Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

söndag 22 januari 2017

Journalister måste börja rannsaka sig själva, och det måste ske nu!

En av mina favoriter är Lydia Cacho, men för att göra ett bra jobb som journalist i vissa länder är det förenat med livsfara och Lydia som fått se sin bästa vän avrättas med ett skott i huvudet lever nu inte längre ett fritt liv.

Lydias bok "Maktens slavar" var en av de bästa dokumentärböcker jag någonsin läst. Den beskrev en så fullständigt vidrig vardag för flickor och kvinnor i Mexiko att jag höll andan flera gånger när jag läste raderna. Att Mexiko är landet där narkotikakartellerna frodas och makthavare gärna stoppar knarkpengar i fickorna för att titta åt ett annat håll borde ju vara bekant för de flesta. Den hederliga befolkningen lider oerhört på grund av sina urusla politiker, som också de är korrumperade. Knarket levereras till USA bland annat, och där snortar olika samhällsklasser upp skiten. Bland många knarkare finns kändisar som gärna visar upp en sida av sig själva som sällan stämmer överens med verkligheten, med det bryr sig inte fansen om. De hurrar för dem och älskar dem och vill dessvärre också likna dem.  

Förordet för "Maktens slavar" i den svenska upplagan är författat av Majgull Axelsson också hon en stark röst i motståndet mot sexslavhandeln i världen idag.
"Detta är en riktigt otäck bok. Ändå är den alldeles nödvändig. () För det största hotet mot de kvinnor och barn som säljs i vår tid är bristen på kunskap hos oss andra." Slut citat.

Just kunskap om vårt eget samhälle och världen i stort är något som journalister, som är engagerade, ska ge oss läsare. I dag är många journalister i stället sina egna megafoner i vad de tycker, hur de vill att Sverige/Europa/Världen ska styras, vad de vill att politiker ska göra, hur de vill att folk ska tänka och känna, och allt detta är bortkastat på de läsare/lyssnare som inte redan har samma åsikter som den skrivande journalisten.

En gång i tiden arbetade journalister utifrån verkligheten. De lät inte sin egen röst styra samtalen, utan tillät den som blev intervjuad att berätta. Förr ställde journalister frågor på ett neutralt sätt. I dag kan man redan höra på tonen på frågan vad de vill ha för svar.

Jag minns filmen " Alla presidentens män" som hade premiär 1976 ... ja så gammal är jag. Den är faktiskt sevärd än i dag. De grävande journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward på The Washington Post spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford, och det gjorde de med den äran. 

Tilltron på journalister var stor på den tiden mot hur den ser ut i dag. I många länder dödas journalister, vilket vi på 1970-talet inte hade en aning om, men nu vet vi. I och med internet har också världskartan krympt och allt som förmedlas på nätet är inte sant utan också ibland fejkat för att skapa en känsla. Jag minns särskilt bilden av den lille stackars pojken i strandbrynet och vad den åstadkom runt om i världen. Var det rätt att använda pojken i syftet att få länder att öppna sina gränser? Vad hade hänt om bilden inte hade haft en berättelse? Om bilden lagts i ett montage med liknande motiv?

Nu har ju som de flesta vet Trump blivit insvuren som USA:s 45:e president och vi vet också att han är i luven med CNN:s reportrar och diverse andra. Och i Sverige var våra journalisters röst på Hillary Clinton. Det behövde man inte vara Einstein för att förstå. Är det begåvat? Är det att vara en oberoende journalist? Är det att förmedla utan egen åsikt? Nej, inte som jag ser det.

Den enda oberoende journalist i SVT, som jag upplever det, är Janne Josefsson. Det hans vänsterkolleger, och kanske några få högerkolleger, inte gillar är när han gör reportage om vänsterextremism, och missnöjet blev tydligt när han berättade om det vid ett möte på publicistklubben, se inslaget på en dryg minut här. 

Tyvärr säger detta inslag mer än tusen ord. Hur ska vi som inte är vänster eller höger eller mitten eller åt något håll, förhålla oss till en så kallad Public Service som inte uppfyller sitt motto, att vara oberoende utan politisk påverkan?

