onsdag 24 juni 2009

Kulturkonservativ, det är jag det!


Att vara kulturkonservativ är att skriva så att alla förstår. Det är raka motsatsen till vad kulturmaffian gillar. De älskar texter som till exempel de av Elfriede Jelinek. Hon fick nobelpriset i litteratur 2004.

Expressen publicerade en eller kanske fler sidor ur en av hennes böcker i sin papperstidning. Anledningen till att jag inte vet antalet sidor som publicerades, är att efter c:a en halv sida hade jag tröttnat på det som nobelkommitten kallade "ett musikaliskt flöde av röster".

För mig var det ett gytter av ord och meningar som aldrig tog slut. En fors av dött vatten.

Därför har jag efter att ha läst David Eberhards inlägg på Newsmill, Jag- en maktmänniska fått reda på att mitt sätt att skriva är just kulturkonservativt och det tackar jag för.

När jag skriver mina böcker tänker jag inte: Undra hur vi kan krångla till detta? Utan tvärtom!



Mina deckare Dyrbar kärlek, Iskall hämnd och Mord i Skärhamn och även min självbiografi som handlar om kampen att bli gravid och få barn Älskling, vi blir... finns numera i pocket från 39:-

Samtliga böcker finns också på ett bibliotek nära dig och även som talböcker för synskadade.

Och i bokhandel och hos näthandlarna:

Adlibris

Bokus

Bokia.se

CDON


Jag gillar verkligen att få kalla mig kulturkonservativ. Flott ord! Känns skönt att kunna vända ryggen till kulturelitens maktövertramp på den enkla meningens betydelse!

P.s Puffar också för cosycrimes omröstning av Sveriges genom tidernas bästa deckarförfattare. Jag har också blivit en av de nominerade, vilket jag ödmjukt tackar mina läsare för, men jag är inte mer kulturkonservativ än att jag fattar att det inte blir jag som vinner.D.s


Ramona

19 kommentarer:

Sune Olsson sa...

Dricker du kulturmjölk också, Ramona?

Av din text får jag uppfattningen att du skriver efter gängse mall för deckare. Det vill säga, en utredare och max en assistent eller älskare/älskarinna. Korta raka meningar. Inga svåra ord och helst inga synonymer. Enkla och få namn.

Samma mall som de flesta deckarförfattare skriver efter och som är ett måste för att bli publicerad.

Samma mall som fått mig att tappa lusten.

valens sa...

Men kanske Ramona kommer att lyckas.
Att du blev trött på dina skriverier betyder inte att ingen får skriva längre...

Dricker du surmjölk Sune ...lson?

Sune Olsson sa...

Nej, Valens. Surmjölk är också ett konservativt namn på filmjölk. Trots min höga ålder är jag för utveckling och framåtskridande.

Jag har aldrig gillat tvångströja, auktoriteter eller pekpinnar.

Men det är klart, har man läst fler ryska klassiker är man inte rädd för namn varvade med smeknamn.

Har man läst Linnas böcker om tiden för Finlands frigörelse fram till inbördeskriget är man inte rädd för hela byalag av huvudpersoner.

Har man läst Moberg är har man starka armar och tålamod att läsa om människor i förvandling.

Har man läst Salje, Fridegård och Ivar Lo... för att inte glämma Fritjof Nilsson Piraten, FransKe Bengtsson och.. U name it.

Jag förstår att det finns människor som vill läsa lätt litteratur. Men när förlagen enbart ger ut lätt litteratur och staten finansierar utgivning av sk lättläst litteratur kan man undra vart i helvete vi är på väg?

Tecknade serier nästa?

Nej min vän, Ramona får skriva precis som och hur hon vill. Jag sätter inga gränser. Men jag tycker inte om att hon hånar det hon inte förstår sig på.

Den vackraste mening jag någonsin hört handlade om en snöflinga som hamnade i en människas mun under en promenad. Meningen fanns i en bok skriven av en medlem i familjen Mann. Den skulle sannolikt uppfattas som meningslös av många idag. Men den avspeglade en sinnesstämning, en ljuvhet och skönhet som få människor i dag skulle fatta. Det man inte förstår, det är skit. Eller hur?

valens sa...

Det man inte förstår, det kan inte avföras.
Däremot man kan skita i väldigt mycket man kan...

Den kanske inte vackraste mening jag någonsin läst men av en ödmjuk inre skönhet i sin uppriktighet:
"Trängtar du efter evig skönhet, obefläckad oskuld, oförgänglig lycka, sök den icke på jorden, men hoppas på evigheten!"
Meningen avslutar en bok skriven av en ledamot i den Svenska Akademien...
Ja, få människor i dag som skulle fatta.

Ramona Fransson sa...

