Min mammas problem med magen började i juni. Efter ett besök hos husläkaren på vårdcentralen, fick hon recept på Xyloproct (hemorrojdmedicin) och en remiss skickades till Access akuten på Södra Allégatan i Göteborg.
Läkare Gunnar Nylund tog emot mamma den 3 september. Utförde en rektoskopi, naturligtvis utan bedövning, vem hade väl trott annat! Mamma skrek i högans sky av smärtan. Gunnar Nylund ansåg att det var en spricka i ändtarmen och tog inte ett enda prov! Han i sin tur skrev ut recept på Ditiazem APL 2% som är en salva för anal fissur, (spricka i ändtarmen).
Du blir bra om sex veckor, adjö! Min mamma blev inte bättre, snarare sämre... vart efter tiden gick. Jag tog henne hem till oss, jag bodde hemma hos henne osv... Återigen tog hon kontakt med sin husläkare på vårdcentralen. Ny remiss, akutremiss, till Frölunda Sjukhus. Mamma togs in den 1 december och sövdes för kontroll. Fick med sig smärtstillande tabletter på påse. Och ett återbesök bokades för den 10 december.
Redan den 2 december ringde jag till mamma efter att jag lämnat henne. Då hade hon kräkts som en tokig av de smärtstillande tabletterna. De var morfinbaserade visade det sig när mamma ringde upp till Frölunda Sjukhus. Jag hämtade mamma hem till mig på Tjörn.
Den 9 december åkte mamma och jag hem till henne. Hon har konstant blivit sämre för var dag.
Jag bad mamma att packa en väska för nu skulle jag se till att hon blev inlagd!
Den 10 december möte klockan 13.45 med överläkare Gunnar Rimbäck, läkaren på Frölunda sjukhus. Mamma kunde knappt sitta eller stå. Ja, fru Danlén Gustavsson ni har en elakartad tumör och vi behöver nog ta fler prover. Mamma bryter samman. Jag skulle vilja undersöka er också, fortsatte Gunnar Rimbäck.
Jag har så ont, snälla doktorn, måste ni verkligen det, frågade min mamma. Ja, tyvärr, svarade han.
Hon lade sig på britsen, jag lade mig bredvid och höll om henne. Han tar på sig handsken, smörjer fingret med glidsalva och stoppar in fingret. Mamma skriker som en tossig. Snälla, jag klarar inte det här. Nej, nej, snälla... Jag vänder mig till honom men läkaren tycks vara döv. Jag tar tag i hans hand och sliter den ur hennes ändtarm.
Jag ryter: Hör du inte vad hon säger? Hon säger NEJ!
Lilla goa mamma vacklar upp från britsen och med min hjälp drar hon upp byxorna. Jag står och håller om henne när läkaren sätter sig på britsen och säger att ja, tyvärr kan vi nog inte göra så mycket för tillfället.
Nu var mitt mått rågat. Jag höjer rösten: Jag vet vad du ska göra! Du ska skriva en akutremiss till Östra Sjukhuset och det ska du göra nu!
Jamen det är inga garantier för att de lägger henne, protesterar läkaren.
Jag skiter i vilket! Skriv remissen! Sedan vänder jag ryggen till honom och kramar mamma. Han lämnar rummet och jag låter dörren stå öppen så att han ska se hur ledsen mamma är.
Han återkommer, den här gången vänligare, och har med sig ett tillslutet kuvert med skriften: Akutremiss till Östra Sjukhuset. Jag tackar och tar det i min hand och hjälper mamma ut till bilen, där jag sliter upp kuvertet för att se vad där står. Jag är nöjd och nu kör vi till Östra akuten.
Jag har flax! En väninna sedan 1976 som är undersköterska, Monika jobbar på akuten. Vi sitter där fram till klockan 22.30 innan de kommer och hämtar mamma till specialavdelningen för tarmsjukdomar. Nu är mamma på det stället där hon skulle ha varit för flera månader sedan.
Hur skulle mamma ha tagit sig dit om hon inte haft mig som slogs för hennes rätt att få vård?
P.s Har varit och besökt mamma på ÖS idag och i stället för det blodlösa ansiktet med de tunna läpparna som jag lämnade på avdelningen i torsdags, möttes jag av ett rosenskimrat leende. Tack!D.s
Uppdaterad den 2014 01-10
Min älskade mamma led sig igenom tiden från juni 2009 fram tills att hon dog den 9 februari 2011.
De bästa läkarna träffade vi på Kungälvs sjukhus och Östra. Tror efter att ha läst hundratals inlägg att det bara blir sämre och sämre med vården. Så det gäller att dö snabbt om man blir sjuk när man blir gammal!
Boken "Hämnaren från Tjörn" är baserad på det som mamma tvingades gå igenom.
Ramona
Ramona