Tandlossning, implantat, tandprotes och nya tänder. Reumatisk artrit och parodontit.

Så här ser jag ut idag den 9 juni!













Så här såg jag ut den 17 januari 2017. Detta efter käkkirurgens operation. Bakom stygnen sitter implantaten som ska härbärgera de nya tänderna. Dessutom blev jag som en fotboll i ansiktet då jag drabbades av infektion som krävde en penicillinkur.

Mina tandproblem började redan i lågstadiet när jag gick i skolan i Borås. Jag var sju år, 1963, och tandläkaren som vi skickades till var en arg läskig kvinna vars enda ord var "gapa"!

Vi var alla skräckslagna inför ett besök hos henne. Därför förföljde tandläkarskräcken mig i hela mitt unga liv. Efter att jag fyllt sexton blev det inte ett enda tandläkarbesök förrän jag var över tjugo år. Inte heller den tandläkaren var pedagogisk när han lagade hålen mellan mina framtänder. Ingick antagligen inte i utbildningen på den tiden. Så skräcken höll i sig.

När jag var 23 år dog plötsligt en av mina framtänder. Det visade sig vara en genetisk skada och även om mina tänder alltid varit vita och fina utseendemässigt sett har de varit sköra i överkäken. Tandlossningen började vid ungefär samma ålder. Jag blev remitterad till en paradontolog när jag var drygt trettio år och i över ett års tid rensades mitt tandkött med ett minispett. Inför varje behandling stoppade jag i mig 25mg Stesolid och fick naturligtvis också bedövning. Det kostade massor men hjälpte inte särskilt mycket och var skitjobbigt.

Jag är rökare, om nu någon undrar och tror att det är orsaken till min tandlossning. Men jag har också fibromyalgi, och RA i blodet och det är också något som kan orsaka tandlossning, vilket  vetenskapliga undersökningar visat.  Förutom de sjukdomarna har jag också diskdegeneration mellan 3-4-5 ryggkotan och höger höft, men det påverkar inte tänderna förutom att jag biter ihop av smärtor ibland.
Och så finns det många människor som aldrig rökt och trots det har tandlossning och sköra tänder, sedan finns det de som sköter sina tänder exemplariskt, men inte ens det hjälper. Självklart hade det varit bättre om jag aldrig börjat röka, men nu är det som det är. Som åttaåring stod jag på huvudet i asfalten när jag klättrade på ett murket klätterställ. Vaknade upp i min säng med hjärnskakning och med en läkare på sängkanten. Om det fallet skadade mina tänder i förlängningen vet jag faktiskt inte. Det var inte så noga med undersökningar på den tiden ...

År 2006 fick jag också implantat i de bakre regionerna i överkäken och dessa har fungerat utmärkt. Även framtänderna blev tillsnyggade. Men på hösten 2016 började även framtänderna att glida isär och jag fick varbildning. Så det tandläkarbesöket bekräftade att det var dags för implantat även där.

Det som varit otroligt positivt i hela eländet var att maken gjorde sina framtänder samtidigt, men av en helt annan orsak. När han var femton år jobbade han extra som mopedbud och krockade med en bil. Hans framtänder trycktes in av smällen och de åtgärdades med det som fanns till buds på den tiden. Det höll fram tills 2016 då han märkte att tänderna skallrade när han pratade och att de helt enkelt hängde löst.

Så den 12 oktober 2016 drog maken ut sina fyra framtänder och en sidotand, och det gjorde inte ont. Därefter var det min tur den 26 oktober, och nej det gjorde inte ont. Med från tandläkaren hade vi oss varsin protes i en ask. Dessa hade utprovats tidigare. Det var och är jättejobbigt att äta med löständer. Dessutom får jag kväljningar ibland när jag har protesen. Ett annat problem var att vid tillfällen i mitt arbete som författare när jag var ute och signerade böcker kändes det väldigt obehagligt att prata med den i munnen. Den guppade liksom runt i munnen.

Vår tandläkare har varit toppen så också käkkirurgen. Han berättade för oss att det var inte ovanligt att patienter blev deprimerade under tiden som de väntade på sina nya framtänder. Då i oktober 2016 lät det inte på något sätt oroväckande, men så här nu i mars 2017, när jag skriver det här, kan jag förstå vad han menade, även om inte jag tillhör den kategorin. Jag är en sådan där galen optimistisk person som inte mycket biter på vid den här åldern. Maken däremot har haft det besvärligare, men som jag skrev tidigare är det en fantastisk tur att vi gjort detta samtidigt med tanke på den tid detta tar.

