Att ta strid! Att välja sin egen väg!

Så här på hösten, efter bokmässan, infinner sig ett lugn, men samtidigt en oro. Oron över hur samhället förändrats under mina 57 år.

Visst har mycket blivit bättre, allt annat vore att ljuga, men sitter vi ner och tänker efter? Alltså verkligen tänker?

Jag har ett problem, faktiskt ett stort problem, och det är att jag engagerar mig allt som sker. Inte bara i pluttelandet Sverige, utan i hela världen. Gängvåldtagen mördad student i Indien, krig i så gott som hela Mellanöstern mellan olika islamistiska galningar.

Religiösa dogmer som sprutas ut åt alla håll. Politiker som käbblar, ljuger, plockar ut miljonlöner från biståndspengar. Gamla serveras kall mat som ska värmas i en mikro. En gammal kvinna kastar sig ut från sin balkong för att hon inte tillåts bo med sin make på ålderns höst.

Barn som mördas av sina föräldrar. Uppsägningar av arbetande människor varje dag och ena stunden är Sverige ett rikt land för att i nästa stund vara utfattigt, eftersom gamla och sjuka inte får hjälp när de behöver den. Ambulanspersonal som inte hinner ta rast. Ja, så här kan jag hålla på i evigheters evigheter varje dag, varje timma. Jag måste snart bestämma mig för vilken strid jag ska ta. Jag måste välja väg. Annars går jag under. Besvikelsen på människor med makt tär på mig. De missbrukar den konstant. Mycket ska ha mer. Då och då köper jag fortfarande GT, som är den tidning som säljs här på västkusten. Står det något i den? Något vettigt? Tja, ibland, men för det mesta bläddrar jag bara förbi tills jag kommer till teveprogrammet. Snart ska jag sluta att köpa den.

Häromnatten drömde jag att jag letade efter min mammas och styvfars telefonnummer. Jag hade de fyra sista siffrorna, men saknade de första två. När jag vaknade och tänkte på vad jag drömt insåg jag betydelsen av min dröm. Jag saknade dem båda, inte siffrorna...

Ett enda liv är mitt och det är jag satt att förvalta. Ingen annan än jag kan bäst förvalta det. Jag är passiv medlem i föreningarns Glöm aldrig Pela och Fadime GAPF, och i ECPAT. Det får räcka! Resten av min tid tänker jag högljutt intala mig själv, att bry mig mycket mer om mina behov, ingen annan kan ju göra det bättre än jag. Och vad får mig att må allra bäst? Ja, just det! Att skriva... det är då jag mår som bäst. Så där ja, nu har jag suttit ner, tänkt en stund och bestämt mig. I första hand ska jag skriva, författa böcker, och njuta av att vara i en värld som jag skapar med mina tankar, bilder och händer. I andra hand kommer resten av världen...

Ramona