Uuuh... så dum jag kände mig...

Charlie Chaplin har alltid tillhört en av favoriter och Thommy och jag fick honom som bröllopspresent av mamsen och papsen.

De hade sökt länge innan de fann just det här lysande exemplaret. Och det var just det: Lysande!

Lampan, som drivs med specialbatterier och solceller, hade inte funkat på ett tag. Så för en månad sedan tog jag med mig lamphatten till el-affären på Linnégatan och köpte nya batterier.

När jag kom hem satte jag i de nya och under hatten finns en on/off knapp. Jag prövade att ha den på on, det hände inget! Jag prövade att ha den på off, det hände inget! Lampan förblev mörk.

Kvinnan, som servade mig i el-affären med de nya batterierna, hade sagt att händer det inget får du gärna komma tillbaka, vilket jag gjorde idag.

Två unga killar stod bakom disken. Jag förklarade för dem varför jag var där och bad dem titta på lamphatten. Den ene killen tittade och sa: Ja, men du har ju satt in batterierna åt fel håll!

Därefter tog han ut dem, vände och tryckte in dem på nytt. Jag kände mig urfånig! Men också tacksam för att de varit gulliga och hjälpt mig. När jag stoppade ner lamphatten i min dramaten, ( måste alltid ha den, orkar inte bära nåt tungt.) tändes lampan omedelbart. 


Ja, så nu väntar jag på att det ska bli mörkt och att Charlie lyser upp för oss lite mer än tidigare...

Ramona