Visst, kollektiv sorg, svarar jag då. Men den som är ensam i sin sorg bär idag nästan aldrig sorgflor eller ett sorgband.
Förr i tiden var det något man såg så gott som varje dag, men det verkar som om det försvann i samma ögonblick som de klämkäcka författarna/föreläsarna gjorde entré och uppmanade oss att "Söka lycka, framgång och glädje i livet!"
Nej då, det är inte alls fel med ovanstående ord, men i varje normal människas liv kommer inslag av sorg. Ens mamma eller pappa avlider. Eller ens syster, bror eller barn dör och det verkar som att så fort begravningen är överstökad, ska den sörjande omedelbart ta upp sitt liv, som om ingenting hade hänt. Tillbaka till jobbet, till det sociala livet, till det nya modet osv... Alla sörjande har ju inte möjligheten att sitta i TV och berätta om sin sorg. Inte heller använder alla de sociala medierna för att underrätta sina vänner och bekanta om hur de mår. Alla kanske inte ens vill berätta öppet om sorgen, men med ett sorgband berättar de utan ord!
Personligen tror jag att många människor hade upplevt en stor lättnad i att öppet få visa sin sorg genom att fästa ett sorgband på sina kläder. Om jag hade kommit till kassan på ICA och där mötts av en person med ett sorgband, hade jag automatiskt varit återhållsam och visat vördnad.
Idag har vi rosa band ( vi visar att vi stöttar bröstcancerinsamlingar), blåa band ( vi stöttar prostatacancerinsamlingar), och även andra pins som visar vad vi tycker och vad vi inte tycker om. Så varför inte återta rätten att visa sin sorg?
Få människor kan idag vara sjukskrivna i månad efter månad "bara" på grund av sorg. Samhället ( läs de politiska lagstiftarna) förväntar sig att vi efter begravningen snabbt ska studsa tillbaka till jobbet och le så munnen spricker. Lycka, lyckas, framgång och glädje är vad som förväntas att vi ska prestera, utan paus... Det är omänskliga krav! Livet är en berg-och dalbana ingen jävla motorväg!
Ramona
