Expedition Robinson i Sverige var den första tegelstenen i ett hat-bygge som byggt hatmuren....

Minns du den första Expedition Robinson? Den gick i Sveriges Television 1997 och pågick i samma kanal fram till 2003. Helt plötsligt kom ett program i TV där det blev legitimt att prata skit öppet om en person i teve på bästa sändningstid och att rösta ut någon du inte gillade.

Han som kom på den här serien heter Charlie Parsons och faktum var att ingen i Storbritannien trodde på idén. Men Strix Television gjorde det och blev först i världen med att producera programmet. Bakom Strix på den tiden stod bland andra Robert Aschberg. Han var en av grundarna till Strix och nådde succé med just det programmet.

Sinisa Savija var den första i världen som deltog i programmet Expedition Robinson och som efter att ha blivit först i världen med att bli utröstad tog sitt liv genom att lägga sig på pendelspåret. Behöver jag berätta om hur många spaltkilometer det skrevs om programmet? Efter att Expedition Robinson gjorde entré i mediavärlden kom det ena såpprogrammet efter det andra. De fullkomligt staplades på varandra.

Och idag tror jag knappt någon ens har räkningen på hur många de har varit eller är.

En del har gjort sig en strålande karriär genom dessa såpor, andra har förstört sina liv, men produktionsbolagen har skrattat hela vägen till banken.

Har Robert Aschberg samvetskval och stöttar Expo på grund av det här? Inte vet jag, men ingen har ställt frågan, så vitt jag vet.

I samband med att dockusåporna gjorde sitt intåg i svensk television ville produktionsbolagen ha uppmärksamhet och det i sin tur betydde reklamintäkter, vilket gjorde att media skrev artiklar efter artiklar om bröstoperationer, våldsamma gräl, otrohetsaffärer, snabba grundlösa förlovningar och slagsmål. Som de älskade slagsmål...

Ni minns väl Robinson -Robban som gjorde allt för att bli återanvänd i media. Han och en tjej fejkade en våldtäkt, allt för att bli omnämnda i media. Och det lyckades. Dessutom var han en av dem som fick vara med i den slutliga uppgörelsen av Expedition Robinson. Ja, och på den vägen är det. Hatet lät inte vänta på sig. Det var en tsunami av hat som vällde över de flesta dokusåpa artister. De kallades B-skådisar eller C-kändisar. Men en och annan bloggare blev uppmärksammad i gammelmedia och därmed var succén ett faktum.

De flesta inom dagens media med makt har klättrat uppför en stege. Ibland hade stegen en stinkande massa men det hindrade inte klättrandet. Peter Settman och en del av hans vänner startade ett sms-låneföretag som plockade in tusentals med kronor och han gnussade gulligt med SVT:s VD Eva Hamilton på bästa sändningstid i det populära programmet Utse Sveriges bästa dansband. Och visst är Peter Settman duktig som programledare, men det frångår inte att han sög ut andra mindre lyckade människors önskan genom sms-lån med flera tusen procents ränta på lånen.

I Sverige i dag finns en mängd människor som känner varandra och inte minst känner de till deras svagheter och klavertramp. Det är lite som i en maffiafamilj. Du vet vem du talar med och vem du gör affärerna med.

Idag står många journalister i talarstolar runt om i Sverige och pratar om näthatet och hur fruktansvärt det är, men de glömmer en väldigt viktig sak, nämligen att de själva varit en bidragande orsak och till och med uppmuntrade det. Man kan om man vill kalla det för okunskap, men hat är alltid hat i vilken skepnad det än gör entré.

Nu vill många journalister skyffla över ansvaret på Avpixlat eller Sverige Demokraterna och det är att som att dammsuga utan munstycke. Man sopar skiten under mattan och hoppas att det inte syns...

Ställ hellre frågan varför så många människor behöver en bloggsida som Avpixlat, där de kan vara anonyma och många vill rösta på ett parti med namnet Sverige Demokraterna och varför skriver anställda på Migrationsverket under anonymitet på Merit Wagers blogg? Varför är alla så rädda? Den frågan är fan så mycket viktigare. Det är som att ha problem med avloppet, kasta i en Panodil och hoppas på att det löser sig. Det kanske det gör tillfälligt, men man måste, om man vill lösa ett problem, gå till botten med det och därifrån ta tag i det. Och det har jag inte sett någon chefredaktör eller annan journalist med makt våga ta i än så länge. Är journalisterna rädda? Och om de är rädda för vad är de rädda i så fall?  

Ramona