När jag satt och skrev min första roman för snart 15 år sedan (den hette ”Gömda”) märkte jag plötsligt hur hårddisken på bordet bredvid mig liksom skakade. Jag fick stickningar och domningar i händerna av den, ungefär som när man håller alldeles för länge i något som vibrerar.
Jag köpte en lång kabel och ställde in hårddisken i en garderob. Stickningarna i händerna upphörde och jag glömde bort alltsammans. Ända tills jag, något år senare, satt och skrev manus på en tv-station i Luleå. Med ens märkte jag att både händerna och ansiktet domnade av. Jag gick en sväng på redaktionen, försökte väcka liv i mina
avdomnade fingrar och läppar och satte mig sedan för att skriva igen.
Då fick jag syn på hårddisken. Den var placerad precis framför mig, framför tangentbordet, under bildskärmen. Jag flyttade den och besvären försvann, och efter det såg jag till att sitta långt från alla hårddiskar.
Ett par år senare satt jag skrev nästa roman, ”Sprängaren”, och märkte sakta hur golvet började gunga. Det kantrade helt enkelt, särskilt när jag ställde mig upp efter ett längre skrivpass. Ibland snurrade hela världen. Jag blev extremt illamående, det hände att jag ramlade. Att stå upp och blunda var det inte tal om.
Givetvis gick jag till doktorn. Inte bara en, utan flera.
En virusinfektion på balanssinnet,
gissade någon. Whiplash, sa en annan. Jag testades för borrelia och hjärntumör och högt blodtryck, men vartenda prov var
perfekt. Jag var kärnfrisk.
– Spring en mil i skogen tre gånger i veckan i ett år. Är du inte bra då får du äta Prozac, sa den siste jag gick till. (Den siste, inte för att besvären försvann utan för att jag gav upp).
Hela vintern och våren var jag sjuk. Men så, under en lång semester på Irland, blev jag frisk. Världen slutade gunga och illamåendet försvann.
När semestern var slut satte jag mig, full av tillförsikt, vid datorn för att skriva min nästa bok, ”Studio sex”.
Två timmar senare hade jag full sjögång igen. Det var då jag fattade. Det var datorn som gjorde mig sjuk.
Insikten var förfärlig.
Försäkringskassan klassade mig som arbetsskadad och utredde åtgärder för min framtid. Sjukpensionering var den troligaste.
Själv mådde jag bättre så snart jag stängt av datorn. Jag skaffade en gammal skrivmaskin, och på den skrev jag första halvan av ”Studio sex”.
Sedan kom Försäkringskassan tillbaka med ett
erbjudande: jag kunde få prova en särskild bildskärm, specialbyggd av en expert, som inte gav några elektroniska eller magnetiska växelfält.
Det fungerade. Jag letade upp och tog hjälp av andra experter.
Det visade sig att hela vår fastighet i Stockholms innerstad var ett inferno av vagabonderande strömmar och elektromagnetiska fält. Vi hade kunnat flyga hem Apollo 13 på dem.
Jag ansökte om handikappbidrag från Stockholms stad för en elsanering av vår fastighet. Tjänstemännen på kommunen meddelade kort att elfält inte var något
problem och några åtgärder för att ta bort dem inte behövdes.Vad konstigt, svarade jag. Varför har ni då utfört en exakt likadan elsaning i era egna lokaler, så sent som för en månad sedan?
Ridå.
Kommunen betalade, jag blev frisk i stället för sjukpensionär, och tre månader senare började plötsligt ”Sprängaren” att sälja i sanslösa mänger.
Än i dag elsanerar jag alltid mina hus, fast nu betalar jag själv så klart. Alla mina datorer är strålsäkrade och min mobil har det lägsta SAR-värdet på marknaden.
Nu kommer jag till den cyniska poängen: Myndigheterna är oerhört medvetna om farorna med de elektriska fälten. Man är mycket noggranna att fälten ska elimineras – men inte när det gäller människor, utan bara djur.
Mer om det en annan gång.
3 kommentarer:
Hon har väl kommit in i övergångsåldern.
Leroy
Liza skrev som bekant flera krönikor än så i augusti 2008. Men om elallergi har hon skrivit även 25/4 2010 och 14/12 2008 så det kanske är något av en mindre hjärtefråga för henne.
Skicka en kommentar