måndag 6 mars 2017

Recension av "Framtidsstaden" av Lars Åberg

När jag började läsa Lars Åbergs bok visste jag inte riktigt vad den skulle handla om, bara att den skulle berätta om Malmö och Sveriges framtid.

Jag minns inte varifrån jag fick tips om boken, och på ett sätt var det bra eftersom jag då inte hade några förutfattade meningar utan läste den med öppet sinne.

Vid tidigare recensioner av böcker av andra författare har jag alltid för vana att göra åsneöron på de sidor som jag anser viktiga att ha med, och med "Framtidsstaden" blev det så många att nu när jag sitter här och skriver vet jag knappt var jag ska börja.

Först vill jag tacka Lars Åberg för det gedigna arbete han åstadkommit, för i boken finns åtskilligt som bevisar att det som skett och sker i Malmö pågått i decennier.

Många kanske tror att det är de senaste åren som orsakat problemen, ( jag vägrar ordet utmaningar) men det är helt fel. Politikerna har fullständigt misslyckats och fortsätter glatt i samma felaktiga spår. Därför blir det inte svårt att förstå hur det kommer att sluta. Dessvärre!


Lars Åberg är journalist och författare till drygt ett tjugotal böcker.

Jag tänker återge er stycken från olika sidor i boken och hoppas på det sättet att ni ska förstå vad den handlar om och framförallt hur viktig den är för alla som kan läsa, att läsa den. Det är bara när man har kunskap om ett problem som man kan lösa det. Det har alltid varit min livsfilosofi, och de som borde tänkt på samma sätt har i stället gjort tvärtom och gör så än i dag, och naturligtvis pratar jag om våra politiker.

" Vid 2000-talets ingång var det första en besökare i Rosengård mötte, om hon nu kom från det hållet, ett par väktare som vaktade ett skolbygge. Var detta en annan värld, där byggnadsarbetare alltså måste skyddas mot skolbarnen, eller var det ett sönderfall i samhällets mitt?
När det tidigare hade brunnit vid Islamic Center, Malmös centrala muslimska institution, hade polisen tvingats skydda brandmännen mot vuxna angripare. Samhällets hjälpinsats sågs som motsatsen. Var detta en främmande planet eller höll vi på att vänja oss vid tanken på parallella kulturer där vi sov skavfötters med ett system, vars impulser och normer framför allt utgjorde ett hot mot dem som skulle växa upp och försöka bli självständiga i dess skugga?
Denna rosengårdska självdestruktivitet - som också hade manifesterats genom stenkastning mot lokalbussar, som drogs in, och angrepp på såväl mjölkleverantörer som sophämtare - visade på svårhanterliga klyftor som inte enkelt kunde förklaras med diskriminering och utanförskap.
Medan jag gick runt i Rosengård och funderade på det som hänt och sådant som förändrats sedan jag drygt 30 år tidigare skrev min första artikel härifrån, träffade jag en man som sa att han bott här sedan 1987 och att ingenting hade blivit annorlunda. Kriminaliteten, arbetslösheten, problemen i skolorna, allt var oförändrat. Miljoner hade dumpats i mängder av projekt till ingen nytta.
Givetvis kunde man resonera så, men det var nog riktigare att säga att allting förändrades hela tiden medan vi tittade på.
På Ögårdskolan, knuten till Islamic Center, hade föräldrarna nu klätt många av sina småflickor i slöja. I föräldraföreningen satt bara män. Undervisningen i islamologi, som tog sina timmar från bland annat musik och bild, syftade till att ge barnen ett ideologiskt fundament. En anställd berättade om den stora nyfikenhet på moskén som svenskar utifrån visade; föräldrarna här skulle däremot inte uppskatta om deras barn gjorde studiebesök i kyrkor.
Varför sätter man sina barn i en religiös friskola? För att skydda dem från samhället utanför. För att stärka identiteten, det vill säga reproduktionen av en bestämd självbild och ett givet system." Slut citat.

"Det är tidigt 2000-tal och hoten mot socialsekreterarna i stadsdelen ( Rosengård, min anm.) har blivit så många att nya rutiner införs. Incidentrapporter ska skrivas. Heltäckande galler sätts upp utanpå fönstren. När en socialsekreterare nekar en kvinna de bidrag hon ansökt om kommer hon tillbaka med flera uppretade släktingar. Hon kastar sig på golvet och skriker medan männen uttalar hotelser. Två dagar senare sprängs socialsekreterarens bil sönder i garaget under utomhusparkeringen vid stadsdelens affärscentrum." Slut citat.