Hej Sune,

Jag skriver mina deckare likt dem jag själv skulle vilja läsa och har haft turen att det är fler än jag som gillat sättet att skriva dem på.

Någon mall har jag aldrig haft!

Låna på biblioteket och läs själv!

Ramona Fransson sa...

Till skillnad från kulturkoftorna föraktar jag inte texter däremot kamn jag finna dem tröga och trista. Att Jelinek hyllades till skyarna och fick nobelpriset är fantastiskt för henne även om hon inte ens ville hämta priset.

Texter i böcker har olika betydelse för alla läsare och att förringa dessa är löjligt. Lika löjligt som att förringa TV-tittare som hellre väljer Big Brother än en femstjärnig Ingmar Bergman film.

Sune Olsson sa...

Oki Ramona, förlöjliga var precis vad jag tyckte du gjorde. Kanske la jag in fel värderingar i dina ord. Sådant händer.

Men, att kalla en grupp människor för "kulturkoftor" är inte det att förringa eller förlöjliga? Dessutom alla i en och samma klump?

Gealach sa...

Jag läser för avkoppling och nöje, inte för att jag vill sitta och fundera och analysera vad det egentligen är jag läser. Det vill jag förstå på en gång.

I och med detta blir jag väl utdömd som någon sorts lägre klassens människa enligt de här kulturpersonerna, men det bjuder jag på.

Ett enkelt och lättfattligt språk behöver inte vara dåligt. Jag klarar inte av en text på dålig svenska, men det behöver inte vara svårtillgängligt för det. Snyggt, bra flyt och grammatiskt korrekt är vad jag vill ha.

Ramona Fransson sa...

Hej Sune,

Nu är det inte jag som kan ta åt mig äran för uttrycket "kulturkoftorna" men som människor bemöter mig, bemöter jag dem. Blir man ansedd som något katten släpat in. ja då uppför man sig som det katten släpade in.

Alltför mycket von oben gucken inte särskilt vänligt.

Sune Olsson sa...

Och beter man sig som något katten släpat in gör man sig till vad katten släpat in.

Sune Olsson sa...

Gealach,jag har alltid läst för avkoppling och nöje. Linnas "Högt bland Saari Järvis moar" är en av mina favoriter. En triologi där varje bok var som en tegelsten. Finska översatt till Österbottniska och med uttryck som man ibland fick tänka till för att förstå. Ett byalag med prästgårdsdrängen Jussi i förgrunden och sedermera hans barn och barnbarn. Skräddaren i byn som blev bybornas politiske förgrundsfigur.

Den innehåll kärlek som fick hjärtat att bulta, den innehåll miljöbeskrivningar som fick ögonen att glänsa, Författaren beskrev människor man inte trodde fanns, orättvisor som man hoppades inte skulle få finnas. Den beskrev dramatik som fick tårarna att rinna. En hjärtgripande scen; ett par föräldrar tar sig till järnvägsstationen för att kvittera ut en son som stupat i kriget mot Ryssland. I stället för en kista med en död son fick de ta emot två kistor.

Det är mer än furtio år sedan jag läste boken som alltid kommer att leva vidare inom mig.

Dess motsats i antal ord; Den gamle och havet av Hemingway. En av de tunnaste böcker jag någonsin läst men kanske en av de största på känslor och kärlek. Kärlek till människor, till havet, till livet som fiskare.

Skulle dessa böcker sälja idag? Nah, tror knappt det. Man måste ju använda sina grå, man måste vara emotionell och förstå att det finns annat än sex, våld och skickliga spaningsledare.

Citat: I och med detta blir jag väl utdömd som någon sorts lägre klassens människa... ingen dömer dig. Det står du så bra för själv.

Vad många inte tänker på är att ett försvar ofta säger mer om en person än en anklagelse. Anklagelser är ofta osanna medan försvaret ofta är sanna.

Tack för idag - Slut för idag.

Ramona Fransson sa...

Hej Sune,

Om det bara fanns en enda bok på biblioteket vore det inte ett dugg roligt. Det ska finnas något för alla. Att du har fått en läsupplevelse som heter duga är jätteroligt. Alla får inte det även om de läser ack så tunga böcker. Men, men man kanske får vara glad ändå.

Man ska inte titta ner eller upp på folk, finns ingen anledning. Alla duger bra som de är så länge de inte skadar någon psykiskt eller fysiskt.

En grej som är ganska kul att tänka på i sammanhanget är när vi går på toaletten. Oavset kung, nobelpristagare eller bonde sitter vi och bajsar i samma ställning!

Sune Olsson sa...

Det handlar inte om att se vare sig ner, upp eller åt sidan. Det handlar om utveckling. I mitt tycke går utvecklingen inom litteraturen en kräftgång.

Det måste bero på avgaserna.

valens sa...

