtidigt som mina egna förblindar min syn. Vi går och dörren stängs. Hjärtat slår hårt och strupen dras samman. Jag måste kämpa för att inte skrika rakt ut. Jag lyckas. Men tårarna fyller ögonen gång på gång.

Hemma har jag mammas rosetter som hon alltid har i håret. Jag lägger dem i mina händer, kupar händerna, drar in hennes doft. Dofterna ger mig fina minnen. I morgon ska jag återigen hålla mamma i handen. Återigen undra vad hon tänker på och sörja. Vi vet att, men inte när. Sorgen gör ont, ondare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.


Ramona

Söndagen den 23 januari 2011

Idag höll jag mamma i handen och läste högt ur Jerry Seinfelds roliga bok, "Seinologi", mamma log. Innan Thommy gick iväg böjde han sig över mamma, klappade henne på kinden, och sa: Du har varit en fantastisk svärmor, varvid mamma klappade honom på kinden, log och sa: Du har också varit en jättefin svärson. Sedan satt jag kvar och läste högt för lilla mamma en timma eller så, och innan jag gick kramade vi varann, och mamma sa att jag inte skulle vara ledsen, men hon visste inte om hon skulle orka vara kvar till i morgon. Det gör inget svarade jag, vi ses igen någon annanstans, kanske om 25 till 30 år, då log hon. Med tårar i ögonen lämnade jag hennes sal, men också med en tacksamhetens tanke att vi har fått den unika möjligheten att ta farväl, alla har inte ens den ynnesten, vilket är värt att minnas, även i en stund så svår som denna.

Ramona

Idag är det tisdag den 25 januari och jag har varit uppe sedan 08.00. Det låter kanske inte tidigt, men lägger man sig vid 01.30 blir det tidigt. Jag var hos mamma igår och ska snart åka till henne igen. Vi väntar på en plats på hospice, vård i livets slutskede, och minnena rullar i mitt huvud, som en film utan slut. Det värsta är när jag tänker på ordet "aldrig mer" och tvingas inse, att mamma aldrig mer kommer att vara med oss på Tjörn, med mig i trädgården och dra ut ogräs, plocka jordgubbar eller plantera potatis, ligga och sola på altanen och dela en campari soda med mig. Jag avskyr verkligen ordet "aldrig". Jag vill också än en gång passa på att tacka för allt stöd jag får. Delad sorg är halv sorg.

Ramona

Tisdagen den 25 januari 2011 klockan 16.11

Har precis kommit hem, efter att ha varit hos lilla mamma. Idag orkade hon sitta uppe i en stol en stund, jag höll hennes hand och idag hade hon önskat sig glass, kaffe och pannkaka. Pannkakan var alldeles för torr, men jag fyllde skeden med kaffe och glass, mamma tyckte det var gott. Och idag fick mamma en plats på hospice. Det ligger i Lunden, högt uppe på en kulle med vacker utsikt över Örgryte. Där ska jag också vara i morgon. Idag vågade jag fråga vad hon tänker på när hon ligger här. Hon svarade: Allt. Menar du din barndom, på när vi var små, och på Gösta? Hon nickade med slutna ögon. Jag borstade hennes hår och jag känner att hon tycker om det.

Ramona



Onsdagen den 26 januari. Idag kom mamma till hospice i Kålltorp

En gång var vi alla unga och vackra, fyllda av drömmar om hur livet skulle bli. Ibland är det lätt att glömma bort att den lilla gråhåriga kvinnan som sitter i sin stol och har svårt att hitta orden en gång sparkade av sig skorna och drog loss i en jitterbugg. Men så var det! Tiden går så fort och det vi borde ha hunnit hann vi ibland inte med, ibland gjorde vi det. Jag ska sitta vid min lilla mammas sida varje dag och ge allt vad jag kan av minnen och värme, för jag älskar henne så.

