fredag 29 oktober 2010

Fick en tänkvärd text, apropå dagens kids.

När jag var liten...



När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil  i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket, där de jobbade för en krona i timmen så att de kunde hålla familjen från att  svälta ihjäl.


Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men ...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Kidsen idag har det så förbannat lätt!
Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans utopi.. Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva! Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka
innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.


Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade låten på Trackslistan för att kunna spela in den på band, men DJ:n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.

Vill du höra om att ha det svårt?

Vi kunde minsann inte bara ladda hem porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade. Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din spritlangare.. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.

Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller Playstation tv-spel med högupplösande 3D-grafik heller - vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade

Intellivision istället. Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild hela tiden. Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i ..", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad:

Bli inte skjuten.

Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog.

Precis som livet.



När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så .. taskigt läge. Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige.

Fattar du!?

Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar!

Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda yppiga programledare. Vi fick Staffan Westerberg, Clownen Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa som lallade om böcker istället... Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt. De är bortskämda. Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 70-talet...

Ha en riktigt bra vecka
Ankey


Jag säger tack Ankey för en skönt stukad uppriktig text som jag själv kan stämma in i...

Ramona

4 kommentarer:

Blondies blogg sa...

God morgon! Härligt bidrag från Ankey. Jag stöder henne till fullo. Hur det var när jag växte upp i början på 40-talet vill jag inte ens tänka på. Men nu känner jag mig som en bortskämd unge som försöker ta igen allt jag missat.
Hoppas att det går bra med inläsningen. Förstår att det är ett tidskrävande arbete. Och jag önskar att Du också får tid för att skriva, skriva och skriva!
Ha en fin dag!

Eva sa...

Jag höll på att skratta ihjäl mig åt gammelreportaget. Precis så var det! (57 år)

Ramona Fransson sa...

Hej Birgitta,

Ja, alla vi som är födda på 40-50-60 talet kan inte annat än hålla med. Hahaha...

Jag försöker skriva, jag lovar... du också!

Ramona Fransson sa...

Hej Eva,

ja är det underbart eller är det underbart?