söndag 17 augusti 2014

"Jag är ju svensk" av Cheko Pekgul & Nalin Pekgul

Cheko Pekgul, frilansskribent och mångårig krönikör i tidningen Kommunalarbetaren. Vann fackförbundspressens journalistpris för bästa reportagetext för sin artikelserie Flickor och pojkar ( 2007)

Nalin Pekgul, sjuksjöterska och var den första muslimen som valdes in i Sveriges riksdag 1994


Det finns ingen enkel förklaring på varför Nalin Pekgul dök upp i mitt huvud för någon vecka sedan. Men när hon väl satt där mindes jag, dels att hon varit ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet och dels varit väldigt rak i sina uttalanden om de fundamentalistiska muslimerna. Och Nalin Pekgul borde veta vad hon pratade om, eftersom hon, en av ytterst få politiker, bodde och var uppväxt i Tensta.

Eftersom jag under flera års tid har undrat vad det är som pågår i Sverige med turbulensen och den förlamande tystnaden kring islamister kontra muslimer och mindes att efter Göran Persson avgång gärna hade sett Nalin Pekgul som ny partiledare för socialdemokraterna, och då hör det till saken att jag aldrig någonsin har röstat på socialdemokraterna vare sig kommunalt eller i riksdagsvalet. Till min stora besvikelse valdes Juholt och resten är historia ... Men vart tog då Nalin Pekgul vägen? Efter att inte blivit omvald till ordförande försvann hon från den politiska arenan. Puts väck! Och enda gången duktiga framåtsträvande politiker "försvinner ett tag" är för att kakburken varit synlig. Att Nalin Pekgul skulle kletat ner sig i den var inte troligt, inte i min värld. Men det skrevs ingenting om Nalin och därmed försvann hon ur mitt medvetande fram tills i förra veckan.

Jag googlade på hennes namn och upptäckte att hon skrivit en bok tillsammans med sin make Cheko Pekgul. Den hade jag inte hört talas om. I och för sig kommer det ut tusentals böcker varje år, men varje gång en känd politiker skrivit en har hon/han suttit (jag gillar inte ordet hen) i någon teve-soffa eller varit med i P4 Extra eller hos Lotta Bromé. Jag hade inte vare sig hört eller sett Nalin Pekgul intervjuas i samband med släppet av "Jag är ju svensk". Sedan läste jag om en annan socialdemokrat som åkt ut ur partiet med buller och bång, Carina Hägg, och vad hade hon sagt och gjort för att detta skulle hända? "Vi måste lära oss att hantera politisk islam. Att se skillnaden på det och religiös islam och vanliga människor som är muslimer. " Slut citat.  

Om exakt samma sak har Nalin Pekgul skrivit i sin bok. Och efter att nu ha läst boken förstår jag att den inte bara innehåller svidande kritik mot socialdemokraterna utan också en rejäl utskällning av vänstern och Alliansen. Samtliga politiska partiers ledare har på grund av en enorm brist på kunskap och naivitet skapat den grogrund som de fundamentalistiska muslimerna har tillförskansat sig. Utan dessa politikers totala klavertramp hade det inte sett ut så som det gör i våra ytterområden och nu även i stora delar av Sverige idag.

Det har inte varit lätt att välja ur boken då jag känner att de allra flesta raderna är mycket viktiga, men jag har gjort ett försök att göra ett urval:

"VÅGEN AV FUNDAMENTALISM I FÖRORTER

Vid frukostbordet frågade vår då sjuåriga dotter om muslimer får sjunga och dansa. Självklart får de det, svarade hennes farbror som var på besök. Bakgrunden till hennes fråga var att en flicka i klassen hade ifrågasatt om hon och hennes kompis var riktiga muslimer eftersom de både sjunger och dansar. Om de fortsätter med det kommer gud att bli ledsen hävdade klasskamraten, varpå vår dotter och hennes kompis hade svarat att deras gud nog blir glad av musik. När flickans pappa sedan kom och hämtade henne hade hon berättat om sina kompisars "skamliga" uppförande. Hennes pappa hade svarat att man kan tolka religionen olika. Flickan och hennes pappa gjorde sin tolkning och den innebar att de inte får lyssna på musik. När vår dotter hade avslutat sin berättelse satt hon tyst en stund och tillade sedan " pappa du skulle ju kunna bli en så där muslim för du tycker inte heller om att sjunga och dansa".
Man kan skratta åt episoden och vara glad över att vår dotter hävdade sin rätt att tolka religionen som hon vill. Samtidigt är vi djupt bekymrade över att så många numera tolkar religionen lika fundamentalistiskt som föräldrarna till vår dotters klasskamrat. Det här är bara ett exempel på hur vi märkte att en intolerant tolkning av islam vann gehör och hotade att begränsa vår vardag.

