Jag minns Thomas Quick, numera Sture Bergwall, när han framträdde i TV. Varje gång såg jag en sökare. En människa som desperat ville få uppmärksamhet till vilket pris som helst. Ungefär som Robban Andersson i den senaste Robinson revansch. Fejka en våldtäkt och spela hjälte. Spyan ligger redan på golvet.
Nu sitter justitierådet i högsta domstolen, Göran Lambertz, och twistar bevisföringen över Quicks påstådda seriemord. Inte som journalisten i TV4 uttryckte det: Massmördare. Skillnaden för de som inte vet är, att massmördare är t.ex. Mattias Flink, som mördade sju personer under ett och samma tillfälle. Då är man massmördare. Mördar man fler än tre personer under en period är man seriemördare. En av de mest kända seriemördarna är Ted Bundy från USA.
Alltså tillbaka till Sture Bergwall och den svenska rättssäkerheten, som jag upplever som allt annat än rätt och säker. Nu går Göran Lambertz ut och försvarar sin käre kompis advokaten Claes Borgström, som vackert lallade med som Sture Bergwalls försvarsadvokat. Ja, du läste rätt. Claes Borgström var faktiskt försvarsadvokat för Quick, men av försvar syntes inte mycket i det fallet.
En oberoende kommission är vad som nu önskas av de flesta parter i målet. Hur oberoende blir den med tanke på den ankdamm av så kallade experter Sverige besitter? Kanske är det läge att kalla in en utländsk expertis? I Sverige är det alltför många inom expertisen som är kompisar eller på annat sätt beroende av varandra och det omöjliggör ett oberoende öga.
I vilket fall, jag är en magmänniska. Jag känner olika saker beroende på vad jag möter, hör och ser. En del kallar det intuition andra kallar det båg. Men av olika orsaker litar jag på den i de flesta fall och till 90 procent har den rätt. Märkligt!
Människor jag mött i mitt liv har ibland rört mig och de har alltid fastnat av goda orsaker. Andra har passerat utan att lämna spår. En del har jag känt obehag av och dem har jag skyndsamt lämnat. Ibland har jag inte lyssnat utan trott på vad andra sagt och stängt av. Det har senare visat sig vara fel. Livet är fullt av möten och händelser, men jag är övertygad om att varje möte har en betydelse bara att du inte vet vad just den stunden har för mening när den inträffar.
Vad känner jag för svensk rättvisa? Inte mycket. En gång hade jag för länge sedan hade jag stor tilltro, men avslöjande efter avslöjande har bevisat motsatsen. Numer är jag oerhört skeptisk.
Kanske är det sunt att vara skeptisk och inte tro på allt man läser och hör, så känner jag det. Ifrågasättandet som vi hade som barn kanske borde följt med oss när vi blev vuxna.
Ramona
