Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

måndag 18 januari 2010

En spark på tasken är helt okej enligt vissa kvinnor.


På tidningen Amelias hemsida pågår en diskussion om män som blir misshandlade av kvinnor under rubriken: Måste män tåla lite stryk.


Ett inlägg gjorde mig riktigt förbannad:

En spark på tasken

Men man rår ju inte för om man bli fullständigt rasande och inte kan hejda
sig. Jag är 42 år och har säkert sparkat alldeles för många män mellan bena,för att få utlopp för min ilska. Samtidigt är det en härlig känsla att veta att det inte är kvinnan som är det svaga könet. Efter en välriktad och HÅRD spark så ger mannen alltid upp, vilken är nått att tänka på för kvinnor som blir illa behandlade.



Medan ett annat gjorde mig glatt överraskad:
Stå på er...
Jag säger bara stå på er män. Otroligt starkt gjort att berätta och ta upp detta ämne. Jag är en tjej på 40 år, som pluggar till socionom och skriver nu min B-uppsats som handlar just om "Kvinnors våld mot män i nära relationer". Vi har tagit del av den forskning som finns om detta, och det är inte mycket. Men det verkar vara ett mycket större problem än man är medveten om. Just skammen för en man att bli slagen av en kvinna verkar vara ett stort problem.

Dessa män blir sällan tagna på allvar om de anmäler till polisen.De blir bemötta med attityden att en man som är så vek och blir slagen av sin kvinna får skylla sig själv. Eller så tas det för givet att mannen har misshandlat kvinnan i många år och att hon till slut ger igen. Visst kvinnomisshandel är också ett stort problem, och inte heller kvinnor får bemötas med förakt när de anmäler och berättar vad de har varit med om.
Men att män också är offer pratas det aldrig om. Så ni män som är utsatta för våld i er nära relation, kämpa på. Vi (blivande) socionomer har ett stort ansvar att ta reda på mer om detta och lära oss mer. Och vi måste ALLTID bemöta utsatta människor med respekt och värdighet, det är vår skyldighet!!


Om du som skrev inlägget "Stå på er.." på Amelia hittar hit och skickar anomar förlag ett mail ska du få ett rec.ex av Glenn Forrestgate bok med titeln: När mardrömmen blev sann , som beräknas ligga på bokhandlarnas diskar i slutet av mars. Boken kommer garanterat bli en mycket diskuterad bok och även användas i socionomundervisningen.

Ha de gott!
Ramona

20 kommentarer:

Helena Palena sa...

Heja Ramona! Hur förbannad jag än blivit på en man så skulle jag aldrig knäa honom. Never! Nä, jag brukar bita av dom med orden.
Kommer ihåg hur ont det gjorde när man cyklade som barn och fick ramen på blygden. Jesus vilken smärta. Och mycket ondare måste det ju göra på en man. Huva!

Ramona Fransson sa...

Hej Helena Palena,

Jag minns att jag en gång stod som målvakt i ett ishockeymål, var väl 9-10 år och det var ett lågt ställt mål. Någon knuffade mig och jag ramlade och fick stålkanten mellan benen och smärtan var fruktansvärd, jag blödde.

Att bara tänka tanken att slå en person är sjuk! Däremot skulle jag, om jag blev överfallen slå så mycket jag bara orkar, men det är en helt annan sak.

Anton sa...

Den kommentaren är det något sjukhuvud som skrivit.

Se "Thewitch"´s blogginlägg om samma kommentar men med ordet kvinna utbytt mot "man".

Dåligt försök till konfliktskapande anser jag.
Avgör själva:

http://thewitch.se/2010/01/18/nog-fan-maste-kvinnor-tala-en-kaftsmall/

mvh/ Anton

Ramona Fransson sa...

Hej Anton,

Jag skrev följande på thewitchblogg:

Du kunde inte tänkt dig att hålla dig till det ursprungliga inlägget som är från Amelias hemsida? Det med stor bokstav är det rätta!