De muslimska fundamentalisternas inflytande över muslimer i Sverige gynnades av att misstänksamheten mot muslimer ökade efter den 11 september 2001. Många muslimer kände då att européer betraktade dem som självmordsbombare som är beredda att offra allt och alla för sin tro. Följden blev att muslimer upplevde sig och bevisligen blev diskriminerade och illa behandlade. Detta ledde i sin tur till att icke-praktiserande muslimer som tidigare inte hade tänkt mycket på sin religiösa tillhörighet började betrakta sig själva som muslimer för att visa solidaritet med sin bakgrund och motverka stigmatiseringen.

När muslimska organisationer tog kontakt med svenska politiker och myndigheter för att diskutera detta problem blev de mycket väl mottagna eftersom företrädarna för det svenska samhället var väldigt angelägna att visa att muslimerna hörde hit. Problemet var bara att de som ivrigast sökte kontakt var de fundamentalistiska religiösa organisationer som inte representerade den stora majoriteten av muslimer i Sverige. Genom att besöka dessa organisationer gav högt uppsatta politiker samtidigt dem en ställning som det muslimska Sveriges officiella representanter. Detta befästes sedan när de av myndigheterna kunde få generösa bidrag till verksamheten. Politikernas och myndigheternas okunskap om islam bidrog på så sätt till att stärka fundamentalistiska krafterna bland de svenska muslimerna.

För vanliga muslimer blev situationen mycket besvärlig. Det fanns muslimer som försökte varna både journalister, politiker och myndigheter, men ingen ville lyssna eftersom alla var rädda att stämplas som islamofober. Denna rädsla utnyttjades av islamisterna som trakasserade de muslimer som inte ville leva enligt deras stränga tolkning av islam." Slut citat.

 
Är det något som våra politiker ofta åberopar i sina meningar, när de på något sätt blivit kritiserade, är meningen: Man ska komma ihåg att ... och så kommer diverse haranger om vad de minsann gjort för att göra allt så bra som möjligt. Och när man har läst Nalin och Chekos bok förstår man vilket hiskeligt klavertramp högt uppsatta politiker och andra makthavare har gjort. De har i offentlighetens ljus omfamnat fundamentalistiska islamister och överöst dem med bidrag och att nu när gardinerna dragits ifrån, när strålkastarna avslöjat deras okunskap och naivitet, stänger de hellre dörrarna och drar som galna i snöret för att draperiet skall slutas till igen. Och nu till ett annat kapitel i boken:

"ISLAMISTERNA FLYTTAR FRAM SINA POSITIONER I SVERIGE

Bland muslimer i Sverige är det väl känt att Stockholmsmoskén har starka kopplingar till Muslimska Brödraskapet. Detta blev också tydligt när Svenska Dagbladet den 8 juli 2003 uppmärksammade att Stockholm under en veckas tid hade varit mötesplats för Europeiska Islamiska fatwarådet för att ufärda vägledning till muslimer i Europa om hur de ska förhålla sig i aktuella samhällsfrågor. Sheikh Yusuf al-Qaradawi som är en mycket känd ledare för Brödraskapet i Egypten var en av deltagarna. SvD skrev" Någon publicitet om Fatwarådets nästan veckolånga möte kom inte ut från Stockholms moské eller Islamiska förbundet i Stockholm vilket ordföranden i moskén, Ahmed Ghanem förklarade bero på "tidsbrist".

Sheikh Yusuf al-Qaradawi brukar beskrivas som en av Muslimska brödraskapets viktigaste teologer och har numera närmast fått idolstatus genom sina satellitsända tv-program.

När Madeleine Bunting intervjuade Sheikh Yusuf al-Qaradawi för tidningen The Guardian den 29 oktober 2005 uttalade han att det som sista utväg är tillåtet för en man att aga sin fru. Det finns dock lärda muslimer som hävdar att detta avsnitt inte tillåter våld utan handlar om att statuera exempel. Madeleine Buntin noterade vidare att al-Qaradawi blev synbart irriterad när samtalet kom in på homosexuellas rättigheter och västvärldens tolerans för homosexualitet. Al-Qaradawi frågade om västvärlden har givit upp om kristendomen.