Jag förstår att även journalister röstar, men i sitt arbete för att vi ska kunna lita på dem måste de sätta sina egna partisympatier åt sidan. I dag känns det också som att alltför många journalister är kompisar med makten, alltså den de ska syna. Det går inte! Det gäller att alltid hålla makten på armslängds avstånd.

I går var det cirka en miljon människor runt om i världen som demonstrerade för mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors i synnerhet i samband med Trumps invigning. Jag lyssnade på en senator som höll tal i Chicago. Hon var demokrat och skrek ut att i decennier har kvinnor haft ett helvete och då särskilt ensamstående kvinnor med barn samtidigt som hon adresserade sitt tal till Trump. Borde hon inte ha adresserat samma tal för minst ett decennium sedan eller varför inte för fem år sedan när hennes partikamrat var president? Trump har ju inte ens varit inom politiken och haft möjlighet att ändra på villkoren för de utsatta kvinnorna. Det var ju trots allt över 60 miljoner som röstade fram Trump också där var det en stor mängd kvinnor, som tidigare lagt sin röst på demokraterna.

En av våra politiker Birgitta Ohlsson (liberalerna) satt i teve och grät av glädje över att Hillary Clinton blev nominerad till demokraternas presidentkandidat enbart för att det var en kvinna. Är inte det märkligt? Är det könet som ska spela huvudrollen? Eller hudfärgen? Ögonfärgen? Hårfärgen?
För min egen del är det enbart vad personen kan och vill göra, och gärna också har gjort något bra tidigare. Sedan bryr jag mig inte om resten.

Under de år Bill Clinton var president och affären med den då unga Monica Lewinsky kom i dagens ljus stod Bill Clinton och ljög det amerikanska folket rakt upp i ansiktet: I did not have sexuell relations with that women! ( Jag har inte haft en sexuell relation till den kvinnan!) Hillary hade inga problem med att kalla Monica för slampa och lögnerska. När FBI fick fram DNA resultaten som fällde Bill Clinton hörde inte jag Hillary be Monica Lewinsky om ursäkt för sitt övertramp, vilket hon borde gjort offentligt.

En annan film som påstås berätta om Bill Clintons väg mot Vita huset är Spelets regler 1998, mycket sevärd. Då var han senator, och bilden av honom är en karl som dreglar efter kvinnor. Dessutom påstods det i filmen att han gjorde en ung svart kvinna med barn, dottern till ägaren av en restaurang som Bill ofta frekventerade under sina resor. I filmen gör flickan abort, tror jag, men i verkligheten kanske det är som den här killen och hans mamma påstår, att Bill betalade henne för sex. och att Bill Clinton är far till ett barn han inte erkänt. Här är sonen som påstår att Bill Clinton är hans pappa.  
 

Det som jag upplever som vedervärdigt är att människor på olika sidor inom politiken är beredda att misshandla folk som inte tycker som dem. Eller stämpla dem som rasister. Varför är det så svårt att ta till sig demokrati? Jag är övertygad om att när Obama vann första och andra gången fanns det mängder av människor som önskat sig en republikan och inte en demokrat, men då såg jag inga upplopp från republikanerna. Upploppen har däremot duggat tätt i städer runt om i USA av olika anledningar de senaste tio åren. Många svarta hatar vita och tvärtom. Men är du verkligen en hudfärg? Ser du dig själv som vit eller svart? Ser du dig inte som en människa bland andra? Personligen struntar jag återigen i vilken färg du har på dina ögon, hår eller hud. Det är hur du uppför dig som räknas och alltid ska räknas. Ingenting annat!