Men man rår ju inte för om man bli fullständigt rasande och inte kan hejda sig. Jag är 43 år och har säkert gett alltför många MÄN en TASKSPARK, för att få utlopp för min ilska. Samtidigt är det en härlig känsla att veta att det inte är KVINNAN som är det svaga könet. Efter en välriktad och HÅRD TASKSPARK så ger MANNEN alltid upp, vilken är nåt att tänka på för KVINNOR som blir illa behandlade.

Nu såg jag att det inte stod TASKSPARK i inlägget men det var nästintill.

Ann Helena Rudberg sa...

Alltså tyvärr så är det nåt fel på dom där 40-åringarna dom har haft det för lätt i livet eller nåt, tror jag.

Det är alltid strul med dom och dom skäller och gormar för dom är vana att ta för sig. Tjejerna alltså.

Eller också är det synd om dom för dom har aldrig fått lära sig att ta hand om sig själva. Har inte listat ut vilket än.

Min äldste son är förstås inte sån ;)

Såg att Helena Palena skrev om dina böcker. Kul Ramona!

Ramona Fransson sa...

Hej Ann Helena,

Jag vet inte om det är åldern som är orsaken eller samhället och även media har stor skuld i hårdheten.

Det mjuka och goa har kastats ut med badvattnet till förmån för istappar.

Ja, jag läste det Helena Palena skrivit, som det värmde.

Anonym sa...

Kära nån!
Kommentaren om njutningen av våld är så absurd att jag inte ens kan ta den på allvar! Fick du aldrig känslan av detta var en provokation? Det fick jag nämligen. Den som skrivit detta vill antingen provocera eller är helt spritt språngande galen och ska inte ses som något annat än en avart.
Det förstå du väl?

Ramona Fransson sa...

Jaha Anonym, den är så absurd att den inte ska tas på allvar.

Lustigt sätt att se på saker. Hoppsan, slant jag med kniven, ojdå fyra gånger, och du råkade få den i dig alla fyra gånger, ups, det var inte meningen... eller vad säger du?

Jag tycker inte att det är lustigt inte ens dra-på-munnen- roande när någon skriver ett inlägg som ska påstås vara ironiserande, för det kan jag lätt säga, den personen gjorde i så fall ett uruselt jobb!

Man måste ha finess i sitt ironiserande och i det inlägget saknades detta.

If you catch my drift?

Ramona Fransson sa...

Jaha Anonym, den är så absurd att den inte ska tas på allvar.

Lustigt sätt att se på saker. Hoppsan, slant jag med kniven, ojdå fyra gånger, och du råkade få den i dig alla fyra gånger, ups, det var inte meningen... eller vad säger du?

Jag tycker inte att det är lustigt inte ens dra-på-munnen- roande när någon skriver ett inlägg som ska påstås vara ironiserande, för det kan jag lätt säga, den personen gjorde i så fall ett uruselt jobb!

Man måste ha finess i sitt ironiserande och i det inlägget saknades detta.

If you catch my drift?

Anonym sa...

Haha men det där har ju tidningen hittat på för att man ska gå i gång. För att man ska bli provocerad.

/Jessica

Anonym sa...

Ramona, jag vill nog påstå att om personen skrivit sitt inlägg i syfte att provocera så har personen lyckats bra.
Du köpte det ju! Svalde bete, sänke och t o m reven.
En lyckad provokation alltså.

Ramona Fransson sa...

Hej Anonym,

I vilket fall som helst var det en dålig provokation, även om jag nu svalde betet.

Anonym sa...

Osmaklig - ja!
Dålig - nej. Den lyckades.

Ramona Fransson sa...

Om du menar att den lyckades göra mig förbannad, så jajamensan!

Men om du menar att den gjorde någon positiv verkan, så är svaret, nej, den tillförde inte det dugg för mänskligheten!

Anonym sa...

Den var rå och brutal.