Ordagrant: "But of the notorius verse in the Quar´an wich allows for the of wives by their husband. Al-Qaradawi says he accpets it as a method of last resort -though only . His critics within the Muslim community argue that his position has been overtaken by other scholars who believe that closer translation of the verse does not condone physical punishment, but is instead about setting example". Slut citat.


Återigen ser vi ett exempel på hur liten kunskap svenska journalister besitter. I det här läget hade det varit utmärkt om man haft en arabisktalande journalist som hade kunnat delta i det veckolånga mötet och rapporterat inifrån. Jag vill än en gång säga till alla som har ett intresse av det samhället som vi lever i: Köp eller låna boken "Jag är ju svensk" för den är kolossalt läsvärd! Nu till mer från boken:

"POLITIKERNAS ANINGSLÖSHET I MÖTET MED ISLAMISM

Politiska partier som gör anspråk på att företräda medborgarna i en demokrati borde alltid stå upp för de grundläggande demokratiska rättigheterna. Ingen högt uppsatt partiföreträdare skulle besöka den kristna sekten Plymouthbröderna eller någon annan extrem kristen organisation. Men när det gäller muslimska fundamentalister saknas fingertoppskänslan och man förmår inte att skilja agnarna från vetet. Att hamna på fel iftar (måltiden som bryter fastan) som Håkan Juholt och Ewa Björling gjorde kan tyckas vara en struntsak men det får allvarliga konsekvenser. Det sänder en signal till muslimerna att det svenska samhället betraktar fundamentalisterna som muslimernas legitima företrädare. Effekten är tudelad. En del muslimer blir upprörda och tror att det är en medveten strategi från det svenska samhället för att bekräfta bilden av att muslimer är annorlunda. Andra muslimer ser en bekräftelse på att fundamentalisterna är deras legitima ledare som kan försvara deras ställning i samhället. Deras fundamentalistiska åsikter backas ju upp av svenska politiker så varför ska de ifrågasättas av andra muslimer?

Fundamentalisterna nöjer sig inte längre med att bilda islamiska organisationer för att göra anspråk på att representera muslimerna utan går aktivt in i de politiska partierna och strävar efter höga poster. Det har visat sig att partierna, eller åtminstone enskilda företrädare, distrikt och sidoorganisationer, oavsett ideologisk grund, låter sig påverkas av fundamentalisterna, oavsett om det finns någon åsiktsgemenskap med partierna eller inte.

Mehmet Kaplan som tidigare var ordförande för Sveriges unga muslimer blev aktiv i Miljöpartiet och lyckades hamna i riskdagen. Den tidigare ordföranden för Sveriges Muslimska Råd (SMR) Mahmud Aldebe var aktiv först hos socialdemokraterna men övergick sedan till Centerpartiet och på förslag till deras riksdagslista inför valet 2010. Efter ingripande av partiledningen plockades han emellertid bort från listan. Abdiresak Waberi som var ordförande för islamiska förbundet blev aktiv i Moderaterna och är nu riksdagsledamot för partiet. Omar Mustafa som efterträdde Abdiresak Waberi  ( under länken finns Carina Häggs inlägg på hennes blogg om Waberis beteende och moderaternas tystnad. min anm.) som ordförande för islamiska förbundet blev medlem hos socialdemokraterna i Stockholm 2010 och gjorde kometkarriär. Först valdes han in i Stockholms arbetarkommuns styrelse 2011 och därefter valdes han in till socialdemokraternas partistyrelse 2013. Han tvingades dock välja om han ville fortsätta som ordförande i islamiska förbundet eller ha en post i socialdemokraternas partistyrelse vilket ledde till att han valde att lämna socialdemokraterna.
I efterdyningarna av den debatt som sattes igång våren 2013 med anledning av S-kongressens val av Omar Mustafa till partistyrelsen kunde man få intrycket av att man inte samtidigt kan vara troende muslim och socialdemokrat. Men socialdemokraterna var det första politiska parti i Sverige som hade troende muslimer i riskdagen och partistyrelsen. Det är därför absurd att hävda att det Socialdemokratiska partiet inte skulle tillåta troende muslimer att ha förtroende uppdrag. Däremot hade Stefan Löfven rätt när han sade att det är oförenligt att företräda Islamiska förbundet och samtidigt ha en ledande position i socialdemokraterna. Anledningen är att Islamiska förbundet tillhör en internationell islamistisk rörelse under ledning av det Muslimska Brödraskapet i Egypten ( som numera är förbjuden i Egypten min anm.) De strävar efter att införa sharialagar från 600-talet i muslimska länder och att lagarna dessutom ska tillämpas på europeiska muslimer. Det skulle innebära att den kvinna i Sverige som vill kalla sig muslim samtidigt avsäger sig rätten att bestämma vem hon ska gifta sig med eller att få vårdnaden om barnen efter en skilsmässa. Slut citat.


