fredag 22 januari 2010

Nazisterna mördade mina farföräldrar, krossade min släkt och stal mitt arv!










Kurt Gerstein berättade om förintelsen i Belzec och Treblinka för Baron Göran von Otter, sekreterare för den svenska legationen i Berlin. Klicka på Gersteins bild och informationen blir tillgänglig.

Skinnjackan är ett verk av min far Josef, som han tillverkade till mig i Borås 1968. Han var förutom litograf också utbildad skinnkörsnär.

Släktforskning är alltid ett aktuellt ämne i Sverige, för oss krigsbarn är släktforskning en utopi.

Under andra världskriget bodde mina farföräldrar Moszes och Helena Dancyger i Warszawa på Muranowska. Ett område som förvandlades till ett getto. Min farfar, som var skomakare, ägde en del av fastigheten där fabriken som tillverkade skorna var belägen och även butiken där skorna såldes. Skinnet till skorna köptes in i Tjeckoslovakien.


Min biologiska far, Josef, hade en ganska bekymmerslös uppväxt tillsammans med sina tre syskon. Josefs stora intresse var konst, litteratur och han utbildade sig till litograf. I hemmet på Muranowska fanns ett flertal oljemålningar av erkända konstnärer.

Nazisterna hade ett utomordentligt raffinerat sätt att tillskansa sig värdesaker från min familj och även andra judiska familjer.

Min farfar tvingades skriva en innehållsförteckning på allt av värde i lägenheten och ve den som försökte fuska bort en tavla eller silversked. Därefter inhämtades all information av en underlydande. Några dagar senare dök en mer ståndsmässig nazist upp och knackade på dörren. En med minst tre stjärnor på axlarna... Vid dörren stod de underlydande och väntade medan officeren spankulerade runt med listan i handen. Officeren gav order om vilka värdesaker som skulle omhändertas. Efter att allt av värde burits ut ur min fars hem, överlämnade SS-officeren ett handskrivet dokument. Självklart stämplat med örnen och officerens underskrift.



Naturligtvis var detta dokument lika mycket värt som toalettpapper. I samband med att mina farföräldrar mördades antingen i Chelmno eller Auschwitz-Birkenau, har inte riktigt hundra procentiga uppgifter på båda, fick de klä av sig nakna och lämna allt innan de avlivades. Efteråt genomsöktes rektum, slida och munnen för eventuella värdesaker.


Min far kämpade hela sitt liv för att återfå sitt arv, men förgäves. Utan bevis, som nazisterna noggrant förstörde, inget arv.

Ibland när jag läser eller hör svenskar berätta om sin släkt som bott i Sverige i århundraden blir jag avundsjuk och ledsen på samma gång. Antikrundan på SVT är ett sådant exempel, även om programmet i sig är mycket bra och underhållande, som påminner mig om vad jag aldrig kommer att få uppleva. Jag har inte ett enda foto på min farföräldrar enbart på min far som yngling. Jag har läst att olika regeringar runt om i världen kräver tillbaka museiföremål men hur ska jag kunna kräva tillbaka något som jag bara vet genom hörsägen hur det såg ut?

Jag har slitit med min självbiografi i snart fyra år och inte kommit särskilt långt i själva skrivandet, största tiden går till att samla ihop dokument och få dem i en hyfsad kronologisk ordning. Tack vare nätet och inte minst min mamma, som nu verkar ha förstått att jag har förlåtit henne alla lögner, som jag matats med sedan barnsben, börjar nu berätta. Det känns som att när jag väl har boken klar kan jag lämna en stor del av mina besvikelser och min ilska och försöka se att mitt liv, trots allt kämpande i motvind, utvecklats till något positivt.

Nedan är på engelska ett stycke ur den sidan som du kan läsa om du klickar på Gersteins bild. På den sidan kan du om du inte förstår engelska översätta till svenska med hjälp av Googles översättningsverktyg.

On the night of August 21-22, 1942, on his way back to Germany, Kurt Gerstein travelled by train from Warsaw to Berlin and accidently encountered the Secretary to the Swedish Legation in Berlin, Baron Göran von Otter.
Less than an hour from Warsaw, the train stopped in open country. "We both got down to get a breath of air," von Otter later recalled. "There were beads of sweat on his forehead. There were tears in his eyes. And his voice was hoarse when he said at once: I saw something awful yesterday - can I come and see you at the Legation?" Von Otter suggested that they talk on the train. Gerstein agreed. "Is it the Jews?" von Otter asked. "Yes, it is," Gerstein replied. "I saw more than ten thousand die today."
In a feverish conversation lasting hours, Gerstein poured out the whole story, crying and smoking incessantly. He related all he had just seen to the Swedish diplomat and begged him to tell the Swedish government about the atrocities in the camps. He desperately urged von Otter to make it known to the Allies and the outside world.
Von Otter later described the encounter: "It was hard to get Gerstein to keep his voice down. We stood there together, all night, some six hours or maybe eight. And again and again, Gerstein kept on recalling what he had seen. He sobbed and hid his face in his hands. From the very beginning as Gerstein described the atrocities, weeping and broken hearted, I had no doubt as to the sincerity of his humanitarian intentions."


