Varför skriver du deckare?
Det är en fråga som jag ofta får av både journalister och läsare.
Mitt enkla svar är att jag älskar hämnd!
Många har en dröm om att bli författare. Det hade inte jag.
Jag drömde om att bli advokat och sedermera åklagare. Och jävlar vad jag hade satt dit dem!
Den drömmen tog en syokonsulent död på illa kvickt.
Men efter att jag skrivit av mig en stor sorg upplevde jag en slags befrielse. Efter det förstod jag att detta kunde vara ett sätt att ta död på mina demoner.
Bilden på mig vid tre års ålder förklarar kanske lite hur jag hade det. I smällkalla vintern var jag inte klädd för kyla. Anledningen? Inga pengar och utländska föräldrar och bilden är tagen i Sverige, Målsryd.
Jag vet exakt varför jag blir så förbannad när jag hör personer som Marcus Birro eller andra som kallar sig författare/litteraturvetare spy ut sin galla över deckare och kallar dem för kiosklitteratur och underhållning.
Hur kan de påstå sig veta att alla deckarförfattare tänker lika? Camilla Läckberg har sin anledning, Anna Jansson sin och jag har min. Och min anledning till att jag skriver deckare är att jag vill må bra psykiskt. Ingmar Bergman levde ut sin ångest genom sina filmer. En del poeter skriver mörkt och tunnellikt.
Jag dödar min ångest med att döda människor med bokstäver. Jag förhärligar inte brottslingar. Jag har inte en kommissarie som älskar klassisk musik och inte heller dricker han whisky. Däremot älskar han Julio Iglesias och öl.
I mina deckare finns humor, vardagshändelser, samhällsproblem, misshandel och strålkastare på offren.
Om inte jag hade haft humor hade jag inte ens orkat ta mig till min 40 års dag. Om jag inte hade skrivit deckare hade jag inte orkat skriva på min självbiografi Ändhållplats Sverige, vilket jag gjort i fyra år och än är jag inte klar. Det är en svår bok för mig att skriva.
Om jag inte hade skrivit deckare hade jag inte mått så bra psykiskt som jag gör idag. För i mina deckare tar jag hämnd och hämnden är lika ljuvlig varje gång.
Marcus Birro gör exakt samma misstag som alla som kallar sig litteraturvetare, han drar alla deckarförfattare över en kam. Fullkomligt obegripligt dåraktigt!
Ungefär som att jag skulle säga: Alla poeter befinner sig nere i djupet och i sin förtvivlan trampar de vatten, allt för att orka dra ytterligare ett andetag.
Utomordentligt fånigt!
Ramona
