MonaLisa (överst i bild) och Rebecka är borta för alltid. Familjerna är förkrossade och jag vet vad de går igenom. Att förlora ett barn, eller en syster, nära släkting är en chock och det kommer ta lång tid innan livet kommer tillbaka om än i andra former. Det blir aldrig detsamma igen. Det kan det inte bli.
Varför skriver jag om detta? Inte för att vi bara bor någon mil från platsen, utan för att Thommy, min make, körde förbi platsen någon minut efter att detta fruktansvärda hade hänt. Thommy såg, vad han först trodde var ett djur, som låg orörligt på gång- och cykelbanan. Han såg tre personer med chockade ansiktsuttryck stå med mobilerna i örat. Han saktade in och blev djupt chockad när han förstod att det han såg var en människa. Några meter längre bort låg ytterligare ett orörligt bylte, återigen en människa. Thommy blev så chockad att han inte klarade av annat än att köra förbi så fort han kunde. Thommy såg också att tåget stod still på och eftersom det redan stod tre personer och ringde fann han det lämpliga att lämna platsen inte stå och stirra.
Det finns en sida på nätet som heter Flashback, det är en sida för många olika karaktärer. En del av dessa är som kloakråttor. Listiga och illa omtyckta. En del vettiga. Flashback har en moderator. Men denne har tydligen tagit Time Out i det här fallet. Det finns en mängd skräp som i den här tragedin är klart olämplig.
Jag vet hur familjerna känner sig. Jag har som barn upplevt döden på nära håll och våra familjer blev sig aldrig lika igen. Visa respekt. Två unga liv är borta, två liv som hade så mycket att ge. Jag hoppas att alla de ungdomar som fanns i dessa fina och vackra flickors närhet inser allvaret i livet och hur snabbt livet kan förändras. Vi , jag och min make Thommy, ger vårt djupaste deltagande i familjernas sorg. Det tycker jag att alla ska göra.
Ramona