Sverige har långt kvar till sanningen om vad den dåvarande svenska regeringen hade för sig under 2:a världskriget. Vem ägde de svenska malmgruvorna som försedde Tyskland? Vem gjorde sig en förmögenhet på Zyklon B? Wallenbergarna var delägare i fabriken som tillverkade gasen. I vilka svenska historieböcker hittar man förklaringaren på vår så kallade neutralitet?

Här finns mycket kvar att gräva i!


P.s Skinnjackan som antagligen idag ses som en supertjusig modell, var då 1968 ett plagg som jag mobbades för. Jag minns speciellt en mening: Har inte din pappa råd att köpa ett helt skinn i samma färg, men det är ju klart du är ju en tattarunge!D.s

Jag önskar alla med kärlek i era hjärtan en härlig fredag!
Ramona



REKLAM för mina böcker...

Här kan du om du inte vill ha erbjudandet om fyra pockets för 119:- inkl.frakt också låna eller köpa mina böcker i e-boksformat:

Från Elib kan du klicka till dig ditt bibliotek var du än befinner dig och låna alla mina böcker som elektroniska (e-böcker). Ladda ner dem till din dator, mobil eller om du har en läsplatta, alldeles gratis!

Nedan kan du klicka dig fram till näthandlares erbjudande av mina samtliga böcker:

Adlibris
Bokia
Bokus
CDON

10 kommentarer:

Ann Helena Rudberg sa...

Kära Ramona mobbare och uslingar finns i alla tider, men de gömmer sig ofta bakom fina titlar. Så bra att din mamma berättar. När jag skrev min självbiografiska bok, så visste jag att pappa skulle ta avstånd från mig, ifall jag gav ut den när han levde. Han förbjöd mig att göra det. Ett slags förakt för svaghet hos honom, man fick inte prata om allt och en känsla av skam. Jag fick inte berätta. Och mamma hade jag ingen att fråga. Tyvärr.

Och vi vet både du och jag att de flesta människor är medlöpare och inte anser sig ha skuld till det som händer och har hänt.

Dock måste jag säga att jag blev rätt upprörd när vi alla barnfamiljer i Sverige fick boken Om detta måste vi berätta... för jag var inte född då och inte mina barn heller och det kändes som om sosseregeringen lade skuld på oss.

Jag förstår att tanken var att vi skulle läsa och studera denna bok, men hur skulle jag som förälder kunna det? Mina barn ville inte ens titta på TV när tornen rasade i New York 2001, för de begrep alltför väl vad som hände.

Och de ville inte ta in all den smärta, som fanns i denna händelse. Det är naturligt att skygga för våld och elände och inte ta in allt.

Jag har ju skrivit om min jobbarkompis Mauritz Edström, som gick under just för att han inte fick ihop sitt liv. Hans teman i livet var skuld, medlöperi och utanförskap.

Han var samma generation som min mamma född på 20-talet och de levde igenom denna tid, ungdomstiden, då det var krig.

Mauritz Edströms demoner från hans ungdom, hans dåliga samvete och hans känsla av att inte höra hemma i världen gjorde att han tog livet av sig. Och så vill vi ju inte heller att världen ska fungera.

Ramona Fransson sa...

Hej Ann Helena,

Vi fick också boken. Förgäves letade jag information om Wallenbergs ägande i fabriken som tillverkade gasen Zyklon B och vem som bar ansvaret och tog emot pengarna från Hitlers stab vad det gällde malmen, men inte en rad om detta som jag minns det...

Ann Helena Rudberg sa...

Nej det var bara något slags vältrande i våld och lidande. Förskräckligt.

Då ser jag hellre på history channel som har haft många program om vad som hände. Både från Nürnbergrättegången och annat.

Och jag håller med dig om att det var synd att inte Hitler också stod där.. inför rätta.

Göring stod ju inte ens ut med att se bilderna från koncentrationslägren och han framförde att Hitler inte kunde ha vetat om detta, han som var så himla charmerande... visst.

