Den 10 december 2009 fick min mor, efter alltför långt velande mellan läkare, diagnosen cancer i ändtarmen av en läkare på Frölunda Sjukhus. Därmed var hans uppgift slutförd, enligt hans sätt att se på saken.
Men min mors helvetesresa började. Jag krävde en sista insats av läkaren på Frölunda Sjukhus och det var att han skulle skriva ett intyg som skulle underlätta intagning på akuten på Östra Sjukhuset. Han skrev ut den under protest och utan leenden.
Allt som utspelades innan min mor överhuvudtaget fick en diagnos, är alltför lång och trist historia, men jag kommer att berätta om den också vid annat tillfälle.
Dessvärre vet jag att min mors upplevelser inte är ett undantag, snarare regel. Den 22 december 2009 skickades min mor hem från ÖS och i januari påbörjades strålbehandlingen på onkologen på Sahlgrenskas Universitetssjukhus. Redan den 28 februari var hon illa däran och lades in på onkologen avd 4. Där svävade hon mellan liv och död, men med egen vilja och personalens fantastiska insatser lyckades hon överleva. Före det att min mor lämnade onkologen på SU och anlände till Högsbo rehabilitering den 29 april, hade jag och min mor samtal med en av läkarna på onkologen. Enligt den läkaren såg allt bra ut, inga andra organ hade drabbats, inga metastaser var i sikte.
Den 7 maj hämtade jag min mor från Högsbo rehabilitering och hon bodde hemma hos mig och min make Thommy på Tjörn fram till den 8 augusti. Under den här tiden hörde
ingen av sig från onkologen på SU. I september fick min mor allt större problem med blödningar från tarmen och i oktober lades hon in i åtta dagar på onkologen. Där utfördes en misslyckad rektoskopi, men det utfördes inget ultraljud för att eventuellt få en uppfattning om det kunde ha bildats metastaser i lever, lungor eller njurar, vilket är ganska vanligt förekommande.
I november 2010 klagade min mor över försämrad styrka i sina ben, allmän svaghet och försämrat allmäntillstånd. Jag var övertygad om, att eftersom SU haft hand om min mor i åtta dagar, att de naturligtvis kontrollerat det självklara: Hennes cancer i ändtarmen och inom läkarvetenskapen väl kända följdsjukdomar, som metastaser. Men så var inte fallet!
Jag hämtade min mor till oss på Tjörn den 18 december, vi skulle fira jul & nyår tillsammans. På juldagen ringde jag efter ambulans. De körde oss till Kungälvs sjukhus, tack och lov! Där konstaterades, att min mor förutom kraftig urinvägsinfektion, blodförgiftning också hade metastaser i levern. Min mor fick permisson mellan den 30 december fram till den 2 januari.
Kungälvs läkare har under hela tiden från den 25 december fram till i går försökt få tag i någon ansvarig läkare från onkologen på SU, som haft hand om min mor, och igår gav det napp. Men det var urusla nyheter!
Inom alla yrken som utförs av människor begås fel. Det är förståligt, men vad som i mina ögon är obegripligt är, att det inte tycks finnas något som ens kan stavas till rutiner på SU och det gäller inte bara onkologen.
Skulle du kunna tänka dig att gå ombord på en jumbojet där du inte vet om piloterna har en checklista!
Det måste snarast göras något åt ett havererat SU och ÖS. Patienter kommer i kläm, personal likaså och över allt detta svävar ett gäng politiker som uppenbarligen har noll koll. Det har under årtionden konstaterats att små enheter alltid är att föredra inom vad det än gäller, och inom vården är det livsavgörande. Om jag skulle anmäla, vad jag anser, misskött vård av min mor till det som kallas Hosan, och som jag kallar
”Hoppsan nu har det hänt igen”, kommer ingenting förändra läget och alla anmälningar som kommer och har kommit till Hosan i en strid ström, har ju som bekant inte gjort just något att förbättra patienters säkerhet.
Under alla år har landstinget med dess chefer och politiker blivit större och dyrare, men inte bättre. Därför tycker jag att det är hög tid att byta ut ett system, som bevisligen inte klarar av sitt uppdrag, att ta hand om patienterna, och bygga upp ett nytt från grunden.
Det första som skall göras är att ge Sveriges befolkning ansvaret att själva få uppsöka specialister. Inte tvinga oss att behöva beställa en tid till en vårdscentral och där få en remiss, som alltför ofta försvinner på vägen. Om du har ont i ett öga är det inte särskilt svårt att räkna ut, att du behöver en ögonspecialist, inte en ortoped! Idag ödslas alltför stora resurser på att patienter skickas kors och tvärs via remisser och som en följd av detta långa väntetider. Och Sveriges akutmottagningar översvämmas av patienter, som om de haft rättigheten att direkt söka specialistvård, inte behövt sitta där i timmar.
I Tyskland anses befolkningen tillräckligt kompetent att söka den hjälp de behöver, varför inte i Sverige?
På toppen av allt elände har onkologen på Sahlgrenska Universitets sjukhus, som är det enda stället i hela Västsverige där cancer behandlas, intagningsstopp, minst fjorton dagar framåt, på grund av magsjuka!
År 1943
stod Jubileumskliniken färdig i Göteborg för cancervård, och där har den stått utan att få välbehövligt underhåll. Västsvenska politiker har i årtionden kvitterat ut sin arvoden, men vem har ansvaret för att den enda cancervård som ges i hela Västsverige numera är lagd i malpåse? Ombyggnaden är inte klar förrän tidigast 2013.
En väninna till min mor, Mitzi, har en kusin som för bara några dagar sedan fick diagnosen strupcancer, han får vänta i en månad på att få vård!
Cancerpatienter är rädda, ängsliga ochg ångestfyllda och tacka för det när man inte ens får vård i det "rika" landet Sverige!
Hur många känner igen sig i min berättelse? Antagligen alldeles för många!
Ramona
Dyrbar kärlek, Iskall hämnd, Mord i Skärhamn, Lyckohjulet och också Mord under Tjörn Runt, finns nu som ljudböcker och i samtliga är jag uppläsare.
Alla böckerna finns också som e-böcker för dig med läsplatta eller Ipod, dator m.m.
Naturligtvis kan du också låna dem via biblioteket!
Adlibris
Bokus
Bokia
Muntligt
Load2hear.
Mobook