"I det längsta låtsades Ilmar Reepalu att de som hotade och trakasserade judar i Malmö var hemvävda högerextremister. Bilden av lintottsnazister frammanades. Ändå visste alla i staden att hoten kom från personer med bakgrund i Mellanöstern. Reepallu låtsades bara något annat och har egentligen aldrig retirerat från sina påståenden. Angreppen riktades mot den judiska församlingens lokaler och mot rabbinen Shneur Kesselman och andra enskilda individer. Oron som spreds blev så stor att familjer lämnade Malmö. I lokaltidningarna undrade insändarskribenter, barn till överlevare från koncentrationslägren som kommit till Malmö 1945, hur länge de skull kunna bo kvar med sina barn. Utländska medier noterade hotbilden och den nya antisemitismen, den som fläckade stadens rykte och fick den amerikanska regeringen att skicka hit ett speciellt sändebud.
På minnesdagen för Förintelsens offer 2010 intervjuades Ilmar Reepalu i Skånska Dagbladet och det dominerande intrycket blev att han ansåg att de judar i Malmö som blivit trakasserade hade sig själva att skylla eftersom de inte tillräckligt tydligt hade tagit avstånd från den politik som Israels regering förde. ( När har någon sett en demonstration mot Saudiarabiens förtryck av kvinnor, där kvinnor och män från de muslimska länderna som bor i Sverige deltar? Eller för den delen en demonstration mot Irans förtryck av kvinnor? Min anm.) Jag har själv judiska vänner, kritiska mot den israeliska regeringen, som på allvar funderat att flytta; det ökade inslaget av islamistiska och antijudiska stämningar har inte passerat obemärkt och får man skor kastade på sig eller det riktade röstfiske uppenbarat för sig tvingas man förstås till slut tänka över sin situation. År 2009 agerade Reepalu för att hindra Israel från att spela Davis Cup-tennis i Malmö och som skäl angav han att "en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern"; ett i sammanhanget beklämmande och alldeles förfärande argument.
Ger man sitt stöd åt en grupp invånare för att den är numerärt stor - och inte för att den i någon mening har rätt eller är klok eller sympatisk - väcker man i samma stund oro hos dem som råkar vara färre.
Vid den efterföljande demonstrationen mot tennismatchen stal det svartklädda Afa-gänget uppmärksamheten genom att ge sig på polisen med raketer, stenar och en nedriven gatlampa. Från en talarstol tackade miljöpartisten Per Gahrton "de modiga politikerna i Malmö" som sett till att matchen spelades inför tomma läktare, och Ammar Daoud från Islamiska kulturföreningen talade om "vi som kämpar för rättvisa och frihet".
Inget av detta kändes särskilt bra när vi såg oss omkring: färgbombade polisfordon med söndersparkade lampor, en hel stad som svor över stenkastarna och undrade när aggressiviteten och de sociala problemen skulle tacklas, och modstulna gamla vänsteransikten från en tid när det var enklare att säga vad som var en befrielserörelse.
Det fanns också annat i den intervjun i Skånska Dagbladet som förstärkte känslan av obehag.
Kommunstyrelsens ordförande hävdade att judar kan inte räkna med någon särbehandling - som om någon begärt detta, som om ett rakryggat försvar för allas trygghet och yttrandefrihet hade kunnat uppfattas som favorisering. När Hamas-supportrar ett år dessförinnan angrep två proisraeliska manifestationer på Stortorget med raketer och unga killar i palestinasjal efteråt drog runt för att knacka ner folk uppstod en isande tystnad från stadshuset. En pojke i tioårsåldern hastade förbi där jag då stod som åskådare i hörnet av Hamngatan och han frågade andfått om jag var jude. Upphetsningen gjorde honom röd om öronen. Ingen i stadens vänstermajoritet hade efteråt något att säga om mötesfrihet eller om oacceptabla hot. Det måste antagligen ha rört sig om något djupare än tillfällig förvirring: Ilmar Reepalu slog senare fast att manifestationerna kunde "sända fel signaler". Att mötesdeltagarna blev överfallna framstod därför som rätt och rimligt. När han fick frågan om världens mest förhatliga person valde han den förre israeliske premiärministern Ariel Sharon, som då sedan flera år låg i koma." Slut citat.