Ramona Fransson sa...

Ja Göring ja, som var gift med en svenska och var här, deltog i jakt och bjöds säkert flott av en och annan greve, kung eller vad vet jag:)))

Ja, Hitler älskade sin hund, Eva Braun och barn, men det bevisar egentligen ingenting om vem han var. Psykopater ser inte likadana ut, har olika kön och beter sig inte heller lika, det enda de har gemensamt är just att de är psykopater...som lemlästar och mördar normala godtrogna individer.

Det är inte ovanligt att hitta psykopater på chefspositioner, av den enkla anledningen att de är karismatiska, manipulativa och livsfarlig...a

Ann Helena Rudberg sa...

Jo du har helt rätt och det är också typiskt att det är bara jag som kommenterar. Hörruni fegisar som hukar i buskarna skriv nåt nu då om Ramonas berättelse.

Jag får exakt samma bemötande när jag skriver om död och självmord. Ingen vågar kommentera eller också blir det ett upprört moraliskt inlägg om hur hemsk JAG är.

Människor är rädda för döden Ramona, men skriv du din bok. Jag ställer mig i kö för att köpa den. Så får jag se om jag vågar läsa den.. :)

Det allra hemska med Tyskland var att alla blundade. Du vet ju att min förste sambo var tysk, en pojk, som föddes under brinnande krig 1944 och hans pappa hade redan dött i Ryssland. Han som var musiker och inte soldat.

Min tyske förste man, som är far till min äldste son och som växte upp i ruinerna i Braunschweig, som det tog 16 år är röja bort.

Allt är så oerhört sorgligt som har med den perioden av människans liv att göra. Och för mig och andra i min generation så levde vi ständigt under hotet om att atombomben kunde utplåna oss. När som helst.

Det var ett reellt hot på den tiden, inte som det där klimattjafset som är nu.

Måtte mänskligheten gå mot något bättre. Och ha nu en trevlig fredagkväll Ramona.

Mia sa...

Jag förstår precis hur du känner det, trots att du aldrig själv rent fysiskt upplevt det. Det sitter i själen trots att man är en generation efter. Jag kan bara gå till mig själv och min pappas berättelser om finska vinterkriget - hur ryssarna var och härjade i min farmors hus.

Sverige har mycket att förklara fortfarande och frågan är varför de är så fega att yppa frågan om deras Hitlervänliga politik.
I Tyskland har bilföretaget Mercedes betalat tillbaka skadestånd till de efterlevande vilka hade släktingar som tvingades arbeta gratis i bilindustrin. Det har inte BMW gjort. Tror tom att staten har betalat skadestånd till de efterlevande för de som tvingades bygga vägar. Fega Sverige skakar vid sådana nyheter.

Ramona Fransson sa...

Jag älskar Sverige men politiken har allt att önska och har alltid haft.

Att välfärden byggdes upp var inte svenska politikers förtjänst utan att resten av Europa och Skandinavien låg i ruiner. Sverige stod som fågel Fenix i askan och kunde dra in miljoner på kriget så länge det pågick och efter att det tog slut.

Svenska politiker är som det brukar sägas: Opålitliga och har bara ett framför ögonen, sig själva!

Ingrid sa...

Ramona, jag förstår din sorg över att inte få lov att lära känna dina rötter. Jag önskar dig lycka till i arbetet med din biografi - ser fram emot att läsa den! Och jackan är fantastisk, tänk att du har den kvar.
Stor kram
Ingrid

Helena Palena sa...

Det är mycket som inte har kommit fram. Men det är många bankirer som tjänade på kriget. Som var med och triggade igång det hela. Om du vill veta mer ska du läsa historikern Anthony Sutton. Men han skriver naturligtivs inte main-stream om. Vi ska inte få veta sanningen nämligen.

Nu när man börjar intressera sig för vad som skett i familjen är alla döda. Finns inga att fråga. Så sorgligt. Men jag tänker också skriva om min uppväxt vad det lider.

Ramona Fransson sa...

Hej Ingrid,

Tack! Ja, är det inte helt otroligt, jackan hängde kvar på vinden hemma hos mamma. Det upptäckte jag när jag skulle flytta alla hennes saker från vinden ner till källaren. De ska nämligen bygga om och renovera fastigheten med start i mars.

Bara att ta i den gav mig en flod av minnen. Ändhållplats Sverige som jag valt att döpa boken till hoppas jag ska bli klar till nästa år. Och det värmer att du vill läsa den.
Tack Ingrid.