Att reta upp just dig tror jag inte var syftet. Syftet var snarare att visa på galenskapen och det sjuka i att utöva våld mot en partner eller i att njuta av att utöva våld.
Kanske en del av en studie i hur kvinnors våld uppfattas i motsats till hur mäns våld uppfattas?

Om du hade satt dig in i frågor om våld mot kvinnor i stället för att förutsättningslöst acceptera och försvara det utan att bemöda dig om att se komplexiciteten i det så hade du kanske haft ett annat perspektiv och kunnat se den här provokationen för vad den är.

Ramona Fransson sa...

Jag har ingen lust att sätta mig in i en fråga jag upplevt i mer än 16 år.

Anonym sa...

Det låter ur min synvinkel som ett märkligt ställningstagande. Att förstå vad man blivit utsatt för under så många år av sitt liv, och varför, är ur mitt perspektiv nödvändigt för att kunna göra ett vettigt avslut och gå vidare. Och också att få med sig de nya erfarenheter som man fått under den vidriga tiden och som man har nytta av i det fortsatta livet.
Att ha blivit misshandlad och inte bry sig om att få veta varför är inte en erfarenhet. Det är då man blir ett offer för andras illvilja.

Men om detta är din bakgrund så är det betydligt lättare att förstå din ilska och hur du kanaliserar den.
Hoppas du får ett bra liv under din tid.
Framtiden krymper för varje dag och det gäller att göra det bästa av tiden. Var och en på sitt sätt.

Ramona Fransson sa...

Jag kan se mellan raderna att du menar väl och det är bra. Jag har lång bit kvar och det är därför jag började skriva deckare, med hämnd som passade min känsloställning, hahah,men det hjälpte och hjälper forfarande.

Den andra delen av mitt författarskap är en bok som jag håller på med och har gjort i flera år, Ändhållplats Sverige.

Det var inte lätt att vid nästan 50 års ålder upptäcka att min barndom och uppväxt byggts på lögner.
Min förhoppning är att när jag skrivit klart boken har jag lagt ett stort kapitel bakom mig.

Därför har jag svårt för lögner för att inte säga rent hatisk gentemot de som ljuger om allvarliga saker, såsom sexövergrepp, misshandel och annat som förändrar ens liv. Att ljuga om banala saker som vikt, sex-erövringar eller annat som inte skadar andra är mig egalt.

Anonym sa...

Nej jag vill nog ingen annan illa. inte många iaf, även om jag precis som du och de flesta andra har personer som gjort stor skada.

När andras lögner påverkar ens eget liv så är det enorm kränkning och ett uttryck för en nedvärdering.
För att få lite perspektiv på en del lögner kan man försöka förstå att lögnerna kan vara ett uttryck för andras omtanke men som blev en omtanke som gick snett. Man får heller inte glömma att det såg annorlunda ut förr, man värderde barn på ett annat sätt.
Jag tror jag förstår vad du menar med allergin mot lögner men att försöka vända perspektivet kan vara bra för en själv och för ett accepterande av det som varit.
Att försöka se att andra gjort det som de trodde var rätt kan vara ett sätt att att försonas med det som var.

Jag menar att vi alla har våra ryggäckar och att försöka se det som varit orättvist och orättmätigt mot en själv har sitt ursprung i någon annans okunskap och ofullkomlighet kan göra att man kan förlåta det oförlåtliga.
Men oavsett om man förlåter eller inte kan man hämnas om man vill. Du har möjligheten via dina böcker, andra får hitta andra sätt.
En del skriver böcker, andra väljer att strida för rätten för det barn de en gång var och som inte hade någon som stred för dem.
Vi väljer våra egna vägar.

Anonym sa...

Självklart menar jag att vi alla väljer våra olika vägar men utan att lägga någon värderig i vilken väg man tar!
Vad jag menar är att anledningen till våra val kan vara desamma, vi väljer bara olika sätt att ta kontrollen och hantera det som hänt.
Och allt är OK!

Det enda som iaf jag inte tycker är OK är att vi attackerar varandra.