" Kapitel 17.
Apartheid var vidrigt, men lite kvinnoförtryck har ingen dött av
I Saudiarabien avrättas människor på torget, flera hundra varje år, en del av dem barn. Lärare piskas inför publik om de anses bejaka icke-islamistiska tankar. Varför valde Malmö stad - med assistans av lärarutbildningen vid Malmö högskola! -att skicka elever på toleransresa till ett land där intoleransen är statsreligion och där kvinnor inte får skaffa pass, automatiskt förlorar vårdnaden om barnen vid skilsmässa och bara helt nyligen gavs begränsad rösträtt?
Var kravet på kvinnor att täcka sig i Ku Klux Klan-liknande tygsjok ett kulturellt uttryck värt att respektera och lära sig tolerera? Vem skulle acceptera att svarta sågs som omyndiga och tvingades bära särskilda kläder?
I oktober 2016 for statsminister Stefan Löfven till Saudiarabien och jämförde kvinnornas situation där med brister i den svenska äldreomsorgen. Det kommunala krypandet blåste här upp i storbildsformat. En regim som förtjänar avsky behandlades som om den var en bundsförvant i en global kamp för jämställdhet och universella rättigheter.
Och naturligtvis hycklar fler än Löfven och Malmö stad:
År 2016 belönades den saudiska diktaturen genom att bli invald i FN:s råd för mänskliga rättigheter." Slut citat.
(Vore intressant att veta om denna galenskap var något som Löfven och regeringen varit behjälpliga med genom sitt besök i Saudi och sitt dyrbara kampanjande för en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd. Tjänster och gentjänster? Min anm.)
"Greg Dingizian misstänker att det finns stora mörkertal när det gäller behovet av bostäder i Malmö.
"Man har kunnat få upp till 30 000 kronor i månaden om man tagit in en asylsökande flicka i sitt hem. Afghaner och andra har nyanlända boende hos sig. Det tickar på. Förr eller senare ska de ha en egen lägenhet. I Malmö handlar det säkert om 20 000 personer som sitter tillfälligt hopklämda. Vi hinner inte bygga ikapp. Vi kommer att få rucka på svensk byggnorm och acceptera mobile homes uppallade på tegelstenar och andra typer av väldigt billiga bostäder."
Kommer resten av Sverige bli som Malmö?
"Kulturen här kommer att sprida sig. Malmö har blivit internationellt. Här tränger man sig i köer. Jag  har en kompis som jag tycker är representativ. Han kom hit för tolv år sedan. De är nio barn i familjen och har en extra inneboende. De kan allt om det svenska systemet. Hans bror jobbar med att köra muslimska kvinnor till stan för de får inte handla själva. Kommunen ställer upp med transporten. Hans äldsta dotter jobbar och går på gymnasiet. Barnen blir försvenskade. Det blir en väldigt speciell mix, de vill inte släppa sina rötter. Det är det nya Sverige. Malmö är lilla Berlin. Här finns Sydamerikasyndrom: vi har det bästa vädret, bästa fotbollslaget och sämsta ekonomin. Det är lite bananrepublik över oss. Vi har ett hjärta och vi gör så gott vi kan. Men svensk design kommer inte från Malmö."
Det Sverige jag är van vid har lutat sig tillbaka och väntat, säger Greg Dingizian. Svenskarna har ansett att deras samhälle legat nära det utopiska.
"De äldre kan komma att få problem med de yngre som nu vill ta sig fram. Det finns en verklighet där ute som är mycket större och starkare. Men jag tror att invandrarna kommer behålla det vackra i de svenska värderingarna: ärlighet, rakhet, öppenhet, det lite avskalade. Folkvandringar har alltid förekommit och de förvandlar de större städerna först. Nu kan resten av Sverige komma till Malmö och se vad som kommer att hända hos dem om några år. Och detta menar jag på gott och ont eftersom jag älskar Malmö." 
(Greg Dingizians syster heter Esabelle, Miljöpartiet. Min anm.)
                                                               