Ramona

Torsdagen den 27 januari

Idag blev en bra dag. Mamma hade suttit uppe och när jag kom med mitt skissblock under armen blev hon glad. Under tiden som jag tecknade, ( började med en björk i tidig vårsprickning) låg hon och snusade och snarkade till och med ibland. En och en halv timma senare vaknade mamma och ville se. Sedan började hon prata om ett program hon hört på radion. Vi kopplade in telefon! Och när jag kom hem på eftermiddagen ringde jag till henne. Det tog ett tag innan hon svarade och jag blev orolig, men anledningen var att mamma satt och åt en smörgås! Nu har jag kokat buljong på kyckling och tar med mig det i morgon. Idag var det inte bara en vacker solig dag, utan också en underbart kärleksfull och härlig dag.

Ramona

Fredagen den 28 januari

Idag hade jag med mig en GT till mamma, som hon började läsa, men somnade mitt i. Men det var en bra dag. Mamma åt buljongen och gillade det, och även en konserverad persika med grädde, sedan pratade vi lite, kramades och därefter var hon trött. Personalen är fantastisk. Ljuvligt empatisk. Tack för att Ni finns. Det kan inte vara enkelt att arbeta med palliativ vård, men Ni gör det och dessutom med hjärtat.

Ramona

Lördagen den 29 januari

Önskas vin till maten? Det var frågan mamma fick när Karin kom med matbrickan. Våra blickar möttes och mamma fnittrade! Ja, tack, svarade mamma. Jag blev positivit överraskad och frågade om det var något speciellt med just idag. Nej, vi brukar köpa in och ha över helgen, svarade Karin. Så det är okej om jag köper vin till mamma och även Jägermeister, som jag vet att mamma gillar att få i ett snapsglas någon gång då och då. Javisst, sa Karin och återkom med ett glas rödvin. Och idag lockade jag mamma till skratt när jag berättade om en episod från Solsidan. Den när Fredde föreslår escados som marknadsekonomisk lösning på hemarbetsfördelningen och Felix Herngren i sin roll bumpar på och får betala 1000 escados för naturlivet. Då skrattade mamma gott! Härligt att få känna att livet trots sin skörhet är så vackert.

Ramona

Söndagen den 30 januari.

Starkast är kärleken. Idag var Thommy och även Gun-Britt, som är Thommys syster, min svägerska med på besöket. Mamma blev jätteglad att se oss alla. Det var som om kärleken från oss gav henne styrka. Hon var med oss i tanke och tal under två timmar, sedan var hon trött. Men när vi gick fanns en glöd och lyster i mammas ögon och ett leende på hennes läppar. Kärleken är den finaste gåva vi människor fått och vad är väl vackrare än att få dela den med andra?

Ramona

Måndagen den 31 januari

Mamma är trött. Idag hade hon duschats. Det görs i en specialbädd, patienten ligger och tvättas. Hennes mjuka vackra gråa långa hår låg draperat runt hennes lilla vackra ansikte, men mamma vill inte ha håret så, hon vill ha det i en fläta. Efter maten, som hon idag åt i sängen, inte sittande i stolen, gjorde henne utmattad. Jag passade på att borsta hennes hår efter maten och göra en fläta. Därefter ville hon vila. Jag satt kvar ytterligare en stund och strök henne över håret. Pussade henne på munnen med orden: Jag kommer i morgon igen.

Ramona

Tisdagen den 1 februari

Jag känner mig så hjälplös. Under alla år som jag arbetade inom vården mötte jag döden många gånger. Både unga och gamla höll jag i handen när de dog, tvättade dem och mötte gråtande anhöriga. Men nu är det jag som är anhörig och jag känner mig fullständigt hjälplös. I morgon ska jag få en folder som är utformad för anhöriga i min situation. Det ska bli skönt att läsa och se om den kan ge mig den frid som jag vill att min mamma ska känna när hon svävar över till andra sidan.

Ramona

Onsdagen den 2 februari.

Jag fick med mig en liten bok från Hospice idag. Den heter "Livets sista tid" skriven av Ulla Söderström. Jag grät när jag läste den. Och jag vill dela med mig några rader ur den:

Det sista steget

Vi människor har i alla tider haft olika bilder av övergången mellan liv och död. Många handlar om att vi ska resa över en flod eller ett hav till det land vi ännu inte känner.

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du att någon vid din sida säger " Nu har hon lämnat oss".

Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.

Så ska jag försöka se på det när jag ser mamma lämna sin hamn.

