måndag 19 augusti 2013

Idag den 19 augusti 2013 skulle min älskade mamma ha fyllt 80 år!

Mamma på Tjörn på besök hos Ute söndagen den 27 juni 2010
Under flera veckors tid har GT skrivit om Sahlgrenska och missarna när det gäller cancer. Förra året hade Aftonbladet en lång serie i samma ämne.

Ja, min mammas död i cancer kan också räknas in i kategorin "missar".

Personalen som skötte om mamma på onkologen var det inget fel på, tvärtom, men läkarna som hade ansvaret missade grovt.

Anmälde jag detta? Nej, jag orkade inte och vad tjänar det egentligen till? Svaret på det kan jag se när jag läser om ständigt återkommande brister trots att andra drabbade anhöriga har anmält.

Vad händer om en läkare blir fälld? En prick i protokollet, and same business as usual. Jag är övertygad om att på grund av bristen på kompetenta läkare, (tacka eller anklaga läkarförbundet det) får sällan eller aldrig en läkare sin legitimation indragen. Skillnad mot sjuksköterskor, som oftare drabbas av indragna legitimationer.

Jag minns vår sista nyårsafton tillsammans. Året var 2010. Mamma hade svårt att äta, hade gått ner i vikt och det gick tydligt att se döden satt vid hennes sida. Mamma sa att det var tråkigt att inte få uppleva sin åttio års dag. Hon hade alltid önskat att få bli minst åttio. För min del hade jag tunghäfta och visste inte hur jag skulle bete mig. Kunde inte prata om döden även om vi alla visste vad som väntade inom en snar framtid. Kramade och pussade mamma och när Jan Malmsjös röst dånade ut från teven och förkunnade det nya årets ankomst, skålade vi i champagne och önskade varandra ett Gott Nytt År, och man kan ju undra varför man utbrister dessa förhatliga ord i detta ögonblick, när vi alla var medvetna att det inte skulle bli ett gott nytt år.

Jag saknar mamma och även min styvfar, som gick bort 2009, varje dag. Det bara är så. Livet blev annorlunda och det fattas något som inte kan fyllas med annat. Men vi människor måste lära oss att leva med sorgen och saknaden, men inte bygga ett bo för den.

Thommy och jag besöker Askelunden, där både mamma och min styvfar ligger. Det gör vi med jämna mellanrum eftersom, vi inte bor så långt därifrån. Också det är en skön känsla för mig, att jag är närmare dem där än på Tjörn. Många kanske undrar hur det kommer sig att jag har så starka band till min mor och det är en lång berättelse. Men jag har inga barn, umgås inte med någon ur släkten. Mitt liv är mina vänner, böcker och min älskade man Thommy och vofsingen Lina.

Ramona














En ros till dem var från oss.
















En del av Askelunden, som skaparna gjort till ett vackert rofyllt ställe.














Här kan man slå sig ner på bänk och känna närvaron av de man älskat och förlorat.
















Ramona & Thommy

2 kommentarer:

Anonym sa...

Fy fan! Samma skit med Sahlgrenska och din mor som med min mor då. Min mor skulle göra en operation som skulle rädda henne sa de på Sahlgrenska. Sen ringde de och sa att de var tvungna att avbryta operationen för att narkosläkaren hade stuckit hål på henne. Därefter var det försent att göra något. Får många missar och det känns definitivt inte bra.

Leroy sa...

Hade läkarna agerat och undersökt fars höga billerubin värden och annat så hade dom upptäckt att han troligtvis led av Jämtlandsjukan. Hans åldrande från 75 år till 82 skedde i minst dubbel takt och man undersökte aldrig orsak ordentligt.

Hade man tidigt agerat på hans höga värden hade han genom att bli blodgivare kunnat få ett längre liv.

Men det var som läkaren sa om han varit yngre så skulle vi ha försökt hitta en lever att transplantera.

Man saknar de sina som gett så mycket fint till kommande generationer. Tråkigt att en del förhindrar att barnen får goda förebilder och umgås med de äldre och den klokskap och strävsamhet de visat.

Leroy