På tal om Hemingway... och marknadsföring...
Ett litet roligt minne sedan jag var på besök i Madrid för första gången...

Jag och min fd var iväg på en härlig promenad och ville besöka en mindre rustik restaurang...
Det är inte få ställe i Madrid där man kan läsa: "Här har ätit... Här har sovit... Här har... Hemingway"

Men någonstans i närheten av Plaza Mayor var något som "tvingade oss in", att välja just den restaurangen...
Vad var det för nåt?
En enkel mening, en rolig reklam ovanför entrén:
"Hemingway never ate here"...

PS. Kändes ingen gasdämpning sedan Sune Olsson slutade... skriva?

Ramona Fransson sa...

Hej Valens,

Hahah den var riktigt bra!

När det gäller skrivandet kom jag ihåg en kommentar som en av mina författarskole-kompisar sa apropå användandet av adjektiv. Lars Hesslind som höll i kursen var nämligen allergisk mot användandet av adjektiv. "Beskriv vad du menar! Inte skriva surt leende, beskriv hur ett surt leende ser ut"!

Min kompis sa: Varför ska man uppfinna något som redan finns?

Sune Olsson sa...

Jag ber om ursäkt för min kommentar om katten. Den var felformulerad.

Rätteligen ska den inledas:

Ser man sig som något...

Ramona Fransson sa...

Hej Sune,

Jag tror inte att någon lade märke till ditt lilla misstag. Inte jag i alla fall.

Ha en skön helg!

Gealach sa...

Eftersom Sune tycker att jag dömer mig själv som en lägre klassens människa får jag väl ta det - men jag vet i alla fall att en serie på tre böcker (eller filmer, om man vill) heter "trilogi" och inte "triologi". Det vet jag trots mina uppenbarligen så simpla läsvanor.

Olle sa...

Sune, det är fint att du har fått så starka och minnesvärda läsupplevelser av de böcker du räknar upp. Det kan jag förstå. Jag har läst några av dem du nämner och har kanske inte samma uppfattning i alla lägen om just de böckerna, och min egen lista över minnesvärda läsupplevelser ser givetvis annorlunda ut än din.

Du begår dock samma misstag som författaren till min lärobok i psykologi på gymnasiet, som i avsnittet om barns utveckling påpekade att föräldrarna inte skulle oroa sig över barnens outvecklade musiksmak - när de växt upp skulle de lära sig att "uppskatta jazz av god årgång" och kunna lämna den simpla rockmusiken. (Boken var skriven i början av 70-talet.)

Vad författaren inte hade förstått, vilket jag hade förmånen att få ta upp med honom, är att den musikform man präglas av när man är barn är den man sedan fortsätter med som vuxen, men i utvecklad form. Rock och jazz har olika klangbild och man kan förvisso gå från den ena och lära sig tycka om den andra, men det finns ingen naturlag som säger att man ska göra det.

Liksom musiken utvecklas även litteraturen och filmen och smaken för denna. Jag älskade Kurosawas filmer när jag såg dem på TV när jag var liten, men nu har jag svårt med svartvita filmer, men har funnit ny näring hos regissörer som till exempel Zhang Yimou. Jag är ointresserad av ryska släktkrönikor, men har kastat mig över den helskumma serien 1632 - ett roligt experiment med en rad författare som samarbetar med en parallellvärld där en amerikansk småstad genom en kosmisk olycka parkeras i mitten av trettioåriga kriget - här är det släktkrönikor så det står härliga till, men det är science fiction, så hittills har jag inte sett några recensioner av serien, trots att den har ett antal historiska svenskar som viktiga karaktärer.

Serier, slutligen. Jag läser in en litet nedlåtande attityd mot serier i ett av dina inlägg. Som du ser har jag tagit upp film parallellt med böckerna och även snuddat vid musiken. Både böcker och filmer förmedlar berättelser, och du håller säkert med om att de gör detta på olika plan och att det inte går att rakt av jämföra böcker och filmer - de är olika medier och kräver att man närmar sig dem på deras egna villkor. Vet du vad? Samma sak gäller för serierna! Här är det frågan om ett annat medium än böcker, precis som med film. Serier är inte en sämre sorts böcker, utan en annan sorts berättarkonst.

Precis som du gör när du räknar upp en rad betydelsefulla böcker som gett dig fantastiska läsupplevelser, kan jag räkna upp en rad lika viktiga serier, men jag ska begränsa mig till två - The Spirit av Will Eisner, eller ännu hellre Eisners senare produktion, till exempel A Contract with God, samt Stan Sakais samuraikanin Usagi Yojimbo. Kombinationen av text och bild är poetisk och högtflygande, men den kräver läsvana och att man inte ser serier som en sorts lägre stående litteratur.