lördag 2 januari 2010

Hennes skönhet blev hennes död

Hennes skönhet blev hennes död var rubriken på Expressens löpsedel i september 1968.

Svartsjukan är en av de farligaste sjukdomar som en människa kan hysa till sin nästa.

Min moster Traudi och hennes make Alexander låg i hemskillnad. Vi bodde i Borås och var och hälsade på Traudi på Kastellgatan i Göteborg.

På söndagkvällen kom telegram från Spanien. I telegrammet stod att "Han var på väg till Göteborg". ( Senare visade det sig att han redan anlänt)

Mamma var orolig men Traudi tyckte inte att de ( mina föräldrar och moster Erika ) skulle vara oroliga, : Jag har ju ett inneboende par, då gör han inget, det vågar han inte...

Vi åkte hem till Borås och nästa dag, på måndagen var Traudi mördad. Han hade kommit sent på måndagsnatten, haft nyckel, gått in och väckt Traudi, som låg och sov i dubbelsängen i vardagsrummet tillsammans med deras gemensamma son. Hon ville inte att barnet skulle vakna och de gick in i köket. Där stod en kubbe med knivar. De gick in i jungfrukammaren. Där högg han ihjäl henne.

Straffet? Alexander förklarades otillräknelig vid dådet och blev utvisad till Spanien.

Sonen adopterades bort och om hur illa socialnämnden hanterade detta är en lång historia.

Allt kommer så småningom i min självbiografiska roman: Ändhållplats Sverige, som jag håller på att skriva.


Om en kille/tjej älskar dig så mycket att du inte ens får träffa andra, eller vill ha dig för sig själv, kontrollerar dina steg... säg adjö och säg adjö jävligt snabbt! Det är inte kärlek han/hon känner det är besatthet och svartsjuka...

Ramona

8 kommentarer:

Ann Helena Rudberg sa...

Så rätt Ramona... min mamma föll offer för något liknande, fast han inte dödade henne. Han slog henne "bara" sönder och samman och lämnade henne i en blodpöl, medvetslös.

Hon hade kravlat sig upp i sängen när jag hittade henne på morgonen. Men hon lämnade honom inte. Istället dog hon några månader senare av en astmaattack. Han var den siste som såg henne. Många gånger har jag undrat vad de talade om den där sista dagen hon levde.

Ramona Fransson sa...

Hej Ann Helena.

Ja, det är så vansinnigt eftersom det förstör familjer för tid och evighet...

Anonym sa...

Helt rätt de e sanna ord...levde en gång med en som slog mig så käken gick ur led för han hade inbillat sig något som inte stämde...kan känna smällen en idag....när jag tänker på den och en massa andra saker han gjorde...men jag gick till slut tog lång tid ....å sedan ja...där va de ju ennu värre...hmm..vad gör jag för fel igentligen?

Ramona Fransson sa...

Hej anonym,

Ingen vare sig kille eller tjej gör fel när man älskar, man träffar bara fel person. En person som är rädd, inte har självförtroende, inte har blivit älskad, inte vet vad kärlek är, en person som innserst inne vill ha kärlek men inte vet hur det ska vara. Däri ligger felet och det är aldrig den slagnes fel...

Anonym sa...

Hej
Vi bodde grannar med den här familjen på kastellgatan vid den här tiden. Finns det plats även för hennes förstfödde son i din bok och det som hände honom. Båda de här sönerna har gått igenom helvetet. Kan inte skriva vem jag är då jag eliminerat den som så nära, nästan blev min baneman. Det hemska som drabbat din familj i min ungdom gjorde mig väldigt observant på mäns betende. Detta räddade sannorligt mitt liv då jag var förberedd och kunde försvara mig. Detta till trots att jag eg. inte förväntade mig att få plikta med mitt liv av min svartsjuka fästman. mvh tant -65

Ramona Fransson sa...

Hej tant -65,

Ja, Traudis förstfödde Benito finns med och allt jag vet om mina kusiners nuvarande liv kommer att vara med. Utan att någon som inte vet vilka de är kan känna igen dem.

Jag tror inte att någon som inte varit där, förstår hur det kan bli som det blir. Men visst, varningsignaler finns hos män/kvinnor som misshandlar fysiskt och psykiskt, men om man inte kan tolka dem, kan det gå illa.

Jag är glad att du klarade dig.

Margitha Gildhof sa...

Hej Ramona!
Väntar med spänning på att få läsa boken. Jag är ju mamma till ett av hennes barnbarn så det känns extra viktigt. Vi brukar med jämna mellanrum besöka hennes viloplats så hon är i allra högsta grad närvarande. Jag har under de sista 20 åren mött en rad personer på de mest egendomliga ställen som kände henne och maken. Det allra märkligaste är att hon bodde granne med en ung flicka på Kastellgatan, Marianne, som långt senare skulle bli farmor till mina tre andra barn. Dessutom är hon och min mamma väldigt lika varandra på de foton som jag har sett. Världen är liten!

Ramona Fransson sa...

Hej Marghita!

Det berörde mig när jag tänkte på att Traudi aldrig fick uppleva sitt barnbarn. Men boken kommer i alla fall att vara något för barnbarnet att läsa och på det sättet få en del av sin släkthistoria.

KRamona