Ramona

Torsdagen den 3 februari.

Det är svårt att prata om döden med den som är på väg till andra sidan. Det har jag fått uppleva under de här dagarna. Varje gång som jag är hos mamma undviker jag frågan som jag egentligen vill ställa: Är du rädd för döden mamma? Jag tycker frågan känns så hård. Den är så slutgiltig. Mamma vet att hon ska dö, så mycket vet vi båda två, men vi vill inte prata om det. I alla fall vågar inte jag prata om det. Jag är rädd för att jag ska bryta ihop, skrika och gråta som en galning. Det är inte vad jag vill att mamma ska se. I dag trodde jag flera gånger att mamma skulle lämna sin hamn och segla iväg, men hon sov. Det enda jag förstår när jag ser på mamma är att hon inte har ont och är lugn. Men just nu gör lugnar detta inte mig. Inom mig har jag ett kaos som inte vill försvinna.
Ramona

Fredagen den 4 februari

Idag när det ringde på förmiddagen från Hospice blev jag alldeles blank i hjärnan. Men än finns mamma kvar bland oss, däremot har hon fått ytterligare problem, nu med magen. Sköterskan som ringde berättade att de skulle ge mamma mild narkos och försöka lätta på trycket i magen och därför var det bättre att jag väntade kvar hemma. Klockan 14.30 ringde jag och fick beskedet att det inte gått så bra, men att mamma nu sov så djupt att det inte var någon idé att jag åkte mina 12 mil. Nu sover hon också och trycket har lättat en smula, och i morgon ska jag ringa igen och troligen åka ner till mamma. Stackars lilla mamma. Som om inte det var nog med det hon redan lider av!

P.s Jag tittade på det jag lagt ut på Youtube och till min glädje hittade jag den här filmen som är från midsommarafton 2010. Det känns märligt att se filmen med mamma men ändå gör den mig glad och sorgsen på samma gång. D.s




Ramona


Söndagen den 6 februari.

Vad man har gjort sig förtjänt av och vad man får, är två helt skilda ting.

Natten till lördag morgon avled Lena Nyman, storrökare och glad i sprit under hela sitt liv. Var det därför hon fick kol? Ja, högst troligt, men var det dödsorsaken? Lena Nyman blev 66 år och i en artikel av Cecilia Hagen, skriver hon att hon hade önskat att Lena Nyman slutat röka för 29 år sedan då Cecilia träffade henne. Hade det gjort skillnad? I tidningsartikeln nämns också att 3 000 människor dör varje år i sviterna av rökning. Men alla de andra cirka 70 000 som också dör varje år, vad dör de av? Min mamma slutade röka för 43 år sedan och har aldrig tagit ett bloss sedan dess och började inte röka förrän hon var över 20. Hon har slitit i hela sitt liv, ätit hälsosamt, motionerat lagom, (inte som träning inför ett maratonlopp) men vad hjälpte det? I natt låg jag över från lördag till söndag och pysslade om mamma, som vid många tillfällen är klar och förstår vad jag pratar om. En annan patient fick ynnesten att slipa lida och seglade inatt iväg till okänd hamn. Jag hoppas färden gick bra. Min mamma är med på passagarerlistan, dock är dag för avgång ännu okänd.

Ramona

Måndagen den 7 februari

Min dröm om en vacker ålderdom för mamma gick i kras. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig själv sitta vid min mammas dödsbädd, hålla hennes spröda lilla hand och maktlös se på hur hon sakta tynar bort i en ålder av 77 år. Mamma som var så full av liv för bara sex månader sedan. Nu hör jag att varje andetag dras med viss plåga. Ansiktet är stramt och de få droppar vatten som trillar in i hennes mun sväljs med stor ansträngning. I dag läste jag högt för henne ur en av hennes dagböcker. Det var berättelser som var fyllda av både glädje och sorg. Jag tackar också Alexander Graham Bell för uppfinningen av telefonen. Jag ringde upp mammas syster Gisela i Tyskland och lade luren till mammas öra. Hon lyssnade och då och då lyckades mamma väsa fram ett "ja" och nickade. Kanske var det sista gången mamma fick höra sin systers röst. I min dröm skulle mamma sitta i en gungstol vid 90 års ålder omgiven av syrener, läsa en av hennes älskade skvallertidningar och dricka te. En dag skulle bara tidningen glida ur hennes hand och hon skulle få somna in. Det var min dröm för min mamma.