Och den här gången är det återigen journalisterna som spelat ut grupper mot varandra i stället för att ge utrymme åt vettiga diskussioner. Tidningarna har varit fyllda med hurrarop för demonstrationerna mot Trump, men ingenstans läste jag någon som helst kritik över Obamas åtta år vid makten, där han åstadkom ...? Och vad det gäller Obama var jag också väldigt glad när han valdes för åtta år sedan, men jag har inte sett att medelklassen eller ens de mest utsatta fått någon ekonomisk förbättring under hans åtta år. Och även om republikanerna har haft makten i senaten har Obama kunnat göra förändringar. En sak som jag tyckte var mycket bra var den som tvingade alla delstater att erkänna samkönade äktenskap. För som jag alltid har tyckt så är det väl bra när människor älskar i stället för att slåss. Ju fler som är upptagna av kärlek desto färre slåss!

Vem minns inte Brexit? Där gjorde journalister återigen ett gigantiskt misstag och den gången sa de att de skulle rannsaka sig själva. Och vad hände inför det amerikanska presidentvalet? Just det! Samma sak. Nu inväntar jag valet i Tyskland och Frankrike. Det här är som jag ser det sista chansen för journalisterna att göra sitt jobb, och gör de inte det är risken stor att det blir ännu fler upplopp.

I dag finns det mängder av byar och städer i Frankrike där islamister tagit över och om det här har jag bara kunnat se på youtube och läsa artiklar i andra utländska tidningar, inte i de svenska. Detta är en av orsakerna till att Marine Le Pen kanske blir vinnare i presidentvalet. Franska kvinnor är inte tillåtna att gå vart de vill och dricka kaffe. Många fransmän är oroliga och tycker inte om att islamister styr över deras områden. Marseille är ett exempel dit man borde skicka svenska journalister, men bara om de behärskar franska.Och just detta att inte ta människors oro på allvar är också oförskämt av vissa journalister och kändisar. I stället raljerar dessa över oron och viftar bort den som en produkt av det som de kallar för hatsajter, och som jag väljer att kalla alternativ media. Personligen läser jag det mesta om till exempel en händelse som tar stort utrymme i media. Mord, våldtäkt, pedofili och misshandel, eftersom då tycker jag att min bild blir större och ärligare än om jag bara skulle välja ett alternativ.

Det är också allmänt känt att journalister på gammelmedia läser alternativ media, men de få gånger som de skriver om detta uttrycker de enbart förakt. Inte heller bra. Sverige är i dag, som USA, som Tyskland, som Frankrike, som Storbritannien med flera andra västländer, ett delat land. En liten klick vill bestämma över vad de flesta ska läsa och ta som sanning, helt förkastligt! Det finns många bilder av en historia. Ingen äger sanningen, men om journalister verkligen vill göra ett bra jobb kan de ge en mycket bättre nyanserad bild än vad de hittills levererat.

Så nu återstår det att se hur framtiden kommer att se ut för oss som fortfarande är vid liv. Och hoppas måste jag, även om det ser mörkt ut just nu.





Ramona






4 kommentarer:

Verutschkow sa...

Faktum är att jag i ett visst sammanhang häromveckan hörde en journalist
(amerikansk veteran) fråga åhörarna vad de trodde att han röstade på. De
(även jag själv) svarade Hillary. Men så var det inte ...

Anonym sa...

Så bra skrivet igen, Ramona!

Mvh Heljä

Ramona Fransson sa...

Hej Verutschkow!

Nej, man kan tycka vad man vill om Trump, och det ska man utan att vara nedsättande mot honom och hans familj som en del har roat sig med, men han har trots allt valts till USA:s president på det sätt som de röstar och räknar rösterna på. USA är ett gigantiskt stort land och är totalt annorlunda mot Sverige som är ett pytteland i jämförelse. Det finns mängder med små byar och samhällen där det finns lika många olika kyrkosamfund som det finns människor i Visby. Jag gillar inte alls motståndet mot abort som Trump nu skrivit på, men samtidigt tycker fruktansvärt illa om när kvinnor använder abort som preventivmedel, vilket jag vet har hänt i Sverige. Det finns kondomer i alla storlekar och om man inte vill använda sig av kemiska preparat för att förhindra graviditet ska man se till att använda kondom, om man inte vill ha oönskade barn.

Ramona Fransson sa...

Hej Heljä!

Tack! Alltid roligt att få beröm!


Ramona