måndag 6 juli 2015

Almedalsveckan med de pinsamma journalistintervjuerna är över för den här gången. Den borde läggas ner!

Bilden är tagen från Julia Caesar lysande krönika på Snaphanen.dk
Så var den över för det här året, Almedalsveckan. Ett jippo för hundratals miljoner, varav de som Public Service sätter sprätt på, våra skattepengar, inte redovisas för ägarna. Det vill säga oss som är skattebetalare. Är det någon journalist som ifrågasätter detta?

Jajamensan, det är det, och han heter: Terje Carlsson, ordförande i föreningen Grävande journalister och huvudredaktör för debattsajten SVT opinion. Frågan är hur Eva Hamilton ska lyckas bli av med honom. För att hon skulle nog gärna se honom någon annanstans än på SVT. Det är glasklart för alla när man läser journalisten Julia Caesars lysande krönika från sajten Snaphanen.dk, där Julia skrivit mängder med genomlysande, träffsäkra och sanningsfyllda krönikor. Jag vill också passa på att rekommendera böckerna som Julia skrivit. En handlar bland annat om landet som försvann och då är det inte ön Atlantis jag pratar om, utan landet Sverige.
Läs Julias krönika om Almedalen här!



Jag har inte följt varje del av det som visats upp i Visby, så politiskt tokig är jag inte. Däremot har jag ett genuint intresse för landet jag är född och uppvuxen i, vilket många har idag. Uppenbarligen inte tillräckligt många, eftersom flertalet inte verkar förstå hur illa det ser ut på alltför många ställen i Sverige. Jag är vad man enligt statistiken kallar barn till invandrare. Den som är intresserad av mitt livs historia eller snarare en del av den kan läsa Ändhållplats Sverige. Den finns också som ljudbok med Alexandra Rapaport som uppläsare.

Så nu till SVT:s journalister som syns utåt, och även de på TV4 Nyheterna. Det som dessa journalister misslyckas med kapitalt är att hålla masken. De skall när de intervjuar inte med en min eller tonfall avslöja vad de själva tycker eller har för åsikter, men dessa lyser igenom som röntgenplåtar.


En sak som retade mig alldeles oerhört under Almedalsveckan var att Gudrun Schyman från det galna partiet F! fick oförskämt mycket utrymme. Ett tok-parti med ynka 1,4 % av väljarnas röster, knuffas gladeligen ut i teverutan av de så kallade "oberoende journalisterna" minns röntgenplåten! Vad är avsikten med att låta hennes käft glappa? Jo, "de så kallade Public Service journalisterna, och även en lightform inom TV4, vill naturligtvis att tok-partiet ska lyckas med att få ta det ljuvliga och välbetalda skattearvoderade klivet in i riksdagen.

En gång i tiden klev jag själv som en naiv och oerfaren person in i politiken, första partiet var moderaterna, och året var 1989 tror jag det var och jag bodde på Tjörn. En sak som jag minns väldigt tydligt var att året därpå uppstod Ny demokrati, startat av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Ett parti som journalisterna bevakade och som fick stort utrymme i all media. De trodde troligen inte ens i sin vildaste fantasi att detta clownernas parti skulle få tillräckligt med röster för att stega in i riksdagen. Men se de kom in!

Även Ny demokrati kallades för främlingsfientligt och rasistiskt. Löjligt! I vilket fall som helst fanns det alldeles för många egoister och maktgalna f.d. politiker från olika partier i NYD, vilket gjorde att det var dömt att misslyckas. Hur vet jag det? Jo, för att jag gick med året efter att de kommit in i riksdagen. Satt även med i styrelsen i Göteborg. Vi som var med i styrelsen hade olika bakgrund, men var definitivt inga rasister eller främlingsfientliga personer, tvärtom! Naturligtvis borde jag ha kollat upp vad Ian och Bert var för ena, men på den tiden hade jag inte den erfarenhet jag har idag. Efter att NYD sprack i alla hörn tog socialdemokraterna en kopia på NYD:s invandringspolitik och gjorde den till sin egen och ingen nationell chefredaktör kallade sossarna för främlingsfientliga ... Idag vet de flesta att Bert Karlsson är tillbaka som baronen som täljer guld genom att starta flyktingförläggningar. Berts förläggningar kanske är bättre än andras eller sämre, på detta har jag inga synpunkter.