Ramona

Tisdagen den 8 februari.

Dialog med personalen på Hospice är livsviktigt.

Idag när jag var hos mamma, höll henne i handen, smekte hennes panna och pratade, frågade jag om hon ville ha vatten. Ingen reaktion. Jag tog pinnen med tussen, doppade den i skålen med vatten och lade den mot hennes läppar. Hon öppnade inte munnen, och har inte gjort så på flera dagar. Jag satt hos henne i flera timmar och på vägen hem i bilen slog det mig plötsligt. Tänk om hon dör av törst? Att hon lider av att inte få vatten? I lördags när jag låg över till söndagen, drack hon några droppar med stor möda, kunde detta vara något som gör henne än mer illa än vad det redan är? När jag kom hem ringde jag omedelbart till Hospice och berättade om min ångest över att mamma inte ville ha vatten. Sköterskan berättade då att vissa patienter i livets slutskede helt enkelt inte vill ha vatten och sätter man dropp kan man förvärra lidandet på dessa patienter.

Då mindes jag plötsligt min tid som sjukvårdsbiträde. Vi hade också haft patienter som girigt sög i sig vattnet från tussen, medan andra knep ihop och inte ville ha. Jag är glad att vara en frågvis person, för det är högst troligt att jag som anhörig har mer ångest än mamma. Innan jag lämnade mamma sa jag, att i mitt nästa liv vill jag bli en örn, en vacker mäktig havsörn, och att jag hoppades att mamma också blir havsörn så hon kan sväva över mig, flyga högt och vart hon vill.

Ramona
Ps. Idag ska jag lyssna på Karlavagnen i P4 21.40 med en av mina favoriter Kjell Peder och ämnet är: Har du nyligen förlorat en förälder eller annan närstående person.D.s





Min älskade lilla mamma, Christine Hanne-Lore, fick idag klockan 19.00 plats på båten över till andra sidan. 
Vi saknar och älskar Dig lilla mamma och svärmor oerhört mycket.
Ramona & Thommy 



Det har gått 365 dagar men saknaden finns där som ett hål som inte går att fylla.Vi lever med det, som så många andra och minns de fina stunder vi har haft!

Ramona & Thommy

6 kommentarer:

Ann Helena Rudberg sa...

Jo så är det med sorg och du beskriver det så fint. Ha det så gott i dag ändå!

Yvonne sa...

Jag läste din dagbok den var underbar. Tiden går så fort det är i år 17 år sedan Bertil dog. När det börjar närma sig den dagen (21 mars) så tänker mycket. Hur mycket man önskade att man fått uppleva tillsammans.Att han kunde fått vara stolt över Lars som lyckats i livet. Han fyller 31 år imorgon.
Många kramar till Dig och Thommy <3

\majja sa...

Hej Ramona,
Det känns nästan dumt att skriva en kommentar av min sort i det här inlägget, så jag beklagar först och främst sorgen på din mammas minnesdag..

MEN, å andra sidan ville jag bara berätta att jag idag hittade din bok "Dyrbar kärlek" för nedladdning och det är med stor spänning jag ska ge mig på att lyssna.
TACK för att du har delat med dig! :)

Ramona Fransson sa...

Hej Ann Helena

Tack!

Ramona Fransson sa...

Hej Yvonne

Ja, det är ett hål som för alltid förblir tomt. En människa betyder oändligt mycket för en person och kanske inte lika mycket för någon annan. Så är det och så kommer det alltid att vara. En del av det vi kallar "livet" som inte alltid är vad vi önskar men ändå blir en del av oss.
Tack!

Ramona Fransson sa...

Hej Majja

Det finns ingenting som är dumt i ett liv som fortfarande pågår, man gör vad man kan och att få läsa att du just tankat ner Dyrbar kärlek, som är min debutbok, lyfter min sorg till glädje för ett ögonblick och det är just de ögonblicken som gör att livet blir ljust.
Tack!