Ju mer jag läste Nalins bok desto mer tror jag mig börja förstå varför hon inte längre är med i politiken. För varje gång som Nalin skulle ha öppnat munnen, särskilt nu under valtider, och nämnt något av det hon skrivit skulle alla de politiker som hon nämner i boken och även de som vet med sig själva vilka grava  misstag de begått, känna sig som de idioter de faktiskt är. Och naturligtvis finns ju rädslan för att varje stavelse i den här boken och om det Nalin pratar om skulle ge en röst till Sverigedemokraterna. Så med andra ord gör de politiker som redan gjort oreparerbara fel, ett nytt lika vansinnigt fel igen! Sedan när blir två fel ett rätt? Jag har också undrat över varför Nyamko Sabuni slutade hos Folkpartiet. Dessutom tyckte jag att hon gjorde ett kanonjobb trots det motstånd som jag har förstått att hon hade. Nyamko Sabuni var ju som bekant integrations och jämställdhetsminister. Och orsaken till att Naymko bestämde sig för att lämna kanske var den här som Nalin berättar om i boken:

"ALLMÄNHETENS VILSENHET

Genom att ge sitt demokratipris till den förra nederländska parlamentarikern Ayaan Hirsi Ali bidrog Folkpartiet till att legitimera hennes islamofobiska åsikter. Ayaan Hirsi Ali föddes i Somalia 1969 och när hon var åtta år flyttade familjen till Saudiarabien. Familjen bodde också en kort tid i Etiopien och till sist hamnade de i Kenya. Ayaan Hirsi Ali har själv berättat om hur djupt religiös hon var och att hon ville bli jihadist under under den tid hon bodde i Kenya. Hennes pappa var somalisk politiker som inte alls var troende och när hon var 23 år bestämde pappan att hon skulle gifta sig med en man i Kanada. Under en mellanlandning i Tyskland på väg till sin blivande man rymde hon och hamnade till slut i Nederländerna. I sitt nya land blev hon ateist och stark förespråkare för de europeiska upplysningsidéerna. I början av 2000-talet blev Ayaan Hirsi Ali uppmärksammad för sina hätska och generaliserande uttalanden om muslimer som ledde till flera moskébränder och attacker på muslimer. Ayaan Hirsi Ali hävdar fortfarande att islam och demokrati inte går att förena och kallar islam för ett virus som måste bekämpas likt sjukdomen tyfoidfeber. Liberalerna tyckte dock att hon hade rätt i att något måste göras för att anpassa islam och den muslimska kulturen till dagens moderna samhälle. När hon uttalade sig för minaretförbudet i Schweiz 2009 dalade hennes stjärna  dock även bland liberalerna.
  
Visst finns det skäl att reformera islam om religionen ska fungera som ett stöd för de troende i ett modernt mångkulturellt samhälle. Det är någonting muslimer borde diskutera mer och i slutändan var och en förhålla sig självständigt till. Men vi förstår inte vad Ayaan Hirsi Ali menar med den muslimska kulturen som en enda sammanhållen kultur. Det finns uppskattningsvis 1,5 miljarder muslimer i världen. Islam är den dominerande religionen i länder med vitt skilda kulturer, språk och historier, från Marocko i väster till Indonesien i öster. Dessutom finns det muslimska minoriteter i snart sagt alla jordens länder. För befolkningen i Turkiets byar är kulturen i Istanbul lika främmande som den i Stockholm och för befolkningen i de kurdiska byarna är turkiskan lika främmande som svenskan. Skiljelinjerna går inte bara mellan moderna storstäder och traditionell landsbygd. Traditionella kurdiska gifta kvinnor i byarna som inte kan tänka sig att visa sig barhuvade skulle nog inte anse sig tillhöra samma kulturkrets som kvinnor på landsbygden i Bangladesh i deras färgsprakande saris och bar mage. Vår tolkning av religionen är färgad av våra olika kulturella bakgrunder. När svensk media försöker ge en enhetlig bild av islam är det därför lika befängt som att ge en enhetlig bild av kristendomen. Skulle vi fråga en rysk ortodox präst som aldrig satt sin fot i Sverige om hur kristna tänker skulle inte många svenskar känna igen sig. Om man vill beskriva islam på ett rättvisande sätt så måste man också sätta sig in i de olika kulturer och olika religiösa inriktningar som muslimer representerar, När man försöker förstå en speciell händelse eller beskriva enskilda människors bevekelsegrunder så hamnar man lätt fel om man använder en schablonbild av religionen som en allt överskuggande förklaring.