                                                                             *

I lägenheten på sjätte våningen hänger en tavla med ett vattenfall i närmaste självlysande färger alldeles för sig själv på väggen högt ovanför soffan. Det är ganska många människor i rörelse i rummen; en av dem är en tjej från London som har kommit till Malmö för att föda sitt barn på sjukhuset här innan hon återvänder hem.
Hon är inte ensam om att vara på tillfälligt besök. Flera lägenheter i närheten hyrs ut i andra hand till folk som behöver nattkvarter medan kontraktsinnehavarna hälsar på släktingar i det land de var tvungna att lämna.
Just här, på våning sex, står hyreskontraktet på en ung kvinna jag är bekant med och som har kommit hit från ett land i upplösning. Med sin familj bodde hon under flera år som tonåring i ett grannland söder om hemlandet innan hennes mamma tog sig till Sverige och så småningom fick hit sina barn. Den unga kvinnan rotade sig någorlunda i sitt nya hemland, gifte sig med en ung man från det gamla landet, fick lägenhet med balkong i ett miljonprogramsområde och sedan två barn.
Dagarna gick, även några år, och så får jag plötsligt höra att hon nu har skiljt sig, att båda barn skickats till det gamla hemlandet dit mamman som flytt redan återvänt och att hon själv har skaffat sig en månadsinkomst långt över genomsnittssvenskens genom att inhysa tre ensamkommande ungdomar i sin lägenhet.
Det finns en affärsverksamhet där ute, en spekulation i misär.
En flicka i en Malmöskola skickas under sommarlovet efter åttonde klass till släktens hemland i Mellanöstern för att bli bortgift med en äldre funktionshindrad släkting, som sedan flyttar till Sverige för att bli omhändertagen här. En svensk kvinna i Malmö, med tre barn och två högskoleutbildningar och skild sedan många år, gifter sig med två män från ett afrikanskt land för att de ska få uppehållstillstånd i Sverige. Hon säljer sedan sin bostadsrätt, får en hyreslägenhet och finansierar sitt liv genom att stoppa in ensamkommande ungdomar i lägenheten.
Kostnaden för att placera de unga nyanlända hos familjer är förhandlingsbar. Eftersom pressen är stark på myndigheterna att finna en lösning blir summorna höga. De flesta jag har fått uppgifter om får mellan 15 000 kr och 25 000 kronor per månad för varje inneboende. Till detta kan komma bidrag för extrakostnader i familjen. 
Den moderate politikern Mohammad Mohammad har fått nästan 75 000 i månaden för att ta emot fyra pojkar från Afghanistan och en del av de pengarna har gått till ombyggnad av familjens villa. Systemet finansieras genom att Migrationsverket ger kommunen ett schablonbelopp på 1900 kronor per barn och dygn. Socialtjänsten ansvarar för placeringarna av de ensamkommande, men klarar ofta inte av att själv hitta tillräckligt många familjer. Företagen, ibland kallade familjehemskonsulenter, som kommunen då tvingas vända sig till tar ut ersättningar som kan vara tre gånger högre än betalningen till dem som öppnar sina hem. En vanlig uppgörelse kan vara att bolaget får 60 000 kronor per barn och sedan betalar familjehemmet runt 20 000.
Det belopp som Malmö stad betalade ut till familjehemsföretagen ökade från 4,5 miljoner kronor 2015 till cirka 15 miljoner 2016." Slut citat.

"Malmö rymmer stora områden med social problematik, hög arbetslöshet, låg utbildning och - på sina håll - misstro mot demokratiska värderingar. Det är segregation inte bara i boendet utan också i tanken. Många fler än för bara tio år sedan vistas i denna underström, ett slags undanträngt utrymme i vårt kollektiva medvetande, där trygghet och tilltro nöts ner.  De av oss som emellanåt rör oss i de här miljöerna kan drabbas av den sortens svindel som uppstår vid randen av ett samhälleligt slukhål.
Ängsliga att bli missförstådda och att andra ska få fel associationer har många valt att hålla tyst om saker de är med om och innerst inne känner ett pockande behov att prata om. De båda yrkesgrupper som först borde ha berättat om det de såg, lärarna och socialsekreterarna, mår i stället dåligt och sjukskriver sig.
Vi har fått en samhällelig magknip.
Men inte bara det - dessutom har två dominerande strategier visat sig mindre lyckade: dels ambitionen att isolera och radera ut Sverigedemokraterna genom att undvika att prata om svårigheterna på integrationsområdet, dels försöket att reducera de reellt existerande problemen med traditionellt bistånds - och projektverksamhet. 
Resultatet har blivit det sämsta tänkbara; man har både fått det parti man ville motverka och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas.
En möjlig slutsats som kan dras av migrationsindustrins tålmodigt repetitiva arbete är att strukturell välvilja ger ungefär samma resultat som om de utpekade områdena faktiskt hade blivit strukturellt diskriminerade. I namn av integration har man befäst segregationen." Slut citat.

För varje sida jag läste insåg jag att varje sida var lika viktigt som den föregående och nästa sida och nästa ...
Boken är på totalt 239 sidor och jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Samtidigt var det nyttigt att då och då göra en paus för att smälta alla intryck och röster från de personer som Lars Åberg namnger i boken och även de utan namn. Jag tycker att alla som är läskunniga ska kuta iväg och köpa den eller in på närmsta bibliotek för alla har ju inte råd att köpa.

De som borde tvingas att läsa den, våra inkompetensbefriade politiker, lär nog inte göra det utan kör vidare mot stupet med oss som passagerare.




Uppdaterad 2017-03-13
En Ola Andersson, arkitekt och författare till en bok som heter "Vykort från Utopia" som handlar om Stockholm, har han, vad han påstår, recenserat Lars Åbergs bok "Framtidsstaden".

Det var en av de sjukaste recensioner jag läst tror jag. Och Lars Åberg har också svarat. Som jag ser det så lever Ola Andersson i Utopia. Stackare ...

Här kan du läsa om recensionen och Lars Åbergs svar.

Ramona

Inga kommentarer: