Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

tisdag 16 oktober 2012

Sorgband och sorgflor. Vart tog det vägen?

Jo, men det finns ju, säger säkert någon. Fotbollslagen har det ju ibland!

Visst, kollektiv sorg, svarar jag då. Men den som är ensam i sin sorg bär idag nästan aldrig sorgflor eller ett sorgband.

Förr i tiden var det något man såg så gott som varje dag, men det verkar som om det försvann i samma ögonblick som de klämkäcka författarna/föreläsarna gjorde entré och uppmanade oss att "Söka lycka, framgång och glädje i livet!"

Nej då, det är inte alls fel med ovanstående ord, men i varje normal människas liv kommer inslag av sorg. Ens mamma eller pappa avlider. Eller ens syster, bror eller barn dör och det verkar som att så fort begravningen är överstökad, ska den sörjande omedelbart ta upp sitt liv, som om ingenting hade hänt. Tillbaka till jobbet, till det sociala livet, till det nya modet osv...  Alla sörjande har ju inte möjligheten att sitta i TV och berätta om sin sorg. Inte heller använder alla de sociala medierna för att underrätta sina vänner och bekanta om hur de mår. Alla kanske inte ens vill berätta öppet om sorgen, men med ett sorgband berättar de utan ord!

Personligen tror jag att många människor hade upplevt en stor lättnad i att öppet få visa sin sorg genom att fästa ett sorgband på sina kläder. Om jag hade kommit till kassan på ICA och där mötts av en person med ett sorgband, hade jag automatiskt varit återhållsam och visat vördnad.

Idag har vi rosa band ( vi visar att vi stöttar bröstcancerinsamlingar), blåa band ( vi stöttar prostatacancerinsamlingar), och även andra pins som visar vad vi tycker och vad vi inte tycker om. Så varför inte återta rätten att visa sin sorg?

Få människor kan idag vara sjukskrivna i månad efter månad "bara" på grund av sorg. Samhället ( läs de politiska lagstiftarna) förväntar sig att vi efter begravningen snabbt ska studsa tillbaka till jobbet och le så munnen spricker. Lycka, lyckas, framgång och glädje är vad som förväntas att vi ska prestera, utan paus... Det är omänskliga krav! Livet är en berg-och dalbana ingen jävla motorväg!

Ramona

6 kommentarer:

Anonym sa...

Mycket bra skrivet, sorg är det så många bottnar på och det där du nämner om att man skall vara sjukskriven ett tag och sedan back in business kanske har gjort det svårt att bära ett sorgband, själv har jag inte sett det sedan jag var liten och då frågade jag vad det var och den gamla farbrorn berättade om sin fru. En fin gammal gest som tydligen gått förlorad.

Anonym sa...

Mycket bra skrivet, sorg är det så många bottnar på och det där du nämner om att man skall vara sjukskriven ett tag och sedan back in business kanske har gjort det svårt att bära ett sorgband, själv har jag inte sett det sedan jag var liten och då frågade jag vad det var och den gamla farbrorn berättade om sin fru. En fin gammal gest som tydligen gått förlorad.

Verutschkow sa...

Sorgkanter under naglarna är i alla fall inte avskaffade än så länge ...

Verutschkow sa...

Sorgkanter under naglarna är i alla fall inte avskaffade än så länge ...

Anonym sa...

Jag skulle vilja få reda på var sorgflor kommer från egentligen. Det är ju en typ av slöja och inom alla tre religioner har det varit/är det norm att bära slöja som gift kvinna. Anledningen var att en kvinnas hår betraktades som en sexuell symbol alltså något farligt och fördärvligt som kunde fresta männen. Nyblivna änkor var kanske tvingade att bära sorgflor en viss tid efter mannens bortgång för att visa att de inte fick gifta om sig för nära inpå makens bortgång. Många kulturer verkar ha ett sorgeår för att hedra mannen innan de får gifta om sig. Sorgfloret har kanske försvunnit allteftersom kulturen förändrats och de sociala reglerna förnyats. Bara en liten tanke som dök upp... =)

Ulrika Ehrensvärd sa...

Fint inlägg! Jag delar din uppfattning.