Det är inte bara politiker, journalister och icke-muslimer som behöver få insikt i vidden av olika muslimska trosuppfattningar. Även unga muslimer i Europa som inte känner till den strid som alltjämt pågår mellan fundamentalisterna och de sekulära muslimerna i de muslimska länderna behöver få veta att det finns många olika sätt att förhålla sig till sin religion. Om ungdomarna fick hela spektret av åsikter klart för sig skulle Ayaan Hirsi Ali och Tariq Ramadan framstå som de ytterlighetsfigurer som de är och inte de enda alternativen.

Många unga muslimer lockas av islamisternas budskap att västvärlden utnyttjar och kränker muslimerna. De menar att endast religionen kan ge styrka att slå tillbaka mot förtryckarna. Samtidigt har fundamentalisterna målmedvetet arbetat för att deras anhängare ska smälta in i de europeiska samhällen de lever i. I det avseendet har de mycket gemensamt med Livets Ords anhängare. Många har studerat och förstår att uttrycka sig väl och precis som Erik Axel Karlfeldts diktgestalt kan de tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin. Därtill behärskar de anslagsprosan till fulländning. Vad ont skulle väl kunna utgå från sådana välartade unga män och kvinnor. Slut citat.     

Det finns så otroligt mycket bra i varje rad på dessa 159 sidor men det känns inte rättvist att beskriva hela boken med några få rader. En sak som jag måste skriva om är kapitlet med det som i Sverige så fint har kallats "Fria val" att få starta friskola för förskoleelever och vårdcentraler. Visst låter det fint med det fria valet av skola och vårdcentral med mera för barn och vuxna. Men faktum är att efter att det startats fria (religiösa) skolor och även vårdcentraler så har just friheten för flickor avskurits helt. Unga flickor som tidigare gick i skolor där inte lärare hade någon särskild trosuppfattning eller i alla fall inte påverkade barnen med den, kunde då om det var något hemma som inte kändes bra, kontakta läraren och få hjälp. Idag är den dörren stängd för de mest utsatta flickorna. Så friheten blev fångenskap för vissa flickor och det är som att bygga en stapel av röda legobitar, med en bit för varje fel beslut som politikerna har skapat i sin iver att göra det så bra har blivit så fel. Fel som de nu inte alls vill kännas vid eller ens diskutera.

Jag säger som jag skrev då 2010 inför valet: Nalin Pekgul som ny socialdemokratisk partiledare  men just nu är det Stefan Löfven och han har uppenbarligen lockat till sig Margot Wallström av okända orsaker. Den jag skulle vilja se som migrationsminister, skolminister och hälso- och sjukvårdsminister i en kommande regering är Nalin Pekgul. Som jag ser det finns det inte en enda politiker i något läger som passar bättre än Nalin.


Ramona

2 kommentarer:

Jo Do sa...

Nalin Pekgul vi behöver dig!
Äntligen någon som vågar ta bladet från mun. Och så himla typiskt att hon då, för det är ju ofta en stark och klok kvinna, kastas ut i kylan av etablissemanget för att det inte är PK.... Bristande integration är grogrund för rasism och kommer att splittra det svenska samhället på sikt. Vi måste göra något NU. Då behöver vi kloka, starka, välrespekterade och väletablerade kvinnor i maktens korridorer. Kom tillbaka!

Anonym sa...

Äntligen har jag fått ihop pengar för att köpa boken Jag är ju svensk. Intressant läsning. Att detta var på väg har jag påpekat för mina vänner sedan 1987. Nu är det verklighet! Är det för sent? Läser färdigt boken och återkommer.
Tidningen AXESS!!!
En finne igen