Senaste teve-intervjun 2015

Här kan du se intervjun av SVT under bokmässan 2015 (Fotot ovanför är taget av Linda Lundquist)

tisdag 10 november 2009

Ramona på Tjörn hämnas genom sina deckare





Igår när jag satt hemma och skrev fick jag ett samtal av en kvinna på Klädesholmen. Hon berättade att jag var med på GT:s löpsedel.
Klart som korvspad att jag åkte ut och kollade hur det såg ut. Hur det kändes? Overkligt!

I artikeln där jag blev intervjuad av Kicki berättade jag mer än vad det står men på grund av platsbrist fick det inte rum. Nåväl, för att förtydliga några enkla ord som betyder så mycket mer lägger jag ut en länk
till vad som bättre beskriver orden: misshandel och sexuella övergrepp i barndomen.

För flera år sedan bestämde jag mig för att skriva en bok som skulle få en del av bördan på mina axlar att krympa. Den har jag givit titeln: Ändhållplats Sverige
Här är ett utdrag från den blivande boken.




Jag hade fyllt fyrtio år och var övertygad om att jag aldrig skulle behöva konfronteras med mina barndomsminnen. Men jag hade fel mina barndomsminnen inte bara knackade, de bankade oupphörligen på dörren. I hela mitt vuxna liv hade jag omedvetet arbetat hårt för att, som jag sedermera skulle förstå att glömma. På den tiden var min livsfilosofi enkel, arbetade jag bara tillräckligt hårt skulle jag tjäna pengar och inte grubbla så förbannat. Att arbeta skulle ge mig en identitet, göra mig trött och praktiskt nog betala mina räkningar.

Som en slags försäkring hade jag nästan alltid två jobb samtidigt. Genom att stressa från det ena arbetet till det andra fanns det inte utrymme till mörka tankar. Arbeta, sova, arbeta, sova, på det sättet höll jag mina demoner på behörigt avstånd. Men de hann ikapp! Vem hade väl trott något annat? Jag är dessvärre inte den enda människan på jorden med en barndom som man helst vill stoppa i en säck, knyta till och slänga ifrån sig i närmsta vattendrag.

Jag heter Ramona och är född den 23 mars 1956. I passet står det att födelseorten är Toarp. Det är en by, som ligger ett par mil söder om Ulricehamn. Jag var cirka tre år gammal när vi flyttade till Borås.

Jag minns att min pappa hade bruna sulade inomhustofflor. Varför minns jag hans bruna inomhustofflor? Därför att de gånger han böjde sig ner för att ta av tofflorna var det för att slå. Jag minns att efter varje gång jag hade fått tillåtelse att vara ute och leka en stund och återvände hem skakade jag av skräck utanför dörren till vår lägenhet. Samtidigt höll jag ett krampaktigt tag om husnyckeln, som hängde i ett snöre om halsen. Hur jag än ansträngde mig lyckades jag inte en enda gång förbereda mig på vad som skulle hända.

Skulle han titta på mig, nicka och återvända in i köket? Eller skulle han le och smeka min kind? Eller skulle han stirra på mig med vild blick och lyfta handen för att slå? Oavsett vad som än hände ökade alltid mitt hjärtas slag. Jag försökte att bevaka hans kroppsspråk och på samma gång undvika hans blick. Men om jag inte mötte hans blick skulle det uppfattas som skuld oavsett vad jag hade eller inte hade gjort. Oftast försökte jag koncentrera mig på hans tonfall. Befann sig röstläget i ett lågt morrande stod jag still och höll andan. Mitt i min hjärnas kaos fanns rädslan över om jag missat en fråga? Och om han hade frågat något vad gällde det den här gången? Varje gång stod jag spänt och funderade på hur jag skulle bete mig. Fanns det en möjlighet att jag skulle klara mig från att få stryk den här gången? Var frågan, om det nu hade varit en fråga, ställd direkt till mig? Och om jag öppnade munnen skulle han slå mig då? För de mesta hann jag aldrig fundera klart.

Smärtan av slaget som träffade mig rakt över ansiktet tömde hjärnan på allt utom försvarsmekanismen. Inte förrän jag var vuxen insåg jag att det egentligen aldrig fanns något intresse från hans sida att få ett svar, han ville bara slå. Men hur var det möjligt för mig som barn att förstå att när min pappa misshandlade och utövade psykisk terror mot familjen gjorde han det för att dölja sin egen smärta?



Vid eventuella frågor skicka e-post! Eller skriv in dem i kommentarsfältet!
Ramona


Dyrbar kärlek, Iskall hämnd, Mord i Skärhamn, Lyckohjulet, Älskling, vi blir inte med barn låna som e-böcker, pocket eller inbunden på Sveriges samtliga bibliotek och naturligtvis även att köpa hos en bokhandlare nära dig. Läs mer om böckerna här!

7 kommentarer:

Ann Helena Rudberg sa...

Bra Ramona! Skoj att du blev så stort uppslagen. Måste vara svårt att skriva den bok du håller på med. Önskar dig allt gott!

Ramona Fransson sa...

Hej Ann Helena,

Tack! Roligt men som sagt overkligt!

Tack vare att jag skriver deckarna vid sidan om orkar jag...

Magnus sa...

Hoppas du har fått tag i en löpsedel att sätta up på väggen där hemma.

Väldigt komprimerad artikel men intresseväckande. Hoppas det märks på försäljningen. Med ny bok i antågande får artikeln säkert god effekt. :)

Starkt att orka skriva om ditt förflutna.

Ramona Fransson sa...

Hej Magnus,

Jajamensan, vem vet om man får det en gång till i sitt liv!

Jag hoppas och tror att genom att berätta om hur det var att växa upp i en mångkulturell familj, som många gör idag, kan det skapa en större förståelse och också göra att fler vågar ställa sig upp och berätta hur svårt det är och att det behövs många fler personer än en familj att forma en människa.

Monica Antonsson sa...

Hej Ramona
En alldeles för kort artikel och ett fånigt sensationslystet löp.
Bra ändå att de skriver om dig. Det är du värd!
Jag har idag varit hos frissan med "Dyrbar kärlek" i handväskan, dvs jag läser den förstås också.
Du är väldigt duktig på att snickra ihop intriger.
Kram
Monica

Ramona Fransson sa...

Hej Monica

Ja, visst hade jag önskat mig en längre och förklarande artikel och löpet är väl till för att fånga läsare och ordet hämnd är fängslande.

Hos hårfrisörskan, det lät avkopplande. Du har ett grymt tjockt hår, önskar jag hade haft det.Suck!

Tack för berömmet om intriger. Ska bli hur kul som helst när Mord under Tjörn Runt kommer ut och se vilka reaktionerna blir. Hahahaha...

Helena Palena sa...

Så sorglit med det lilla barnet som får stryk. Vill nästan gråta. Roligt att vara på ettan - det är ju positivt. Du är duktig. Måste vara kul att skriva och veta att du kan ge ut boken själv.
När jag hade min tidning skrev jag om allt som jag ville. Men snacka vilken frihet. Det var så himla skönt. Jag bestämde Alles! Det gör du med. Rocka på för fan! Lycka till!