Några år senare startade Ian Wachtmeister "Det nya Partiet" och då hade journalisterna förstått sin maktposition och gav partiet så lite utrymme som möjligt, utan att de bröt mot det allmänna intresset, och när de intervjuade någon medlem från partiet hittade de alltid den mest tossiga ...

Med nätets genomslagkraft, som numera är vedertaget, har journalister tappat enormt i förtroende.  Detta med tanke på att vad som publiceras i gammelmedia, om det är en halvsanning eller rent av en lögn, genast kan slås i bitar av andra kanaler. Idag finns det ett enormt utbud av olika röster på nätet. Nationalekonomen Tino Sanandajis blogg är välbesökt. Här presenteras siffror som inte stämmer överens med de som 7-klövern svänger sig med framför mikrofonerna. Kan man dessutom läsa engelska, franska eller och tyska, är utbudet ännu större. Även om brittiska public service också är  räddhågset av sig.

Jag återvände till moderaterna under några år, men fick definitivt nog av all politik när en så kallad partivän, Annika Tännström, som såg mig som ett hot, diktade upp den mest fåniga historia jag någonsin hört talas om. Enbart för att peta mig från listan över valbara kandidater och själv ta en plats. Den gången förstod jag också vilken falskspelare Fredrik Reinfeldt var och är. Och då är jag ändå författare och skriver verklighetsbaserade deckare. Detta hände 2005. Här kan du läsa vad jag skrev om detta!   Efter detta sparkade jag politiken åt h-e ... jag hade fått nog, och förstod att vill man lyckas inom politiken gäller det att vara antingen halvpsykopat, då lyckas man hyfsat, men är man fullblodspsykopat och ljuger så man tror sig själv, tja då är inte statsministerposten alltför långt borta.

På ett sätt känns det som enorm lättnad att nu kunna se på politikerna och deras grodhopp, utan förskönande glasögon. Och att sparka eller rosa åt alla håll oavsett partitillhörighet.  Det som en gång skapades av Olof Palme i Almedalen är idag ett endaste jippo, ett gigantiskt och dyrt barnkalas för en hop journalister som inte har ett enda minne av sitt en gång så stolta måtto: Att leverera nyheter och intervjuer utan egen åsikt och fri från påverkan. Detta är ett minne blott! Under floskelveckan, ( Almedalsveckan) kramades, dansade och kliade alla hycklare varandra på ryggen. Den borde läggas ner och begravas. Här kommer ytterligare en notering om veckan i Visby gjord av Anna Dahlberg, en vettig journalist. Hon skrev ungefär följande som en liten notis i GT: Noterar att det inte finns några tiggare i Visby. ( Undrar hur de fick bort dem? min anm.) En annan händelse som sitter som etsat i mitt minne är när TV4:s politiske journalist Anders Philblad satte dit moderaten Ulrica Schenström i samarbete med en journalist på Aftonbladet. Vem som ville ha bort henne är okänt, men jag hade inte blivit förvånad om det varit herr Reinfeldt himself. Detta visade än en gång hur skitig politik och journalistik är i Sverige. Ser troligen inte bättre ut i många andra korrumperade länder, men svenska politiker och nationella journalister slår sig alltid för bröstet och basunerar ut hur förträffliga och sanningsenliga de är. Bullshit är ett passande ord för detta! 




Ramona 








 
 

3 kommentarer:

Verutschkow sa...

Jag vill ha kvar Almedalen !!!

Ramona Fransson sa...

Hahaha! Varför då? Du skulle ha spelat in årets så kan du se den i repris varje år ...

Verutschkow sa...

Politik är minst lika underhållande som någonting annat ...