Då drog jag mig till minnes vad som utspelades när jag var i USA 1983 tillsammans med en väninna. På den tiden ägde jag Änggårdens Tobak och Doris, som hon hette, hade en garnaffär runt hörnet i samma hus.
Jag har alltid varit tokig i att sticka, så också Doris med flera. Vi blev goda vänner och fick för oss att vi skulle sticka mängder med vackra tröjor och sälja dem i USA. Kanske öppna en butik. Ja, man är ganska naiv och har ont om kunskap när man är ung!
På den tiden hade jag en mycket god väninna som bodde i Los Angeles och till henne skickade vi 75 tröjor i olika utföranden. Doris och jag hade inskaffat oss varsin stickmaskin och hon såg till att våra plagg blev färdigstickade med muffar och kantband o.s.v. Glada i hågen flög vi iväg. Efter en natt på ett hotell i Down Town LA, där portiern förbjöd oss att gå ut när det var mörkt, hamnade vi på ett hotell i Marina del Ray. Där var det beväpnade vakter dygnet runt. I vilket fall som helst bodde det ett flertal av LA Raiders familjemedlemmar på samma hotell och vi lärde känna fruarna när vi låg vid poolen.
De var så gästvänliga att jag aldrig mött dess like. Förtjusningen över våra stickade plagg var stor från fruarnas sida och de anordnade ett party för oss, där en mängd LA Raiders fruar med vänner kom och handlade och vi hade jättetrevligt tillsammans. Det slutade också med att de bjöd in Doris och mig till semifinalen, vilka LA Raiders vann. Vi satt där med tusentals glada och tittade ner på en plan där vi inte begrep ett smack av vad spelarna hade för sig. Efter matchen bjöds vi in till deras stora fest på ett jättehotell och det var en fantastisk upplevelse. Året därpå vann LA Raiders finalen.
Hur det gick med de stickade tröjorna? Tja, jag åkte hem efter tre månader, Doris stannade kvar och bor väl där ännu tror jag. Har inte haft kontakt med henne sedan 1987. Men jag hoppas hon har det bra.
Det jag fick uppleva under de tre månaderna jag var i LA är ett minne för livet. Och alla goda och glada minnen ska man vårda ömt.
Ramona
