I år är det 55 journalister från 20 redaktioner som står i fokus.
Självklart är de som är nominerade säkert väldigt upprymda och glada och de andra i "klubben för inbördes beundran", som en journalist i min tidigare vänkrets uttryckte sig, är säkert avundsjuka och undrar varför inte deras fantastiska reportage eller bok är bland de nominerade.
Nåväl, en gång för många år sedan arbetade jag som annonskonsulent på den då återuppstigna "Göteborgs Handels- och Sjöfarts- Tidning" VD Johnny Stamming, och fick en inblick i journalisternas vardag. Som bekant fanns inte nätet på den tiden utan allt som existerade var papperstidningar och man trodde på produkten till den milda grad att man återuppväckte den insomnade tidningen. ( GHT finns inte längre)
En som gjorde tidningen känd var Torgny Segerstedt som var huvudredaktör på GHT från den 4 juni 1917. Detta genom att vara den enda drivande tidningen i Sverige som propagerade mot Herr Hitler och från filmen " Dom över död man" kan man se hur den härskande media eliten levde i sus och dus.
Själv såg jag filmen härom veckan och visst gjorde Torgny Segerstedt ett bra arbete när han motsatte sig alla andras hyllningar av nazisten Adolf Hitler, men jag kunde inte låta bli att undra över av vilken orsak Torgny Segerstedt skrev det han skrev. Var det för att han ömmade för mänskligheten och verkligen kände att nazismen stod för omänsklighet och galna rasideologier eller var det helt enkelt att Torgny Segerstedt saknade uppmärksamhet? (Se filmen den var mycket sevärd! Lysande skådespelarinsatser!)
I en recension av filmen från Expressen stod bland annat följande rader: "Den göteborgska överklassens säregna charm porträtteras med glansfull och tidstrogen stilsäkerhet." Slut citat.
De orden fick mig att må illa. För de som var fattiga och led svårt under samma tid hade nog kallat den göteborgska överklassen för allt annat än charmig och säregen.
Jag kände naturligtvis inte Torgny eller för den delen hans dotter Ingrid Segerstedt och har mig veterligen inte träffat henne heller, och även om hennes far enligt filmen tycks ha varit en kåtbock och egoist av fulla mått hade Ingrid Segerstedt det otroligt ekonomiskt förspänt under sin barndom och i sitt ungdomsliv även om hennes far Torgny inte verkade intresserad av sina barn utan hade mer kärlek till sina hundar. En son dog vid tretton års ålder och detta tycks ha gjort Ingrids mor djupt deprimerad av sorg. Så sammanfattningsvis skulle man kunna kalla familjen Segerstedt för dysfunktionell.
Jag har under de senaste arton åren följt nätets utveckling. Min första dator fick jag som present av maken när jag fyllde fyrtio år 1996. Utvecklingen har gått med sjumilasteg i expressfart och papperstidningarna får allt svårare att överleva även om Tidskriften Expo startat i en förhoppning om att det ska stå rika intressenter och fylla på den sinande kassan. De större papperstidningarna försöker att lansera appar och även webb-tv och hoppas på det sättet att hålla näsan över ytan. Vi får väl se hur det går.
Har jag något emot journalister? Nej, inte i allmänhet, men det finns vissa som jag skulle önska mig kunna skicka till en öde ö. Jag tänker inte nämna några namn eftersom det är oviktigt vad jag personligen tycker, utan här vill jag bara ta upp medias tidigare betydelse och det dalande förtroendet som läsarna har efter att det gjorts ett otal undersökningar.
Jag brukar alltid säga att allt och jag menar verkligen allt ska diskuteras, debatteras och kritiseras, men utifrån ett hövligt och anständigt sätt. Detta gjorde vi i Sverige under decennier och har lyckats med att få en sekulariserad stat, alltså kyrkan skild från staten, och därmed också fått kvinnliga präster, homosexuella präster osv... Nu är detta över! Vi har slutat diskutera brännheta ämnen.
Jag roar mig med att prenumerera på olika utländska tidningar på nätet och märker att debattklimatet och kommentarsfälten på dessa, bland annat Daily News och Washington Post, är tuffa men de har tydligen moderatorer som håller de värsta tangentbordsmarodörerna borta. I Sverige har det istället blivit tvärtom, kommentarfält är i de flesta fall stängda och diskussionen, debatten om demokrati, mänskliga rättigheter har blivit en ensamrätt designade av framförallt riksmedia.
Är detta bra för demokratin, yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna? Självfallet inte. Om inte människor får tycka vad de vill och de blir tvingade till tystnad kommer locket förr eller senare åka av tryckkokaren.
Uppdrag granskning och journalisterna som arbetar med detta program har jag 99% tillit till. Kalla Fakta ligger på 70% utifrån min synvinkel. Resten av nyheterna som TV4 och SVT står för är på tok för tillrättalagda och saknar alldeles för mycket information. I nästan alla andra västländer är det inga problem med att avge signalement på en eller flera misstänkta brottslingar, men i Sverige är det stopp! Hur letar man efter en mördare/rånare/våldtäktsmän eller andra förövare med till exempel följande signalement: Man, cirka 20-30 år, svarta byxor, blå jacka. Goddag yxskaft!
I flygolyckan där planet Malaysian Airlines MH370 startade från Kuala Lumpur och störtade har det visat sig att två av passen inte tillhörde passagerarna som klev på. En undran från polisen i Malaysia är varför ingen på flygplatskontrollen reagerade på att båda hade asiatiska drag men en hette Maraldi Luigi ett italienskt namn och en hette Christian Kozel och var från Australien. I Sverige hade det renderat ett besök hos DO om någon fått för sig att ifrågasätta pass som inte verkar stämma överens med personernas utseende och eventuella etnicitet. Naturligtvis finns det människor av annat ursprung, som till exempel Somalia eller Indien, som har adopterats eller bytt namn, men vi är inte alla lika, utan vi har olika anlag som skvallrar om vårt ursprung och allt annat vore högst märkligt. Vi ska behandlas som människor oavsett varifrån vi kommer men med tanke på hur världen ser ut idag vore det i mina ögon tjänstefel om man inte som passkontrollant kollar vissa pass eller personer mer än en gång.
Jag står hellre en timma extra och blir kontrollerad än att sprängas i småbitar av någon galen islamist, som verkar ligga på topplistan när det gäller bombdåd av alla de slag.
Vad jag undrar över varje dag när jag läst tyska, engelska, israeliska och amerikanska tidningar på nätet är hur svensk media tror att de ska kunna överleva när det enda de sysslar med är att krympa informationen istället för att vidga den. Med nätet som konkurrent och allt större engelsktalande publik lär det nog bli svårt för att inte säga omöjligt om inte svensk media tänker ett varv till.
De kan dela ut hur många guldspadar som helst. Det gör inte svensk nyhetsjournalistik bättre, utan allt som återstår är ett sandlådekrig.
Kände att det var tvunget att lägga in ett av alla lysande inlägg från Merit Wagers blogg. Här är det återigen en journalist som försöker pådyvla en ung poet från Danmark sina åsikter istället för att lyssna på poeten. Skamligt!
Kanske borde de som läser eller vill läsa till journalist, och som vill arbeta med nyhetsjournalistik, tänka om och söka sina jobb i andra länder än i Sverige.
Ramona
