Detta är en gammal teve från 1950-talet och sådana apparater var dyra, men i gengäld hade man den i många många år. Gick den sönder lämnades den in för lagning. Först hade Sverige bara en ynka kanal att glo på, kanal 1, som startade samma år jag föddes 1956, sedan kom ytterligare en, kanal 2, 1969
( vänstervriden) Klicka gärna på länken och läs historian om hur SVT en gång startade, och det statliga monopolet varade ända fram till den 30 december 1987. Den 31 december 1987 startade nämligen Kinnevik
( Tack Jan Stenbeck!), via en satellit från England, den första reklamfinansierade kanalen som vi i Sverige kunde se om vi hade parabol. Och gissa att vi hade! Men det var nära att vi inte fått lov att ha en, om socialdemokraterna fått bestämma!
Här en mycket intressant sak att känna till om politiker och om hur de tänkte:
"Den socialdemokratiska politikern Maj Britt Theorin förespråkade förbud mot privat innehav av parabolantenner under mitten av 1980-talet, på förslag från det Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, och fortsatte att argumentera för det under många år.[6]" Wikipedia
Ja, sedan var det där med telefon. Det var inte självklart att alla familjer hade en hemma. Men om man äntligen fick en inkopplad, stod den i hallen.
Den röda fick namnet "Kobra" och var populär, skivan och avstängningsknappen sitter under, så glömde man att ställa den ifrån sig på ett platt underlag, kunde det tuta upptaget i timmar om någon försökte ringa dig.
Det kunde naturligtvis tuta upptaget i timmar ändå, av orsak att någon satt och tjattrade i timmar...
Och om du var ute på promenad med hunden, ute och shoppade eller med kompisar och behövde ringa hem en viss tid, fick du söka upp en telefonkiosk och se till att du hade mynt med dig. Enkronor, 25- öringar eller 10- öringar.
Man lyfte luren, väldigt tung, lade i pengar, drog runt skivan, också tung, väntade på signal och när någon i den andra änden lyfte sin lur, rasslade pengarna till i den gröna burken och du kunde påbörja ditt samtal.
Telefonkioskerna var för det mesta hela. Väldigt sällsynt att någon kladdade med tags, sprayade eller slogs sönder den. Annat är det nu som bekant.
Varför tog jag med den här bilden? Jo, för att det känns som att något gått förlorat. I vår nya högteknologiska värld rusar folk genom skogen med en iPhone i örat, är ute och promenerar med sina barn i barnvagnar och har en iPhone i örat, är på stan med en iPhone i örat, sitter på restaurang med kompisar med en iPhone i örat, går på bio med en iPhone i örat, sitter på bussen, tunnelbanan, spårvagnen eller tåget med en iPhone i örat. Kommer hem och sitter vid datorn med en Phone i örat.
Självklart gör inte ALLA detta, men nu växer det upp en generation som kanske aldrig mer kommer att hitta en lugn stund i sina liv. Stressade tar de sig från punkt A till B och reflekterar inte över vad de såg, luktade eller kände på vägen dit.
Det pratas väldigt mycket om att vi ska vara rädda om miljön, men hur rädda är vi om den egentligen om vi fortsätter galoppera efter nya tekniska prylar? Går det att kombinera kapitalism och konsumtion med att skydda miljön?
Kan vi gå tillbaka till en tid där vi mjölkade för hand och slaktade djuren på bondgården. Där vi tröskade med Pålle framför tröskan? Kan vi det? Kommer vi att göra det?
Ha en skön helg och stoppa iPhonen i en kartong, inte i örat, under helgen!
Ramona