Självklart gick vi som många andra ut på nätet för att söka information om gällande ingrepp men det fanns ingenting direkt i texterna som berättade om hur jobbigt det var, utan i svepande ordalag beskrivs väntetiden som okomplicerad och därefter mer utförligt om hur positivt det var med de nya tänderna. Och det är väl helt okej, och jag kan förstå orsaken, men det är också därför jag valt att berätta om vår resa fram till våra nya tänder. Jag vill att de som funderar på att göra det här också mer specifikt kan läsa sig till vad som kan inträffa under den här tiden.
Och om det bara är den ena parten som gör det kan det vara mycket bra för den med tänder att försöka förstå och inte komma med uttryck som: Var inte så gnällig nu! Klart vi kan gå ut och äta!
Nej, det är inte okej! För det är helt sjukt trist att sitta på restaurang med en glappande tandprotes! Så visa förståelse för din olycksdrabbade partner.

Vi har också undvikit social kontakt och tackat nej till inbjudningar utom en då vi var på ett glöggparty inför julen 2016 hos våra grannar och de känner oss ganska väl. Hemma hos dem använde inte maken protesen. Det gjorde jag, men efter maten gick jag direkt ut till badrummet tog ut och sköljde protesen.

Vid ett tillfälle under december månad 2016 gick vi ut för att besöka Lisebergs julmarknad och kilade in på Restaurang Värdshuset. Mycket god mat och trevlig stämning. Jag beställde in en skinksmörgås och maken tog in en Wienerschnitzel. Han plockade ut sin protes, lade den under en servett och åt. Jag kände mig obekväm med att ta ut protesen och kämpade med att tugga, och åt väl upp en tredjedel av den mycket vackert dekorerade smörgåsen. Direkt efteråt gick jag in på toaletten, och eftersom det är både män och kvinnor som tvättar händerna på samma ställe fick jag med raska rörelser ta ut, skölja protesen och raskt stoppa in den i munnen igen. Det sista jag ville var att stå där med protesen i handen under kranen och bli upptäckt. Men det gick fint.

En selfie utan en protes i munnen

Så nu väntar vi på att det ska bli den 27 april. Då ska vi tillbaka till käkkirurgen och snitta upp på de ställen där implantatet sitter. Hos mig ska det snittas på tre ställen, och därefter ska det skruvas i skruvar. Protesen måste också justeras efter den här operationen då den inte längre passar efter ingreppet.

Datumet för när jag påbörjade denna berättelse är den 4 mars 2017.

Jo, en sak till ... jag biter mig i kinderna ibland när jag äter, och det gör jävligt ont!


Hej igen!
Nu är vi framme vid den 16 april och det är elva dagar kvar tills att tandköttet ska snittas upp. Får väl se hur det ser ut sedan. Jag har faktiskt nästan slutat att bita mig i kinderna som tur är! Det känns skönt att vi börjar närma oss slutet på tunneln och vi har redan letat fram en restaurang i Göteborg som serverar plankstek för det är något som maken längtat efter sedan i höstas 2016. Så det är vad vi ser fram emot.

Jag förstår att den som inte har en delprotes i munnen vet eller ens kan föreställa sig hur det här känns, men vad jag vill med det här inlägget är att underlätta för de som har det framför sig. Jag och maken är överens om att tidpunkten för dessa dryga sex månader mellan oktober och maj, var de bästa månaderna för vår del i alla fall. Nu har vi ju sommaren och uteserveringarna att se fram emot.

Det var några dagar i början av april som det råkade vara vackert väder och det bjöds på värme, och när jag satt i spårvagnen, som går uppför Linnégatan, var det med längtande blickar jag tittade på människorna som satt på uteserveringarna med kniv och gaffel i händerna och såg ut att njuta av varje tugga. Även när jag vid tillfällen stod på spårvagnshållplatsen och någon rev av papperet på en chokladbit och glatt bet av en bit blev jag avundsjuk, och då gillar jag inte ens choklad!

Det har inte på något sätt varit en enkel resa att vara utan framtänder. Det kommer många människor att tvingas erfara om sisådär tjugo trettio år framåt i tiden. Och många av dessa kommer inte ha råd att sätta in implantat utan protes blir det enda alternativet. Några kanske klarar av det och kan vara sociala ändå, men många fler kommer troligen bli djupt deprimerade.

Jag är medveten om att inte tandläkare ingår i högkostnadsskyddet likt läkarvården, och kanske skulle välfärdskostnaderna stiga som en raket om bestämmelserna blev desamma för dem båda. Men frågan är om inte det i det långa loppet skulle bli billigare att göra just det, slå ihop dem. För om det är något som är kolossalt viktigt för oss alla så är det att må psykiskt bra, och tänder och ett leende är en stor del av detta välbefinnandet.

I går på påskafton, för att nämna ett exempel, kom våra grannar och ringde på och frågade oss om vi ville följa med till Kiel tur och retur, och vi öppnade dörren utan våra proteser i munnen, och höll  händerna för munnen när våra blickar möttes. Vi skrattade allihop och just då mindes de. Och tyvärr fick vi säga nej tack. Vi kanske inte hade känt för det med tänder heller, men nu hade vi inget val. Det är skillnad det.

Sedan ska man ha perspektiv på allt, även att vara tillfälligt tandlös. På en promenad häromdagen kom en äldre man med vit käpp och jag hjälpte honom över gatan där vi bor. Och när jag såg honom tänkte jag: Ja, du Ramona. Du gnäller över att du inte har tänder, men du ska snart få nya, och han kan inte få nya ögon.


Här en serie fotografier tagna den 16 april 2017 på påskdagen. 

     

Med protes ser jag normal ut för gemene man, men känner mig inte normal. Det är känslan som saknas för att få självförtroende och det har jag med fastsatta tänder, inte lösa.

I dag är det den 23 april och fortfarande har den är våren mest bjudit på kyla, blåst och regn, men idag är det en solig och vindstilla dag. Nu är det bara fyra dagar kvar till nästa steg hos käkkirurgen och då blir det nya foton. Hur det känns nu? Jo, det är pirrigt och nervöst. Jag avskyr sprutor, men vet att med dessa gör det inte ont under själva ingreppet. Efter den 27 april vet vi inte hur lång tid det kommer att ta innan tänderna monteras fast, men den 2 maj kanske vi får reda på mera. Hoppas jag i alla fall.

Skruvarna som du ser huvudena på är de som sedan skruvas in i de nya tänderna.

Idag är det fredagen den 28 april, dagen efter det sista besöket hos käkkirurgen. I går var både jag och maken nervösa. Han skulle vara där en timma före mig och när jag stängde ytterdörren bakom mig, låste och tryckte på knappen för att hissen skulle komma kände jag hur mitt hjärta började picka.

Det var en alldeles fantastisk vårdag. Solen strålade från en klar himmel även om vinden var kall. Och med tanke på att april månad för det mesta bjudit på allt från snö, hagel, regn, blåst, halv orkan, iskyla och snöblandat regn var detta som sagt en strålande vårdag. Min tid var 11.20 och därmed svalde jag samtliga fem Stesolid på 5mg så fort jag kom in på mottagningen och slog mig ner i en stol med min iPhone och hoppades att tabletterna skulle jag göra snabb verkan.

Helt plötsligt stod maken framför mig och frågade hur det var med mig. Antagligen såg jag väldigt dimmig ut eftersom det var så jag kände mig. Själv var han färdigbehandlad och undrade om jag skulle klara mig hem själv. Jajamensan, svarade jag och vinkade hejdå till honom. Ytterligare en stund senare hämtade sköterskan mig från väntrummet, eftersom de vet att jag drogar mig med Stesolid på grund av min rädsla.
Väl i stolen var det dags för alla bedövningssprutor på utsidan och i gommen. Och behöver jag tala om hur jävla ont det gör? Nej, tänkte väl det. Jag ojade och gnydde, och sedan lades den gröna operationsduken över mig och under tiden som han opererade var jag i en slags slummer. Skönt!
När duken drogs bort och jag hörde hans röst säga: Så var du klar! Vacklade jag upp och frågade om jag fick skölja munnen. -Jo då det gick bra. Nästa fråga med min grötiga röst var: Hur lång tid tar det innan vi är klara och fått våra nya tänder? Ja, ni bör vara klara i slutet maj.

Sedan var han sjyst och filade till min tandprotes så att jag kunde ta på mig den. Känns trots allt skönt att ha en protes i stället för en bred glugg när man är ute bland folk och ska åka kommunalt. Det är charmigt med en tandglugg på barn men inte på en äldre kvinna!

När jag kom hem lade jag mig i sängen och somnade ganska snabbt, och då var klockan cirka 13.00 och jag vaknade vid 16.30 med hungerkänslor. Middag på det och det var min favorit, Caesarsallad, som jag hade köpt tre portioner av på Hemköp på Nordenskiöldsgatan på onsdagen: de har den godaste jag någonsin ätit! Den var som vanligt supergod trots att jag gav mig själv ett kraftigt bett i kinden! Efter maten åter tillbaka till sängen och nog somnade jag igen ...
En stund med Opinion Live blev det, men sedan var det dags för bädden igen och nu är klockan 09.12 och det är fredagsmorgon. Tungan går oupphörligen till trådarna som sitter kring implantaten, och så lär det bli fram tills att stygnen tas bort vilket ska ske den 2 maj. Därefter får vi nog veta mera om våra framtida tänder. Något firande av Valborg ute bland folk lär det inte bli utan vi sitter som vi gjort det senaste halvåret hemma och glor på teven. Men det blev i alla fall en middag på balkongen för vädret var enastående! Jo, vi äter alltid utan protes hemma! 

Den 2:a maj 2017, och innan vi hoppade på vagnen till Valand för att träffa vår tandläkare tog jag det här kortet på Marklandsgatan.

Det ska ses som det ljus vi går och väntar på. Och beskedet var att det kommer ta minst en månad till innan vi är klara och har tänder som sitter fast. Det betyder att vi är inne i juni, innan vi är klara ...

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde så mycket, vi har ju trots allt varit utan tänder sedan den 12 respektive 26 oktober 2016, så vad spelar ytterligare en månad för roll? Jo, det är ytterligare drygt trettio dagar! Och nu börjar den ljuva tiden då man gärna sitter på en uteservering och avnjuter en god lunch, middag eller annat smått och gott, och det gör inte vi utan tänder!

Jag har skrivit och skriver detta inlägg delvis för att om det är någon som kommer hamna i vår situation, och det är väldigt troligt, och är ensam om sitt lidande, så kan dennes partner läsa och kanske ha större förståelse för vad han/hon går igenom. Det kanske kan tyckas futtigt att gnälla över att man inte har tänder när man ändå har råd att sätta in nya, men alla har sina problem, och inga problem ska förringas. Den som lider av en stor näsa, påsar under ögonen eller sitter i rullstol har alla olika känslor inför sina lidanden, men ingen har rätten att säga: Ryck upp dig! Det finns de som har det värre! Vilket det naturligtvis alltid gör, men glöm inte att det finns också de som har det mycket bättre. Och det är väl dit de flesta av oss strävar efter att få, alltså bättre? Så nu får det vara till nästa tandläkarbesök som är den 8 maj.

Just nu, den 3 maj, är jag ganska nere. Två vackra fina vårdagar och jag orkar inte göra mer än vad jag måste. Skulle önska så att jag hade haft riktiga tänder som satt fast istället för en glugg dit läppen åker in och tungan rycker fram och knuffar på läppen. Sitta på en uteserveringen och njuta, men med en protes som jag enbart suger på likt en evig karamell, går det inte. Det är som att vara en jättebebis med en osynlig nappflaska att suga på. Hoppas jag känner mig bättre i morgon och då är det ändå tre dagar kvar till nästa besök hos tandläkaren utan konkreta svar på när tänderna ska sitta fast, och inte vara en lös protes som slafsar runt i munnen.

I dag måndagen den 8 maj var det dags! Allt såg bra ut, som tur var, och nu skulle det tas avtryck och visst jag kunde jag ha tagit foton, men frågan är om jag ens vill ha det som ett minne, så jag avstod.

Säg så här: Om du inte har framtänder och i stället piercar dig med lillfingerstorleksringar, säg tre stycken och kniper fast dem i tandköttet! Sedan kommer den där breda plastkäken fylld med geggamoja och pressas in i munnen och upp mot tänderna. För en kort stund känns det som att du ska kvävas ... och efter antal diverse avtryck är jag klar. Även färgen på tänderna skulle dokumenteras och väljas. Nu vill jag inte ha kritvita tänder utan så nära min egen färg som möjligt och den är ljus. Tandläkaren fotograferade exemplen mot tänderna jag har för att det inte ska se konstigt ut. Sedan var allt klart. Underbart! Nu är det återbesök den 22 maj, och om inte tandteknikern tyckte att avtrycken var knepiga på något sätt görs tänderna klara att skruvas fast, men är avtrycken knepiga görs först en prototyp för test och då dröjer det ytterligare någon eller några veckor. Så vi får se hur det blir den 22 maj. Men nu ser jag och maken äntligen ljuset ... 

I dag är det den 21 maj, dagen före ... och en tanke slog mig. Alla som tittar på hockey har ju garanterat sett en och annan hockeyspelare utan framtänder. De gör roliga grimaser efter ett mål och under några få sekunder ser man deras gluggar och inte många reagerar. Gjorde jag inte själv förrän mina egna framtänder försvann. Och det kan ju ha att göra med att det är en ganska vanlig företeelse inom hockeyn. Dessutom är de inpackade i hjälmar och annat som hör ihop med gluggarna. Men tänkt dig nu att samma hockeyspelare är klädd i kostym och slips står på en scen för att ta emot en medalj och i det läget skulle le brett och ha en stor glugg där framtänderna borde sitta. Nej, just det! Då tror jag att reaktionen hade blivit annorlunda mot den när du ser personen i hockeymunderingen på isen. Som sagt ... det var bara en tanke som slog mig så här i hockeytider. Nu ska det bli spännande att se vad morgondagen för med sig.

Rhododendron på Linnégatan fotograferade den 19 maj 2017.

Så är det den 22 maj idag, och redan på vagnen till tandläkaren skojade vi med varandra att efteråt kanske vi kan gå till Golden Day´s och äta lunch. Men redan när jag hämtades från väntrummet sa min tandläkare att det blir en test med provisoriska, och ja, på ett sätt var vi ju förberedda men ändå ... När han skruvade fast dem gjorde det ont i några sekunder då tandköttet kläms ihop och sedan fick ja se mig i spegeln och det kändes märkligt. Nu var ju den här prototypen med bruna tänder så det var inte särskilt snyggt, milt uttryckt, men det kändes konstigt också. Plötsligt satt något där en lucka befunnit sig i sju månader och det glappade inte. Jag förnamn känslan av hur det skulle bli ...

Kastanjeträd på Högsbogatan, fotot från den 23 maj 2017

Samma för maken och därefter fick vi en ny tid och det blir den 7 juni, då ska allt vara klart. Vi ser fram emot det. Och då är det tänkt att jag lägger ut allt jag skrivit på bloggen hittills. För avslutningsfotot ska vara på mig med framtänder som sitter fast! Samtidigt har jag känslan av att ha fått ytterligare två veckors husarrest. Jag hade förhoppningen om att slippa protesen på de två signeringarna som var kvar innan sommaren, men tji fick jag.

   


Göteborg den 24 maj 2017.
Åh, nej ... så ringde de från tandläkaren i morse och berättade att i stället för den 7 juni blir det det den 9 juni ... som vi får tänderna. Och det beror troligen på de röda dagarna. I morgon den 25 maj är röd, Kristi flygare, och sedan den 6 juni som är f.d. Svenska flaggans dag, numera Nationaldag. Jaha, det är inget att göra åt ... bara se glad ut ... men nej, inom mig är jag inte det.
     
Jo, så här har frukosten sett ut sedan framtänderna försvann. Alltså de gånger jag har ätit bröd. Varför i tärningar? Ja, hur ska jag annars bita av? Nej, just det! Jag har stoppat in bitarna i munnen och tuggat på de bakre tänderna.

I dag den 30 maj är det tio dagar kvar till den 9 juni och den dagen då ska vi få tänderna har maken varit utan framtänder i 241 dagar och jag i 227 dagar. Det är en lång resa ...

I dag den 7 juni är det knappt så vi fattar att om två dagar sitter tänderna där det ska! Det börjar bli pirrigt.

Idag är det pingstafton den 3 juni, och ja det pirrar och jag hoppas verkligen att jag och maken har ett äkta leende om en vecka, som jag tänker avsluta bloggen med. Under de här veckorna har jag tänkt mycket på vår älskade hund Lina, som vi alltid kallade för Lilla damen. Lina somnade in den 23 oktober 2016 och det finns en stor saknad ibland. Inte efter en ny hund utan efter Lilla damen. Skillnad! Och jag bytte ut min profilbild på min Facebook till ett foto av Lina och mig som togs 2012 när vi bodde på Tjörn.
Och här är det fotot!

Ja bästa vänner! I dag är det den 9 juni och i morse åkte vi nervösa till tandläkaren. Och innan vi klev in på mottagningen tog vi ut proteserna och tog en selfie. Varsågoda! Och ja, det är fullt tillåtet att skratta hejdlöst. Det har vi gjort många gånger!

Skulle nog vilja säga att vi ser ut som ett a-lagarpar, som just varit på Systemet!

Två timmar senare såg vi ut så här!

Passande reklam.

Och återigen ... alla borde få möjligheten att ha råd!













 Och vi firade med räkmackor och kaffelatte!

 














 



Ja, det är skillnad på leende och leende!
Och både maken och jag är evigt tacksamma att vi kunnat göra detta och att vi nu mår toppen!

Ramona