lördag 8 juni 2013

Dödsdömd av Damien Echols. Recension.

Recension av Dödsdömd av Damien Echols

Jag har som barn varit inlåst flera gånger, men då trodde jag att det skulle vara så, men som vuxen blev jag hämtad av polis från min lägenhet och inlåst i arresten, som ett motvilligt vittne, och blev medveten om hur det kändes att vara inlåst och beroende av att någon annan låser upp dörren när man vill gå på toaletten, men detta hände i Sverige och i jämförelse med USA är Sveriges häkten rena rama lyxhotellen. Och det är på verkligheten, min eller någon annans, som jag baserar mina deckare, men nu är det boken Dödsdömd av Damien Echols som det ska handla om.

Damien föddes den 11 december 1974 på sjukhuset i den nedgångna småstaden West Mephis i Arkansas. Staten som även USA:s forna president Bill Clinton föddes i.  Inte för en enda sekund hade Damien kunnat föreställa sig att han skulle sitta i en dödcell i nästan 18 år oskyldigt dömd för mord han inte begått.
”År 1993 blev tre tonåringar som kommit att kallas West Memphis 3 gripna och anklagade för de brutala mordet på tre åttaåriga pojkar i West Memphis i Arkansas. Det sades att morden skulle ha varit en del i en ” satanistisk ritual ” som dessutom inbegrep sexuella övergrepp och stympning”.
Det fanns inga bevis, ingen teknisk bevisning, det fanns överhuvudtaget ingenting som pekade på att Damien Echols, Jason Baldwin eller Jessie Misskelley skulle haft något med morden att göra, ändå kunde en polis, Jerry Driver, tillsammans med domare, David Burnett, och åklagare John Fogleman och Brent Davis ta ifrån Damien, Jason och Jessie deras mänskliga rättigheter baserat på en hög med lögner. Idag är domare Davis Burnett senator i USA.

Någon på 1970-talet såg jag en film ” And Justice for All” med Al Pacino i huvudrollen. I filmen fanns den galne domaren som satt och åt sin lunch sittande på kanten vid det öppna fönstret åttio våningar upp. Hatande poliser som slog och misshandlade fångar m.m. Inte för ett ögonblick trodde jag att den här historien kunde bygga på verklighet. Så fel jag hade! Verkligheten är som vanligt ännu värre. Damien fick uppleva att det som riktades mot fångarna av fångvaktarna var hat, ilska, äckel, dumhet, okunnighet och brutalitet. Det var mer vanligt än ovanligt att hitta insekter i maten som serverades. Gräshoppor och syrsor kokades tillsammans med broccoli, orsaken var att ingen brydde sig att tvätta dem innan tillagning. Varje intern får ett konto som familj och vänner kan sätta in pengar på som är avsett för grundläggande behov. Allt i fängelset måste man betala för.

Orsaken till att Damien, Jason och Jessie åter fick lov att se solens ljus, gå på gräsmattor, började med att HBO gjorde en dokumentär ”Paradise Lost” och när Lorri Davis, som Damien numera älskar, kallar sitt liv och är äkta make till, fick se den här filmen engagerade hon sig. Till en början med brev men med åren involverade Lorrie hundratals människor och även berömda filmstjärnor som bland annat Johnny Depp. I boken finns en lång lista på alla som Damien tackar för sitt liv och först kommer Lorri.

Idag vet vi att oskyldiga döms till fängelse även i Sverige, men vi har tack och lov inte dödsstraff. Bara tanken på att oskyldiga avrättats av staten, som hänt flera gånger i USA, är fruktansvärd. Under tiden som Damien satt och väntade på döden i sin cell avrättades över tjugo personer. Hur många av dem som var oskyldiga får vi aldrig veta.
Om man tycker om att lära sig mer om verkligheten, vilken ibland är svår att ta till sig, och också se igenom all den reklam som USA gör om sitt land, som ett land som strider för de mänskliga rättigheterna, är detta boken du ska läsa!
Det finns också mycket mer information om fallet, för den som kan engelska på den här sidan:
http://www.wm3.org/


Ramona Fransson

Inga kommentarer: